dimman. lägger kinden mot känslan. hemma och kaffe.

surrande självklart. jag kan. bli lycklig. på riktigt.

oktoberskrivet (?)

(bara för att det är värt att publiceras. skrivet i... oktober? kanske)




jag vill ta precis de saker till mig som jag tillåter komma nära mig. jag pratar inte om fasader. jag pratar om rum av harmoni och självtillit. jag vill inte stöpas och blötas av precis vartenda ord som sägs mig. jag vill inte att andra ska äga makten att stjälpa mig.
ställer mig upp, skriker till, den här böjligheten är inte jag. den här känslan av att vilja foga sig är inte jag. jag är inte rädslan andra är arga på mig. jag är jag. min. min livskraft i mina lungor. lägger landskapet som är jag under mig. på flera plan. så låt mig leva som jag vill. säger jag till allt det som gör ont inuti. så respektera min förvirring. jag behöver inte låta mig påverkas av era ord. jag vill inte vara rädd längre. en känsla av energi förskjuten mot ilska. inte förbittring. bara levande strömmande energi som griper tag i mig. förvandlar, blåser bort damm och ingrott. ställer mig över ångesten.
jag vill pulsera av energi och jag vill ta mig an livet, leva det såsom det var menat att levas. jag vill ha livet med dess tårar, dess rysning, dess smärta och glädje. förankrad i mig. jag vill inte vara rädd längre.

la rage.
si simple. si simple.
cette fois, si si simple.


............................................


armarna utsträckta i ett skrik upp mot himlen. andas in den klarblå himmelsnyansen. andas luften rakt in i det pulserande jaget.
välkomnar skriket. välkomnar ropet. den stundtala känslan av att stå utanför självet.
solglitter, skimrande silhuetter över den membrantunna ytan mellan mig och universum. dansande, lekfulla, gäckande.
jag är lycklig för jag får somna med någons hjärtslag mot min rygg. jag är lycklig för att jag får känna det bitterljuva i att leva, varje dag.
finner skärvor av mig själv i andra. hel, stark, opåverkbar.

hej världen, jag vill mest bara hitta en kanal ut för all sprittande lyckoenergi som studsar runt i mig. jag mår bra, jag känner, jag... bygger grunder. bygger axiom, pelare, självklarheter. och här och nu: ensam i ett hus, och tystnaden rymmer all den vibrerande nästaneuforin som finns i mig. det har varit jul, och det har varit en bra jul. fina julklappar, fin omtanke. nu har jag jättemånga skrivblock till nästa år (förra årets, och alla andra års, är instuvade i bastun, mitt förvaringsutrymme) som jag är grymt sugen på att skriva i. jag vill skriva, berätta för hela världen, hur hand i hand allt går, hur gränserna sakta vidgar sig ut ur mig.

det finns
inte så mycket mer
att säga, än
right here, right now, I'm just so darn happy

jag saknar dina sinnen.

Äter kladdkaka mycket långsamt med händerna. Jag gråter ut mig själv, med ögonen munnen pennan musiken inte bara tårarna. Snörvel på en buss. Vänjer mig vid lyckan. Hör ni det? Vänjer mig vid lyckan. Känsla av tussilago som slår ut i bröstkorgen. Har ni någonsin känt så? En trevande kittlande känsla av nytt och av andra ögon. Ögon som slår ut i en kaskad av nyfött. Och nu blev det visst sådär igen. Meningarna tumlar om varandra. Finns jag någonstans bland dem? Glasruta, regnfall, gulskimmer. Betong som av ensamhet. Glasruta, kind, grimaserar på en buss. Inte av olycka. Av förlossning. Gråter förvandling. Grimaserar fördämning. Krackelera mina underarmar avtecknade flyktvägar minns du? Kan du älska allt som är jag? Det här virrvarret av inkonsekvens och svammel?
Världen passerar i mig. Julgranar, trafikljus, asfalt. Vågar jag lyckan? Ja.
Vänder det. Även skulden och skammen och självhatet är en känsla som söker någon slags tillfredställelse. Den kommer inte. Den finns inte. Den är ett försvar. En mekanism. Ett tankesätt jag vandrat för ut. Vet du hur rädd jag är? Hur stundtals paralyserad jag är

slår knytnävarna blodiga mot skrovlig betongvägg, för att det river och klöser och river upp och klöser blodigt. mentalt. inte självhat, känsloförlossning.
en del av mig - so darn detached. får man vara arg? teach me, teach me.

dricker svart kaffe och lightjulmust (men inte blandade), lyssnar på mr obersts röst som krackelerar av känslor gång på gång, slår in julklappar, myser i min luva i min röda skoltröja, lyssnar till mjukpunkten som visklyckoskriker i mitt bröst, håller fast i, treasure it, för det här är något äkta, en förändring i varma nyanser som mjukt lägger sitt väsen om mig, omhuldar mig, andas trygghetsenergier rakt in i bröstkorgen på mig. jag är lycklig. på ett sådant där självklart, naturligt, varmt vis. vågor som kluckar stilla i bröstet på mig. inte gäckande, flyktigt. äkta, genuint.

genom din kärlek förälskar jag mig i livet. finner jag vägar att börja ta mig själv i handen. dina ögon, dina kinder, dina händer, din mage, ditt hjärta, ditt sinne, hela du. symboler för allt det jag värdesätter. trygghet, att samtidigt som man lever av känslan att stå med båda fötterna på jorden, av att man inte kan falla längre, att det inte är så farligt, att det finns något beständigt, varande, tryggt, som inte går i tusen bitar när jag bäst behöver det; att samtidigt som det leva med småäventyrskänsla i maggropen, trevande lyckoruskänslor, luft i stegen och lungorna.

jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det känns som ett pussel. och att jag börjar se vad som framträder. och att jag verkligen, verkligen tycker om det jag ser. att pusslet aldrig tar slut, att pusslet är jag och att det är jag som pusslar. flyttar gränserna. bit för bit. hittar försvunna bitar, byter plats på några som med våld tryckts samman och fått sönder lite i kanterna. placerar dem där de ska vara.

& det är kärlek, mjuka insikter och eftertänksamhet.
it's a golden life.

jag sjukanmäler mig för morgonen och känner mig jätteduktig.
jag går med en kaffe latte från café vasa i handen över grå asfalt och med duggregn på ansiktet. väldigt mycket bra, harmoniska, mjuka tankar cirkulerar i huvudet och bildar klustrar av varmt, tryggt. det är inte jag som lyfter livet, det är livet som lyfter mig. vänster ben, höger ben, andetag. och insikten som forcerar sin väg genom mig: jag är så totalt tillräcklig och fullkomlig i min ofullkomlighet. december, kaffe latte, sovmorgon, det räcker. lite lyckligare för varje dag. jag älskar det här.

jag vill spy upp mig själv. jag vill drämma mitt huvud i något hårt. skriver man sånt här, eller undertrycker man det? är vägen att först låtsas och sedan besanna? med psykiskt våld befästa ny självsyn?

hej världen, hej alla vackra hjärtan som lyssnar. dricker lightjulmust, känner mig sliten och grå och med en böjd rygg, fast inuti. gör lite smånyttiga saker. har sprungit fem kilometer. och tvättat. nu liksom rensar jag rummet. på gammalt. på damm. på sånt som det är viktigt att lägga bakom sig. har läst igenom alla gamla anteckningsblock, de ska bort nu. ska citera några passager. sen. för att det känns så, för att de förtjänar att skrivas. jag har huvudvärk, myskläder, struntar totalt i radbrytningar och om jag orkar ska jag snart klippa håret lite och tona det. jag skriver inte så mycket här nu. det kanske inte gör så mycket. det viktigaste kanske är att det man skriver tar en någonstans. fast bristen på publicerade texter betyder inte att det är mindre ord som cirkulerar i hjärnan. kanske tvärt om. de bildar en barriär, en blockad, en röra jag inte ens kan börja att trassla upp. rädd att vidröra. rädd att sticka hål på en damm som kan brista. både ja och nej. jag... längtar mycket efter det nya året. nytt, rent, fräscht, ett bra år. jag lovar mig, jag lovar lovar lovar mig. (grumlat med vemod behagar livet oss bäst så nej, jag eftersträvar inte något slags perfektionstillstånd, bara någon sorts utlevnadsexistens, där alla delar av mig får andas och finnas, mod&djärvhet.)

"Och varför kan jag bara tänka på hur hans hår kändes mellan mina fingrar? Isn't it funny how the mind remembers the small, subtle touches, feelings, breaths? The feeling of his hair between my fingertips. His warmth. The way he held me close. You recall, man minns det där lilla, de ofantligt små ögonblicken, fraserna, ryckta ur sina sammanhang. Man tänkar att detta måste man komma ihåg, och hjärnan minns.
A simple song of hope.
Det går över."

"My thoughts revolving around the concept of the self, every word I choose as a path towards each direction possible. Every thought a journey. The self as a dynamic force. Thought. Concept. Direction in time, in identity."

det är december, och det är snart jul, och december betyder utvecklas betyder reflektera betyder smågrubbel betyder lämna bakom sig. i rutaler, i verklighet, märklighet.
julpynt här och var, glöggkvällar, julklappsfunderingar, julklappspyssel, doft av nybakade lussekatter på seven eleven. jullatte på coffee cup, pepparkaksmuffiner på espressohouse. julskyltningen på NK. och stämningen, värmen i kylan i luften, ljusen, kryddofterna, jag myser. jag myser.

jag vill berätta att jag mår bra. chokladbit från julkalendern i munnen, nyss hemkommen. genom stan med lost in translation-soundtracket i öronen och regn på ansiktet. stundtals paralyserad, men massa distans också.
att ta en sak i taget, att uppfyllas av den och glömma bort sig själv. och genom det också bli.
ljus i fönstret. jul. jag myser inuti. små små ljusglimtar varje dag.
avsked, rysning, avsked, rening, avslut, rensning. släpar inga bojor. lite friare. lite nyare. vi ses någon gång igen, klädda i nya liv.

bara lite meningar.

känsla av att frysa inuti. det är för mycket nu, för mycket att skriva om, för mycket trådar att dra i och jag vet att om jag verkligen börjar kommer jag aldrig att sluta. låter virrvarret vara. en stund till. väntar ut det oundvikliga. förföljd av samma känsla som alltid lurar. scattered around the room. scattered around the words. scatter around the world. ordningen, knutpunkten, klarheten, pelaren som hindrar allt från att falla. som inte hindrar från att falla men som bär upp, stolt, starkt, oändligt upp mot blå himmel och vidare. det som inte är falskt. som inte är att skapa falska tryggheter och sätt att se system i allt. det som är sant, genuint, det som är att leva nu likväl som för helheten, som är att älska det som bryter av. ett sinne som inte får syntax error och palpitationer och blir paralyserat. som är, som inte grubblar sönder sig självt, som kan vara fullkomlig i sprickorna. som inser att det inte existerar ett sådant tillstånd där allt är komplett och totalt rätt. det ska vara roligt att bygga, och leva livet med allt det som bryter av.

all I ask for you is to keep the memory clean.

nauseous

nauseous, feeling scattered. everything is very quiet. the ambivalent silence of a choked scream.
det är en deprimerad dag. tårar och villrådighet och känsla av overklighet. av menlöshet, och av skuld och rädsla. jag är sju år och begraver huvudet i kuddar. jag är sju år och jag är så rädd att de är arga på mig.
sväljer luft sväljer klumpar. den här dagen är en febrig dröm som rinner genom mig. ser ner i marken, blundar, vill inte vara med, inte just nu.
det är så mycket som inte blir skrivet. det är så mycket som ryms i mina ögon som inte blir sagt. det... är så splittrat, och det känns som att allt glider ifrån mig. momentana känslor, tro inte att jag inte vet det. yet, lika påtagligt.
morgonens solsken byttes i en gråmulen himmel som tynger mina axlar.
vad som är kvar av det här året är ett slags undantagsexistens.
jag gråter, och jag önskar att jag skrev mer.

idag ska vi uttrycka oss väldigt kort. jag står mig själv upp i halsen. jag är en väldigt, väldigt rädd person. it hurts to think about it. jag tycker inte om mina fundament. klumpar i halsen och jag känner mig så jävla otillräcklig.

and this is how we smile this is how we start it this is how we breathe

freedom yells, it don't cry (so don't look so worried)

a celebration upon completion.
jag har korsett och assnygga röda skor och jag ska hem till johanna och dricka vin och följa med henne och hennes vänner ut nånstans och... det blir nog bra. livet här och nu består inte av en känsla utan av tusen och en känsla och jag känner att jag skriver för fort och för mycket och med för lite eftertanke för jag har lite bråttom men
det jag vill säga är nog
att jag är rotad, lycklig, för massa bra dialoger i huvudet, två fötter på jorden, omgiven av människor som jag ser upp till och älskar.


yes you will be loved

yes you will be loved

ju längre det går mellan skrivstunderna, desto längre ifrån mig själv hamnar jag. och det är inte på något vis samma sak att skriva för sig själv, när ingen utom det egna hjärtat lyssnar. jag skriver bäst då jag vet att någon läser, om än bara någon, samtidigt som jag skriver bäst då jag skiter i hur det uppfattas.
skriver i word, vill inte se åt min blogg, jag vet inte varför. det enda jag bryr mig om är ordet jag skriver ut precis nu. lika fragmentariskt som alltid.
jag mår konstigt. ont i halsen, fast ändå inte. trött, men pigg, och mätt som ett as fastän att jag inte ätit speciellt mycket. sprungen&duschad. känner mig... dispassioned. dislocated, disconnected. det är ingen fara alls, det känns bara lite grått och lite kallt. jag vill göra något men jag vet inte vad.
(spruckna läppar och stramande hud)
sovit till tio idag. började tio i tolv, skrev franskprov. det gick bra, såsom det alltid gör när jag är i rätt sinnesstämning. gick till centralen, åkte tåg, gick till tandläkaren, åkte hem, kaffade och läste, åkte och sprang, duschade. jag ska stretcha, och läsa, och ringa annamaria och planera morgondagens matteredovisning.
det är nerförsbacke i skolväg nu. nitton skoldagar kvar, och varenda en känns som ett undantagstillstånd. två slutprov, två redovisningar och lite såntdär arbete som man är menad att göra hela tiden fast sällan gör, och det är ingenting. det är ingenting. nästa vecka är utnämnd till pluggvecka. för att det känns så. for some reason.
jag har köpt världens finaste skor. röda. precis sådana som jag alltid velat ha <3 <3
och jag... känner mig halvytlig idag, men helt okej. helt okej. halvytlig och halvlycklig med ett par röda skor på mitt skrivbord.

(för allt faller. förr eller senare faller allt.)

gardells mantra. gardells ständigt återkommande mening. förr eller senare faller allt. men det är inte det jag tänkte skriva om.

jag tänker på boken jag läst. “jenny”. av gardell. tänker på hur mycket jag faktiskt känner igen det som beskrivs. barndomen. blick ner i asfalten, grånad, rädd. vicious, cruel world. känslan av att dömas och att ges en roll. att väljas eller att inte väljas. (att inte väljas.) som barn stöptes jag i osäkerhet. jag minns ingenting om att det var lätt och lekfyllt och att man lekte tillsammans, jag minns inte dendär sorglösheten och lättheten. men jag minns världar i mitt huvud jag skapade åt mig själv att leva i, jag minns skogspromenader och att röra vid träd. jag minns att jag var ensam och goddamnit vad jag älskade ensamheten. detta är bra minnen, det är något jag saknar. min ensamhet, att leva inuti mitt huvud, att vara så totalt centrerad i mig själv. första halvan av min barndom älskade jag mig själv. eller älskade är fel ord, det var som en självklarhet att trivas i sig själv. förankrad i mig, helt enkelt självklart att jag och min kropp hörde ihop. jag älskade mitt utseende. andra halvan ser annorlunda ut.
som sagt. jag minns inte klingande skratt och bekymmerslöshet. jag minns en värld där man jagar eller jagas. folk som slår, spottar och pikar. där man passar in eller inte passar in. jag förväntar mig fortfarande att folk ska attackera, döma ut.

man slappnar inte av tillsammans med andra, man sänker inte sin gard, man lyssnar efter tonfall som skorrar falskt, man lyssnar efter det där kommandot: okej allesammans, på honom!
för man vet att det kommer.
för det kommer alltid, och man väntar bara på att få det bekräftat: att man är lurad igen, att man egentligen var oönskad, vad de än sa, att man egentligen aldrig var välkommen, vad de än försäkrade.

jag skriver för att förstå. för att förstå det mönster som är jag, och för att förstå det måste jag titta på när det skapades. hur det skapades. (jag förväntar mig fortfarande att människor är ute efter att såra.) hur man än ser på det lärde jag mig hur grym världen är och hur stor makt andra har över en. hur de kan reducera en till värdelös genom bara en blick. gissa om det var en chock att börja på gymnasiet. (vafan!? folk är snälla. vad är det som är fel? vad är haken?)
men “frågan är om änglar verkligen är särskilt intressanta om de aldrig fallit från sin himmel”. för att bli till någon måste man formas. att leva lämnar spår av liv. som gardell skriver:

det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont ska kunna sippra in. oskulden är inte ett tillstånd utan ett icketillstånd. det enda man kan göra med en oskuld är att förlora den.

jag känner mig handlingsförlamad och smått halvdöd. saker som borde göras ackumuleras och paralyserar. jag vill inte, jag orkar inte och go me! vad mycket positiv energi jag skickar ut ELLER INTE. jag vill skriva nåt jag vill skriva nåt jag vill vibrera från mitt hjärta fingrar datorskärm in i ögon tankemönster blodomlopp annat hjärta. transformation&förvandling och jag vill hjälpa människor i deras förtvivlade försök att haka sig fast vid livet, vill hjälpa dem i irring och förvirring och svammel och jag vet inte riktigt, men idag är bara tvivel och stå på samma plats och skrika inombord i kuddar. ljudlöst, stumt, trampa vatten. the calendar hung itself. fevers and mirrors down in a rabbit hole and you are the yellow bird that I've been waiting for and the end of paralysis

det mörknar ute
mörkt
paralysis

jag är trött, trött, trött och olika strukturer faller på olika plan. jag har inte tid att upprätthålla. springa runt med andan i halsen och försöka & försöka. that is not the way to do it.
läst ut "jenny". älskar gardells stil. ger mig alltid hopp, vilket kan tyckas konstigt med tanke på vad han skriver.

jag ska springa nu.

jag förlåter mig.

hej självet. försoning. jag förlåter mig själv. allt, allt förlåter jag mig själv.
självacceptans, självrespekt.

dress yourself in light

lars demian - aldrig en syster. börjar lyssna där jag slutade imorse innan jag gick till tåget. låtar på repeat, alltid låtar på repeat.
jag är väldigt törstig. sushitörstig. hanna och jag åt sushi på bio. förortsungar. mina ben i hennes knä, det var mysigt.
föreläsning om ätstörningar idag på skolan från tjugo över åtta till tjugo över tolv. det var trevligt, ganska lärorikt, nåja lite iallafall, när inte undervisningen var på dagisnivå. kaffe och fika.
och lunch. och lämna in en labbrapport en dag innan den ska lämnas in och herrejösses. håltimme, biologi, håltimme, cafémacka, gympa & ledarskap. (lärt mig att inte ogilla badminton. roligt ju.)
det är väldigt stökigt. kläder, böcker, disk. mikroorganismer håller på att ta kontroll över köket.
hittat ännu mer kläder jag vill ha, som jag egentligen inte behöver. jag har ingen spärr när det gäller pengar känns det som. ingen kontroll över mig själv, inte för att jag känner att jag behöver någon, men i framtiden... ja.
lagt "halleluja" av bob hansson på nattduksbordet. för livskick varje kväll, lite mer levande i blodet. lite mer halleluja.
tänkte skriva lite mer om virvlarna innanför huden. i hjärtat, innanför pannbenet, det som betyder. rörsel.
rörsel.

vi lever i tron att våra bojor idag är valuta att köpa morgondagens frihet för. så sjukt fel vi har, så skev syn.

I would like to learn to be the best I can be. One day, I will wake to find tomorrow, and be content without perfection.

be content without perfection.

torka tårarna min vän, jag tror jag vet ungefär hur det känns

det känns annorlunda. på något sätt.
neskaffe, röd skoltröja, mjukisbyxor. det är böcker överallt (och allt bara trängs och alla bara pratar). lyssnar winnerbäck. ska springa till tåget om tretton minuter och åka till korsvägen och därifrån springa till fysiken och träna med johanna i en timme.
livet går i stort i ett. överallt och hela tiden. jag skulle önska mig lite mer andrum, lite mer överflöd av tid.
jag har varit väldigt arg idag, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. beställt studentmössa, hämtat antibiotika på biblioteket, fikat med hanna. promenerat med elin och jennie, ätit lunch med ylva. somnat på en fransklektion och på en buss.
på något vis tillåter jag mig alla känslor på ett helt annat sätt nuförtiden.
och egentligen har jag så mycket att skriva och säga men så lite tid att göra det.
det känns tomt att inte vara hos dig nu, nära dig. stegen blir lite tyngre, allt lite gråare, trögare. saknar dig. så ofta att det skrämmer mig.

du hjälper mig upp, lyser upp den väg jag springer. du kan vagga mig lugn, du når in i mina dunkla rum.

tankeströssel om livet och ledan och lyckan. känsla av att nästan ha gnuggat de tröttsvidande ögonen ur sina hålor. jag sover jättemycket. varför då så trött? jag vet inte. jag vet bara att. jag vet bara att det enda jag vill just nu och här (ett här och ett nu som har ett visst, jag vet inte hur stort, spann) är att vara varm, att få sova och att få gråta. täcken och tårar. sömn. kärlek, villkorslöshet.
det är mörkret, det är slitenheten.

känslan av att vara frusen och trött. men jag gråter inte av självdestruktivitet. jag har inte känslan av att falla handlöst i en sorts förvirring. jag mår inte dåligt på ett ohanterligt sätt. på något vis kallar jag mig ändå lycklig.

jag grät igår. på spårvagnen, på brunnsparken, på drottningtorget, på spårvagnen. förlösande, på något sätt. även om jag vill bryta mig ur känslan av stagnation, grånad, eller inte riktigt. exotism, eskapism. metamorfos, ataraxi. jag skräms av alla relationer som inte funkar. jag skräms av allt som gör mig beroende och av allt som är beroende av mig. inte allt men en del. inte alltid men ibland.
jag vill ha luft under vingarna och i lungorna. frihetskänsla i stegen och andas andetagen med lätthet. otyngd. fri, i så många bemärkelser.

klippt. mörkhårig. mätt, min tyngd drar mig neråt. böckerna tynger mina axlar. kylan letar sig in under huden. jag rabblar ord och tappar tankar. screw structur.


fredagsorden. lite mer jag. av mig. av nu.
går på bio ensam i kungsbacka. benen uppdragna tätt intill kroppen. kalla fötter i kalla kängor. frusna fingrar klamrar sig fast vid en take away-mugg med thé från pressbyrån. på vägen dit blöta löv och sena tåg. mjukisbyxor, huva, människor som korsar varandra.
doftar av avklätt avhugget. tröttheten vandrar natten igenom.
det är november. kinden mot tågfönster. genom kungsbacka, tänker på alla gamla människor jag besökte i somras. tänker på deras liv. tänker på liv som sand som vätska som damm som sprids för vinden. dammkorn. kärlek. jag...
åker förbi skog. skogen åker förbi tåget jag sitter i. minnen. kommer ihåg då vi åkte där när jag var barn. liten. föreställde mig dedär ensliga ljusen i den mörka skogen som lägereldar runt vilka det satt riddare. fantiserade att de tog sina hästar och galopperade ikapp bilen och öppnade dörren och rövade bort mig. jag låste dörren och klamrade mig fast vid säkerhetsbältet. jag levde i mitt huvud som liten.
ensamhet. självhet. skälver i nyckelbenen i fingrarna i innanlåren. längesen jag gjorde någonting för mig, förutom i mellanrummet mellan något annat eller några andra. som trött i själen. visst gror det något väldigt äkta och något stabilt, det är mer sant än något jag förmår skriva. för jag tillåter mig tröttheten, utmattningen. jag vill lägga mig ner och sova bort den här känslan, sova bort mig.. aldrig har väl längtan bort varit större än nu samtidigt osm jag väl aldrig har älskat som nu. jag vill bortom mig själv, men enda gången jag glömmer mig är när jag är nära dig.
... vägkant. luva. mörker på båda sidor huvudet. lyssnar musik. fearless. gråter utan tårar.

det är kallt. jag är trött. grånaden som en slöja över mig. fredag och utryckslösheten.
rester av chokladsmak i munnen. flagat svart nagellack. steriliteten, vissnandet. för att morgonen ska födas måste stjärnhimlen dödas. för att nytt ska gro måste det gamla vissna och dö. november och november och höstvinter. kylan är taggar rakt in i huden. tröttheten är en barriär mellan mig och handlingen/medvetandet/whatever. but only in their minds can men be truly free. it was always thus, and always thus will be. luktar av mossa och brända möjligheter. smågrus, blöta löv. diktatorer och småsten i hjärnan. ring mig inte. jag har kastat min mobil i asfalten tre gånger.

idag saknar jag min mamma.

and live with what I did to you

lyssnar på something corporate - konstantine. musik som förlöser, musik som känns, musik som skälver mig, hela mig.

Wake up lying in a patch of four leaf clover
And you're restless
And I'm naked

jag har handlat. grännaknäcke, äpplen, bananer, avokado, mango, bröd, mjölk, mörk choklad. osv. jag har tränat med johanna. osv.
trivialt. men inte alls lika energikrävande längre.

So you say
the present's just a pleasant
Interruption to the past

jag mår stundtals väldigt bra, och mellan den stundtala intensiva livetförälskelsen mår jag faktiskt oftast helt okej. stabilt, med uppåttoppar. jordad, förankrad. förankrad i rörelsen framåt. livet är inte (längre) något som är fyllt med hinder, något som ska klaras av; avklaras; det något överväldigande oöverkomligt oöverstigligt. är inte negationer. är motiverande, lekfyllt, och också... liksom tryggt. liksom skyddsbarriär, fler än en fot på jorden, det finns självklarheter. det finns värme, kärlek, acceptans. runt mig, men framför allt i mig.

And there was hope in me
That I could take you there
But damn it you're so young
But I don't think I care

bussfönster, kind mot kall ruta. regndroppar nerför glasrutan. distorted world. vardagsmagiskt. trafikljus: rött, gult, grönt, grönt, grönt. världen smetas ut. färger i vatten, lägger händerna mot. min spegebild färdas parallellt med bussen utanför fönstret.

You'll always be my Konstantine
My Konstantine

jag vill kunna lägga ut mitt liv framför mig och vara stolt. jag vill kunna stryka handflatorna längs kroppen och vara stolt över mig. med vart jag tagit mig själv, med vart jag är påväg. stolt över lyckan och över att ha gjort lite mer än jag egentligen vågat, över att ha älskat bortom gränserna.

Spin around me like a dream
We played out on this movie screen
And I said,
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you

I miss you

solskensord. genuine feelings.

ungefär såhär känns det.
lyfter slöjan från ögonen och ser. lyssnar, känner och förnimmer. jag har alla förutsättningar i världen att må bra, jag ser det och jag ser att det är sant. sålänge jag kan leva på mitt sätt inuti mina drömmar; sålänge jag lever för mig och utifrån mig själv kan det här bli bra, riktigt bra. saker och ting går hand i hand då jag slappar av. tid finns. sålänge den inte äts upp av självförebråelserna. jag skulle vilja släppa allt det oviktiga och fokusera på känslan av tillräcklighet och nuetlycka, tillfredställelsen som börjar i mig. och skriva om den, och göra den till en självklar del av mig. armarna mot himlen. lyfter, lyfts.

jag och kärleken

i lördags var det fest. det var lite längesen nu, men jag vill ändå posta några bilder.
jag var gothare, eller något åt det hållet, och kom dit i sällskap av en poppare och en indier. massor av härliga människor. mot slutet av festen hade de flesta svarta pussmärken :)

det här är jag innan












och det här är jag efteråt

in the corner of the eye - but not quite there yet

här

bryter mig loss. ur det. andas. blundar. rädslan är spänningar i min käke. men
någonstans handlar det ändå om att välja livet. om att bestämma sig för att pursue:a allt det som får en att vara ens egen största fiende, eller att välja att göra sig själv lycklig. jag blir så osäker ibland; och det som gör mig olyckligast är när jag gör min osäkerhet till taggar inåt. sticker hål på mjuklagren jag lagt i mitt inuti, och intalar mig själv att jag aldrig kommer att klara av att hantera mig själv, säger mig destruktivitet, eskalerar tankar. flyr. jag ogillar mig själv när jag nekar mig själv möjligheten att reparera. ogillar mig själv när jag inte ens föröker. jag lovar mig själv detta: jag tänker inte gömma mig igen; jag tänker inte gå för att jag känner tendenser till mådålighet och vill fly. jag vet inte vad för tillfredställelse jag söker i det; det finns ändå ingen. det blir uppochner och inochut, och inget gått kommer ur det. jag vill att du ska veta det. att jag vill nysta med dig, om du vill nysta med mig. jag har så många skrik att skrika ibland. en gång ska jag skrika dem. viskskrika dem.
jag skulle vilja vara fri. jag skulle vilja vara fri från allt det som binder mig till the self rejection, från allt som hindrar mitt liv från att vara precis så bra som det har förutsättningar att vara. fri från katastrofförväntningar. fri från blockeringar, hämningar, jag skulle vilja ta mig själv i handen, jag skulle vilja resa mig upp och helhjärtat sträcka ut armarna mot himlen i ett glädjeskrik. fullkomligen vara allt jag är och våga älskas.
jag skulle vilja låta all den kärlek du erbjuder genomsyra varje dag, såsom jag vet att den kan göra. jag skulle vilja ta varje uns av den till mig. du får mig att räta på min rygg. du gör mig starkare, lyckligare och tryggare. jag vill ge allt det du erbjuder till mig själv; något jag har svårt att göra när jag mår dåligt. jag nekar mig allt varmt&tryggt när jag mår dåligt, för när jag mår dåligt ogillar jag per definition mig själv. jag vill sluta göra det. jag vill ta dig till mig, om du vill vara hos mig.
jag skulle vilja vara fri.

känslostorm, frustration mot dunket dunk dunk dunk jag mår illa, fysiskt illa; det eskalerar alltid; det eskalerar alltid; behöver prata i ord&röst&svagheter men inte till blogg inte till mig själv, har pratat alldeles för mycket med mig själv, till människa, till outgrundlighet närhet kärlek vågar inte, hatar mig själv för allt jag inte vågar och allt jag inte vågar be om, riktar det inåt, riktar mig inåt, stress adrenalin avstannad salivproduktion torra läppar adnhämtning hjärtslag illamående törst jag jag jag, tidsätande tidsslukande och dessa ologiska, onödiga tankar jag tänker tillbaka och hem igen, faller och faller alltid handlöst; ja, jag plockar upp mig igen men jag lär mig falla och jag lär mig plocka ihop mig själv lär mig inte söka tröst, i sådana här ögonblick är jag övertygad om att alla avskyr mig, övertygad om hur jobbig jag är, övertygad om hur mycket åt helvete allt kommer gå. tårar och ångest, tårar och ångest, jag hatar mig själv, jag hatar den här texten.

people hide in little invisible plastic scars

lyssnar på lost in translationsoundtracket. färgglad. gult, grönt, rött. körsbär på knäna. och kaffeeftersmak. och den molande oroskänslan i maggropen. liten & rädd. liten & rädd. är
ingenting utom musiken. är ingenting utom dendär basen och den sträva rösten och de mjuka&hårda&brutalsanna&eftertänksamma orden. jag är tonerna jag skriver i takt till. jag är rytmen och känslan och jag är inte rädslan i min maggrop.




frost på rutorna i köket. farmor som är skrynklig som ett russin mitt emot mig. fläckar på tröjan, som hon alltid har. skrattar, stammar, hittar inte orden. men glad. anar blå himmel mellan trädgrenarna därute. kupar händerna om kaffekoppen. kupar händerna om benen jag drar upp på stolen. luktar på mjölken innan jag dricker den. luktar på allting från kylskåpet innan jag äter det. mor&far på cypern, bror och småbarn här. kaotiskt.
kastanjer på skrivbordet. står på tå, når inte upp. benen intill kroppen. konflikträdsla. vill inte vill inte.

frost på ögonen, anar klarblått sinne bakom grenar av räddt. hittar inte meningen, hittar inte orden, stammar fram textfragment, men ganska lycklig i grunden ändå. granskar allt jag gör, är. svunna självklarheter, kom hem igen. kaktusar och diktatorer i hjärnan; kupar händerna om dem som älskar mig.
kupar händerna om dem som älskar mig.

morning time happiness

invirad i kärlek och saknad och i min egen morgonlycka. frukost. chai. stor ylletröja, fryser lite om fötterna, kurar ihop mig bland täcken och kuddar. liksom trivsel. liksom tycka om. snöpuder över fallna löv därute. krisp. klar himmel, klar luft. känslan av att vara lite i stormens öga. det känns så bra nu, det mesta. som hon sa, som solglitter på vattnet. lika skimrande och lekande. bara lite ord över hur bra allt känns runt mig, i mig. för någonstans måste man ändå bestämma sig för att det är livet och hela livet man vill ha. dit hör inte skammen and the self rejection. dit hör inte självförebråelsen och skuldkänslorna och tappafotfästetkänslorna. tar mig själv i handen, blundar, känner pusselbitar falla på plats.
som jag älskar.

trött & lycklig. duschad, mjukisbyxor. tröttheten är en mjuk, varm avslappning som sprider sig i kroppen. jag ska krypa till kojs snart tror jag bestämt.
mjuka tankar, förskjutna åt det konstruktiva hållet. bra saker följer varandra, tar varandra i hand. som framvaggad på dagarna. många klartankar tänkta. många känslor sedda och kända.
jag ska skriva ner det som behöver skrivas ner i mitt skrivblock nu.
kärlek, lugn och läkning. annanhet och omrört.
ja.

metamorfos

munsår, torra läppar, afte, trötthet, känslan av att vara stor&klumpig.

fortfarande tankarna men inte lika stort gensvar.

min självkänsla är ett pussel jag inte kan lägga klart.
mest små fingervisningar om större tankekontinenter. måste tillskriva mig själv betydelse. måste tro att jag har något att erbjuda andra. något som är genuint, i grunden jag, förställelsen är inte jag. att ta varandra i handen, upptäcktsresa i varandras sinnen. det är det jag vill vara med om. inte parasitliknande rädsla att nu kanske de lämnar mig om jag beter mig såhär. så nära, och så långt bort, och så nära, och

slänger tankarna rakt ner i asfalten. hjärtat pulserar, och jag pulserar.

du-dunk.
du-dunk.

självgranskning i svartvitt.

två och ett halvt år sen med en sjukt skev kroppsuppfattning och en ständigt kaloriräknande hjärna.
en gäckande, ständigt föränderlig spegelbild. händerna mot ytan, vill så gärna se sanningen bakom, vill så gärna förstå. men bara benhård självkritik. bara fler hål i huvudet av ovärdhet, fler labyrinter av självförakt.
mitt tankesätt är i grunden uppbyggt av vad jag förtjänar eller inte, av att ständigt kompensera för olika saker och jag har väldigt lätt för att glida in i att maniskt räkna kalorier och fördelning av protein, fett och kolhydrater. jag minns fortfarande tabeller med glykemiskt index som jag lärde mig när jag var tretton, fjorton år.
ett tankesätt uppbyggt av att undvika och konflikträdsla. ett tankesätt till stor del uppbyggt på helt fel premisser. jag tar inte mig själv i handen. jag känner mig ärrad, och jag vet att ärr är nödvändigt, för det är så vi blir till människor, men man måste förstå dem, komma över dem, formas av dem så att de i sig löser upp sig.
lite rörighet, lite bekännelser. jag vet inte riktigt varför. bara för att det kändes så.
så mycket självklarheter jag har att sy ihop och hitta mig själv i.

kall om fötterna. kind mot tågfönster, oktoberregn, jag spricker. min mungipa spricker, mina läppar torkar ut och krackelerar, mitt ansikte flagar. hämmad&blockerad. disgust. spy upp mig. slappna av i muskler och i hjärta. appauling creature. me. skrivbord, stol, påtvingad struktur. sous l'aile de rien. du tout. blick mot asfalt, andas ledsenhet. encore un samedi de tiré. ou non, une journée de tirée, encore. des sentiments de tirés. non. menteuse. des sentiments libres. larmes; après moi le déluge. de la liberté du coeur.
kastar tankarna mot asfalten.

livsglädje

skaka om oss

jag älskar regina spektor. jag älskar regina spektor.
bös, vad har jag att säga? en réalité - rien du tout. sorterat böcker. kläder. ätit havregrynsgröt, släpat på tunga väskor med böcker i. det ska bli storm inatt och jag undrar lite varför jag inte är hos dig. eller varför du inte är här, för den delen. lite ont i magen, lite ont i ryggen. jag ska tvätta och dammsuga golvet. jag är trött. jag vill genomleva dagen imorgon med dess franskanalys, laborationer och projektspecifikationer och loggböcker. det gör jag nog ska vi se.

ibland känner jag mig så jävla ensam och oförmögen att säga det jag verkligen menar.
för egentligen har det ju potential att vara så sjukt bra, allt, om jag bara inte vore jag.
lite negativitet, men det får väl bejakas också, antar jag.

hoping you will carry me home (HOPING YOU WILL CARRY ME HOME)

skolan, sitter och sjunger med i the arks "hey modern days".
det rinner floder på gatorna i stan, men, hör och häpna, höstens stora lycka: mina kängor är vattentäta! herregud, en höst med torra fötter. det har nog aldrig hänt förut.
elin och jag har spinnat och gått runt på stan. jag har köpt strumpbyxor för femhundra spänn och lagt undan två jackor (en fin och en varm) och en tröja, köpt födelsedagspresent till vanessa och köpt en bok av paulo coelho. seriöst, jag har hur många böcker som helst som jag verkligen verkligen vill läsa. som jag vet att jag skulle älska att läsa. som jag kommer att älska att läsa.
darn, den ena jackan är så himla fin. materialist.
det regnar. lunch snart. det ska tydligen bli storm inatt.
& jag mår bra.


So you’ll nurse your love
like a wounded dove
in the covered cage of night
Every star is crossed
by phrenetic thoughts
they separate and then collide
and they twist like sheets
‘til you fall asleep
and they finally unwind
it’s a black balloon,
it’s a dream you’ll soon
deny

hey modern days

jättefin stjärnhimmel. kalla öron. tränad & endorfinkickad. skönt. gick till johanna med en bobautograf och fick låna en mössa för det var så satans kallt. och hon uppskattade lite "disturbation", som hon uttryckte det :)

nu ska jag äta middag med min mamma. sen ska jag skriva en projektspecifikation, sen kommer elin hit, och sen ska vi småstressplugga lite inför ett prov imorgon. men på ett alldeles väldigt bra sätt.

jag tycker om hösten. jag tycker om mig. today, I really do.

det här är himlen i göteborg en onsdagsmorgon.

det här är hur jag mår inuti. bländande solljus.

det här är jag i min nya alldeles jätteröda skoltröja.

Save yourself, serve yourself, world serves its own needs listen to your heart bleed tell me with...

That's great, it starts with an earthquake, birds and snakes and aeroplanes, Lenny Bruce is not afraid. Eye of a hurricane, listen to yourself churn, -

jag sjunger R.E.M - It's the end of the world as we know it (hah! försök sjunga med i den om ni kan!), och trivs, och trivs, och trivs! en skata tittar in genom fönstret. karamellsmak i munnen. sorterar bilder och musik. mjukisbyxor - fick skolkläderna idag. världen är dränkt i kyligt solsken och jag har gått omkring i haga och i vasaallén ett slag idag. vackert klarblå himmel och hög höstluft ända ner i maggropen. gått med hanna genom stan och suttit på centralen och druckit kaffe. nu känner jag mig härligt hopsamlad. min alltiallolåda utrensad, mycket slängt, en del ska ges bort. saker omstuvade, böcker inställda i bokhyllan. sopat golv, tömt papperskorg, vikt kläder.
jag ska träna idag, och imorgon också, vilket blir fjärde dagen i rad. elin och jag bestämde oss för att överleva torsdagen och börja klockan ett istället för tjugo över åtta. stenar som faller från hjärtan. vi ska spinna och äta frukost på café och köpa strumpbyxor. wonderful. jag avskyr dubbelmoralen i att gymnasiet är en frivillig skolform samtidigt som fråvaro kommenteras väldigt, väldigt ofta. låt oss ta konsekvenserna, låt oss bestämma vad som är bäst för oss. tack.

jag har hittat min största energislukare. folk. folk som är inpå kroppen på mig. folk som är högljudda, folk som inte låter mig få ha mina lugna stunder; jag blir helt dränerad. fullkomligt utmattad, jag behöver, behöver , mina andningspauser.

jag har plötsligt börjat ta tag i franskan för första gången på länge. för att det känns upplyftande och roligt. och jag fullkomligen älskar mitt språksinne! orden lägger sig perfekt i munnen på mig, och så fort jag suttit och tagit ut några glosor och gjort en lista är det som om den processas inne i mitt huvud. det sker utan ansträngning, tankarna bara vandrar över fraser och ord och rätt som det är, för jämnan, dyker det upp ord i mitt huvud jag nyss lärt mig. <3>

(det lossnar här)

himlen i göteborg var sjukt vacker idag. när jag såg den tänkte jag med ens "damn, typiskt att jag inte har med min kamera". sen kände jag med handen i väskan och det var som om min önskning hade materialiserats. unbelievable, den var där.

imbedded in softness.
loves you all.

I will wake to find tomorrow, be content without perfection.

det är ganska många olika sorters tankar och känslor som figurerar och lever sina liv bakom pannbenet. nyansskillnader, klädda i olika skepnader, versioner av samma helhet. som frigjorda; försöker inte greppa dem, tänker dem, känner och förnimmer, och släpper taget om dem. alltför ofta samlas de på hög i listor och olika anteckningsblock med ambitionen att jag ska pursue:a dem alla. men det som vill bli skrivet blir skrivet, antar jag. det ska gå med lätthet, ansträngning och tvång föder blockeringar och hämningar.



börjar dagen med frukost med mamma. ägg, min kropp suktar efter protein, nybryggt kaffe som skärper mina sinnen. ingen väska. vardagskänsla av frihet. raggsockar i kängorna, mjukisbyxor, favorittröjan. boken om kreativ visualisering under armen, tågkort, musik. möter mike på stationen och morgonen dränks i skratt. han sitter med ena benet över det andra, lurighet i blicken, håret lyser rött. han har inte sovit och är övertrött och jag får dela hans oseriositet ett slag, det är välkommet. får hans sista kaffe och när jag druckit upp det skriver jag upplyftande saker på take away-muggen och skriver “till mig” på locket.
glad för känslan av mjukhet i luften. glad för regndropparna mot huden, för doften av nybakat genom centralhuset. för känslan av vackervardag när jag går över drottningtorget, speciellkänsla. where soul meets body. dämpad eufori, precis så känns det.
och. ögon att vila blick och en känsla av att vara sedd, jag uppskattar det så mycket.


jag har varit och fått recept på p-piller och gjort en gynundersökning (jag fick dock inte känna på min livmoder, snopen jag blev). det var... inte alls så mycket att säga något om. det kändes inte ens awkward.
träffade en friidrottskompis i väntrummet. han skulle till en psykolog och vi pratade om... mycket, och det var lite märkligt, för jag känner honom inte alls så bra, men det kändes ändå rätt och otvunget. fick lite ytlig insideinformation om vad som händer i friidrottsklubben. jag tänker på hur det hade kunnat vara ibland. hur jag hade kunnat viga en stor del av mitt liv åt det och träna i en liten grupp med lasse som basade; tänker på hur mitt liv hade kunnat vara. ser mig ligga på rygg på tartanbanan innan en träning börjar, i friidrottens hus, träningsklädd, musik i öronen, fokuserad. damn, jag skulle ge så jävla mycket för att få vara där med mina spikskor på fötterna igen. hur mycket jag än vill att det inte ska vara så, så saknar jag det till tusen. känslan av fart och att vara oövervinnelig. känslan av mitt. känslan av mig.

jag läser en bok om kreativ visualisering jag fått låna av pernilla. eller snarare, jag har redan läst ut den, fast det finns mycket jag behöver läsa om. den är bra, riktigt bra, även ifall jag har svårt att inte rynka på näsan när jag läser en del. för balans skulle jag behöva lite mer vetenskapligt än vad som finns i den, men som sagt, jag håller till tusen med om principerna. att vi ständigt skapar oss själva; att vi är våra egna mästare men kanske framförallt stjälpare. att vårt sinne är komplext och att det i sig är mäktigare än yttre omständigheter när det gäller hur vår värld runt oss ser ut. att vi behöver ta oss an oss själva, att vi behöver styra våra liv i rätt riktning och att symboler är till nytta, att mental träning verkligen fungerar. och den är ett verktyg, en röd tråd. jag blir jättesugen på att göra många av övningarna i den, speciellt de skriftliga eftersom jag hyser sådan kärlek till det skrivna ordet. jag har redan ett anteckningsblock jag ska använda i det syftet. som jag ska skriva affirmationer, önskingar, rita skattkartor i. det känns upplyftande, roligt, lekfyllt, som om det verkligen kan ge något.


det bor en känsla i mig jag vill formulera, eller försöka formulera.
som en fördämning ungefär. något som lossnar, också lite som en pusselbit som fogas in och passar perfekt i de andra. en klarhet som framträder. konturer.
sedan i lördags har jag haft känslan av... åh, det är så svårt att förklara, för det är definitivt på det abstrakta planet. att det rörts om i hjärta&hjärna. sedan jag satt på pernillas golv och lade tarotkort och lyssnade till klokheter och funderingar; det hände liksom något. svårtförklarligt, men ändå påtagligt. jag mår kanske inte bättre, men klarare. känner fler genuina känslor istället för de jag med tankarna framkallar som värderingar för de känslor jag anser förbjudna. stannar upp, blundar, bara förnimmer, tankar passerar, vandrar och jag bara iakttar.
jag drömmer också. jag drömmer att jag går runt min tränare, undviker, försöker gömma mig fast jag vet att det är oundvikligt att vi träffas. jag drömmer att jag har sex och får uppunktat vad jag gör fel; drömmer om sex och intensiva ångest- och mindrevärdeskänslor. jag drömmer om att folk som älskar mig säger att de stör sig på mig. jag drömmer om min pappa, att han är arg och oförstående, jag drömmer om kokande ilska som alldeles snart kommer upp till ytan. men jag vaknar innan.
drömmer om det jag är rädd för, om undantryckta föreställningar jag låter forma min värld. som jag låter stänga inne mig, begränsa mig.

mönstret: alltid när jag mått som bäst har det föregåtts av perioder av förvirring, känsla av kaos och katastroftänkande. jag har försökt klamra mig fast, försökt vända det, försökt driva mig och livet jag lever åt ett annat håll. försökt med kraft ändra det oftast utan att först erkänna hur det verkligen är. och jag har upptäckt att det är först när man fullkomligt accepterar livet och en själv som det är, med alla brister, när man på riktigt släpper alla krav och förväntningar och slutar planera; när man slutar att med viljestyrka och ansträngning förändra och bara accepterar, släpper oket om axlarna, först då kan man börja något nytt. först vädra ut, förankra sig i hur det verkligen är och inte bygga sina föreställningar om sig själv och världen på något falskt, stå med båda fötterna på något stadigt och i grunden äkta. och inse att man inte behöver vara något, inse att det inte finns något man behöver leva upp till.
jag minns flera sådana skeenden av mitt liv väldigt levande och tydligt. och däri finns en frihets- och trygghetskänsla som borde vara närvarande varje dag. det är en känsla av att känna sig opåverkbar och hel, av att vara totalt centrerad i sig själv, trygg och säker i livets föränderlighet, fri från känslan av att behöva kontrollera och anstränga sig. småkär i hur livet gestaltas framför en, som framvaggad, ögonen ljusa, hjärtat lätt, nyfiket, levande.

jag vill tänka på mig som i ständig förvandling. vill ge mig hän åt det som kommer till mig, vill gestaltas i lätthet och inte i tyngd. tanken lyder: om jag slutar försöka så mycket, kommer livet till mig då? och hjärtat svarar ja. hela mitt väsen svarar ja, det handlar helt enkelt om att låta rätt saker betyda. tillexempel känslan av en annan varelses närhet och outgrundlighet. tillexempel känslan av glädjeskrik innanför revbenen. eller en djup känsla av mänsklig sårbarhet, av förlösande tårar rinnande längs kinderna. livet med dess rysning, helt enkelt, hela livet, unclouded. sådant som är viktigt, på riktigt.

(après le déluge - moi. moi.)

the real hues are delicate, and need a clearer vision.

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

begin to hope

skogsdoft. oktobermörker, armkrok. hur mystiskt och vackert gatulyktsskenet faller mot trädgrenarna, den lövtäckta marken. höstattribut. småruggigt. jag har fått skratta, och jag har lyssnat till något annat än inre dialoger. jag sa inte så mycket själv, men det behövdes liksom inte. I love her, I do, I do.
jag nystar. det är bättre nu. jag nystar. jag vill känna mig som om jag har makt över mitt eget liv. jag vill känna mig som dess skapare, dess uppfinnare, jag vill älska varje dag såsom jag vet att jag kan göra. jag vill säga mig själv viktig. jag vill uppleva varje sinnesförnimmelse, jag vill ta mig själv i handen och säga kom, vi reser oss nu, kom jag förlåter dig. kom, försoning. kom, acceptans. kom, gå med mig, med ogrumlade ögon och öppet hjärta, genom det skrovliga underlag på vilket vi släpats fram. kom, vi läker, jag ska inte klä dig i avsky längre. kom, jag ska kalla dig vid namnet kärlek.
väl medveten om att jag kommer att sitta där och grimasera smärta framför min välbekanta blanka sida igen. väl medveten om att allt det onda kommer att bli till spiraler och att jag kommer att gå ner mig i mig själv, att jag kommer att sitta där igen och att ingenting kommer att vara självklart. jag antar att det finns någonting att lära sig ur det. det är ett mönster jag ska klä av mig, avsäga mig; jag antar att det finns en stabilitet&lycka att finna där bakom som kommer att vara varmare och stabilare än den som infinner sig då yttre omständigheter klaffar.
jag vill stå rak inför mig själv, opåverkbar och hel.
fönstret öppet. insvept i natten. föreställer mig den som en filt som viras kring mig och gör mig trygg istället för som istappar som sticker i mitt inre.
bekännelser. smärtsamt medveten om att tystnad föder tystnad föder förruttnelse.
jag har spinnat idag, det var bra. mörker och levande ljus och jag såg inte klockan, halleluja. träning är något av det som gör mig mest lycklig av allt nu. svettas ut skiten, konkret ansträngningskänsla, släpper allt det som cirkulerar innanför pannbenet.
och ändå. är jag. ganska så. förtjust i det här livet. ganska så förälskad. jag ska brygga kaffe, blunda, uppleva, bläddra lite i boken om kreativ visualisering som jag fick låna av en av de mest inspirerande människorna jag känner till. och sova, och
.. vakna. lyfta blicken, leta lekfullhet i ögonen. brygga kaffe, börja dagen med conor obersts röst. musik i öronen, regina spectors begin to hope och ingen väska, inga tyngder på mina axlar, inte oket av tvivel jag så ofta bär med mig. bara steg & lungor, luft & blick.

steg, lungor. luft. blick.

blank sida, kräver att skrivas. jag vill spy upp min kropp. jag vill inte ha ont. jag vill inte känna mig djupt känslomässigt hindrad, jag vill inte ha så nära till att börja avsky mig själv. konflikter tillbaka och hem igen. pratar med dig på gmail; får man be om tröst? får man säga det som känns? jag hatar det som känns. jag vet inte vad man får kräva. säger inget. eller säger jag något? jag vet inte. jag vill lägga din kärlek mot det som är hårt mot mig själv.
jag vill radera min blogg. jag vill kväva och jag vill skrika. jag vill inte att ni läser det här. en del av mig vill inte att ni läser det här. förvirring och äckel. jag kan inte. jag kan inte. jag skäms för allt jag är. lager av skam och självförakt. det känns inte ens befriande att skriva det här. inte ens befriande. bara befästande. känsla av att inte få tillräckligt med luft. jag skulle kunna ha hela rummets luft i mina lungor; det skulle inte räcka till.
tycker du om mig trots det här? tycker du om mig trots det här? tycker du om mig trots min stundtals maniska övertygelse om att ingen annat kan än att avsky det här? kan du få mig att sluta tänka? kan du hålla mina händer? kan du få mig att inte skämmas imorgon? kan du säga att det är okej? kan du säga att det är okej?

min värld snurrar och jag kan inte hjälpa det. står mig själv upp i halsen.

how to save a life

jag fryser på insidan och jag saknar dig. jag saknar dig som fan. inte sakna som i längta efter lite utan sakna som i själasakna. rädd också. rädd för att sakna för mycket, rädd för att älska för mycket, rädd för att det är en saknad som inte kan återgäldas. rädd för historier som upprepas.
nej. jag mår inte speciellt bra. jag vill bara gråta, för allt är kallt och mörkt och rått och jag är fortfarande kvar i skolan. mörknar utanför. kyla inpå kroppen. men jag ska tydligen åka och spinna nu. saknar dig. men det har jag redan skrivit. sväljer klumpar i halsen. tycker inte om mig själv. tycker inte om tycker inte om tycker inte om.

fan.



ignorera mig.

fladdrande hjärta. ljuslåga. hjärta.

jag vill ha en johanna i mitt knä att krama just nu. jag vet inte vad det är som är fel, men jag vill gärna veta, och ha fingrar i hår och huvud i knä.
soffa, laptop i knäet, tänt ljus.
jag har smått ont i magen. jag går nästan konstant runt med en känsla av ont i magen. av att något väldigt snart kommer att gå väldigt fel. en intuitiv känsla av att någon kommer att bli arg. av att någon kommer att försvinna. jag känner mig liten. liten.

jag har tyckt om den här helgen. ganska så mycket. middag hos indierna, mysigt. gråtit ut i lördags, det behövdes. a good cry. sovit tills jag vaknat. ströläst lite. lagt tarotkort med pernilla i flera timmar, underbart.
höst, mörker och anna ternheim i mina öron.

och jag sköljs över av en känsla av att vilja omfamna alla jag älskar. jag vill vara en varm filt som lägger sig som ett varmt lager av trygghet över alla som behöver. som är ensamma. jag vill räcka till, nå ut. allt det lilla, rädda, ledsna vill jag krama och trösta. jag vill vara stark, inte svag. men jag känner mig inte speciellt stark nu. bara liten och småängslig i höstmörkret.

my lover is my lover is not my enemy

min älskade är inte min fiende. min älskade vill se mig oförställd; vill ta min hand, är min bundsförvant och min följeslagare. korsade livsöden: vi tar varandras händer och växer lite i varandras blickar. vi behöver varandras händer och blickar. vi snubblar in i relationer och upptäcker andra sidor hos oss själva.
och jag har så mycket att lära i förhållanden, om förhållanden. så jag respekterar det, och lär mig. lär mig gång på gång att du vill se hela mig. lär mig gång på gång att inte vara rädd.
och sanningen. att du är. min ogrumlade lycka.
min älskade är min älskade är min följeslagare, min vän, bundsförvant, mitt äventyr och trygghet.
älskar dig. älskar dig.

ogrumlad lycka.

la seconde pouvoir : ton visage

tappar tankar. blir inte riktigt kvitt oroskänslan i magen som sprider sig genom kroppen. håll mig, andas i mitt öra. min näsa i din halsgrop. växa tillsammans. jag är varm och kall och varm. söndagsmorgon, eller knappast morgon längre. kvart i två. solsken ute, underbart väder. borde gå ut och springa. borde gå ut på promenad. men jag vill ha din hand i min och en glass i en annan. glasspromenad. med dig. stryka händerna över din kropp, ansikte, bröst, mage. membrantunn vägg mellan dig och mig. varm, kall, varm. alltid extremer. var min balans.
lägger lager av lager av själklarheter, bygger rum i mig, säger mig värdefull, skriver mig värdefull. visst har det väl funnits en tid i mitt liv då jag var mer upphöjd än såhär av mig själv? visst fanns det väl det? jag ställer frågorna, men jag vet inte om jag vill ställa alla dessa frågor. men, men jag vill så gärna tro att en styrka, en lycka, en trygghet jag själv förankrat i mig, byggt upp, är värt mer än en som bara infinner sig. gråtbarriärer. jag vill bli min bara min, jag vill räcka till för mig själv, visst vill jag ha följeslagare och visst vill jag att de ska betyda, men jag vill inte att någon ska ha makt att stjälpa mig så lätt som de har nu. bort med skamkänslorna, vill riva dem med rötterna ur hjärtat. men jag är fortfarande en trist, grå, introvert liten flicka som begraver blicken i asfalt, tittar ner, foten bland gruset. jag tror att min grundskoletid satt djupa spår i mig. fruktan, människor är farliga, färglöst jag, tråkig, konstant tänka på hur jag beter mig, cruel world mot känslig varelse. skam, rädsla, malplacerad.
skrovligt förflutet som går in i ett skrovligt nu.
jag drömde om min f.d. tränare igen. alltid samma sak. vet att han är nära, försöker undvika, medveten om att jag gjort något dumt, rädd för vad han ska säga, han stor och upphöjd och farlig, jag liten och böjlig och foglig. jag vill möta honom, stirra in i hans ögon och inte släppa blicken. virrvarrsjag.
raggsockor men iskalla fötter. jag läser en fransk text, tiden bara rinner, en söndag i oktober och jag är ibland så rädd så rädd för att du ska sluta älska mig såsom du älskat mig hittills.

fevers and mirrors

varm; äckelkänsla, munsår, tråkigt och dekadent hår, dekadent kropp, kliande svidande ögon, rinnande mättnadsotrevnadskänsla, torra läppar, smutsighet. klaga inte på att jag klagar. läs inte den här bloggen om ni inte vill läsa om svidandet i mina ögon och ilande magkänsla och inre negativ dialog. läs inte i så fall. för det här är mitt. mitt verktyg och min stund för mig själv. och det betyder så mycket. även om det bara är korta fragmentariska stunder av rytmiskt och klart tänkande. jag vill att ni ska ta mitt skrivande på djupaste allvar samtidigt som jag vill att ni ska avfärda det som fiktivt nonsens. för det är båda två. jag skriver det som känns och det som skriver sig; jag kan ge ord åt känslor som jag inte uppfylls för tillfället. jag kan ge ord åt momentana känslor. jag kan skriva lekande och fiktivt, men det betyder alltid. nästan alltid.
jag är själsligt trött. jag är själsligt utmattad. säg inte åt mig hur jag är. berätta inte mina negativa sidor för mig. ställ inte upp krav. finns bara, och klä allt i acceptans. förstå, håll mina händer och låt mig prata av mig. för jag behöver det, jag behöver utbyte och ögonkontakt och jag behöver veta att det är okej. nästan hela tiden. jag behöver få berätta vad jag är rädd för, för det är en hel del. ganska ofta. jag har mått bra hela den här veckan, förutom en stund i dag men då var det gripbart, och det har varit ganska underbart. och jag har inte skolkat en enda lektion. båda sakerna måste vara något slags rekord.
fotfäste och rötter, jag vill bli fri från allt det som mentalt tynger mig ner till marken.
nu ska jag dricka massor, massor av vatten och somna i något svalt rum.


do you think that someone paints your mirror?

do you think that someone paints your mirror?

forever doesn't live here anymore.

jag vaknar och vill gråta. not necessarily in a bad way. coldplay - a warning sign, och det är ord som vill bli skrivna fast... jag vet inte.
scones med blåbärssylt, blickar ut genom fönstret. ensamma regndroppar och blöta löv. mättnad och skuldkänslor, I don't believe I ever can be free. but I do believe that striving towards being free can be as meaningful, as beautiful.
pladder. låtar på repeat. jag saknar.

jag har ont i huvudet på riktigt. det sitter en decimeter eller strax därunder ovanför högra tinningen och går bakom högra ögat. blixtrar, gör att jag vill blunda och bara vara. tystnad, ja tack. kravlöshet, ja tack. det jag önskar mig mest av allt nu: telefontystnad, villkorslöshet; rent konkret: några dagar i myskläder, tid utblandat med litet thé, jag och mina böcker bland täcken och kuddar, mjukhet, sömn, värme och andetag, bara lite mer än precis nästan ingenting.
men. jag har fått paracetamol och saft med riktigt socker. är hos liselotte och anders. ska på bio med martin och gustav och hanna, och det är inte heller fy skam. och jag har fått komplimang på haket, egoboost. behövs ibland.

in order to change we have to fully embrace what we are now.

spårvagn och pojkar. hejdå.

smunk

jag är helt geggig i huvudet, huvudvärk goddamnit. jag har alltså antingen druckit för lite vatten eller för lite kaffe. så jag drack en liter vatten på biologilektionen. fortfarande huvudvärk. bös. köpt stor latte, men kaffet var smunk (smunk = dåligt kaffe som smakar sump). dubbelhuu och dubbelbös. jag har bytt café vasa mot café smula. ett café som har en skylt där det står "läxläsning förbjudet" och en burk där det står "bidrag till vår hawairesa!".

folk pratar och jag är helt dimmig huvudet. jag ville säga något men jag vet inte riktigt vad. jag vill andas lite mer än jag hinner med nu.

samtidigt som inga känslor är förbjudna; hur mycket ska jag bejaka dem? mellanting och balans. svårt.
lunchen vänder sig i magen på mig, jag vill säga att jag inte borde äta. en del av mig tycker det. jag vill säga att jag känner mig misslyckad, att jag är misslyckad. att jag vill vända ut på allt jag är och...
... känslan börjar som ett frö och späs på. av hur jag värderar den. man kanske kan acceptera utan att bejaka? eller att acceptera är att bejaka, antar jag. jag vet inte, jag vet inte riktigt hur man gör. orkeslös, trött.
why this constant desire to be someone else?

konstruktivitet mot destruktivitet. pessimism mot optimism.

shut my words up.

lineaments of love

soffa, perli. puissante avec mes mots encore une fois.
reflektion i fönstret. spegelbilden möter mörkret och reflekteras tillbaka. det dagas lite. röd tröja, mätt, kurrande mage. sömn i ögonen. törstig. hämtar vatten.
prov i matte d om mindre än en timma. går det inte bra är det provet det är fel på. jag har aldrig pluggat såhär mycket inför ett matteprov innan.
jag har inte så mycket vettigt att säga. den här dagen är galen. jag slutar fem, och sen funk, och sen bio. jag överlever nog.
sovande älskling bakom stängd dörr. jag ska pussa på honom lite innan jag går. saknar honom, redan innan jag gått.

you are the lineaments of love.

trött och hungrig. suttit och surfat, läst bloggar, kollat foton, sorterat filer sen jag kom hem för lite över en timme sen. skönt. jätteskönt. inte en chans att jag orkar gå ut och springa nu.
en bra dag. den blev, jag lät den bli, och den blev bra. den känns bra.
nu ska jag nog laga mat. cheers.

a time to rend, a time to sew.

jag undrar hur många gånger jag sagt "nej tack" till aftonbladetutdelare och cityutdelare och metroutdelare. gult, rött och grönt. det kryllar av dem, jag lovar, de är överallt. så fort man går av en buss eller en spårvagn står de där. vart jag än vänder blicken. marklandsgatan, scandinavium, valand, avenyn, vasaplatsen, vasa viktoriagatan. gult, rött och grönt överallt. vik hädan o onda tidningsutdelare! låt mig ha min morgon ifred! det enda som är bra är att jag får dissa aftonbladet för metro varje morgon vid övergångsstället till drottningtorget. eller åtminstone de gånger jag kommer från tåget, vilket väl är knappt hälften.

note to self: när du gått från scandinavium till valand och är svettig och trött, ta inte buss sju fem tre. du får gå av vid kapellplatsen och gå ännu längre. bös.

skolan. tangentsmatter och småprat runt mig. jag i mig. fingrarna genom håret. bara en lektion idag, men lite annat bös. och jag tänkte räkna lite matte också. men det känns kul. det känns bra. integrering känns som något man borde jobbat med under en lite längre tid än några dagar, men what the heck. come what may. jag tror aldrig jag räknat såhär mycket inför ett matteprov innan.
skolan känns lagom motiverande och kul. inte bara för att jag vill att det ska kännas så, utanför att det verkligen är så. jag är här för min skull, och jag trivs. kraven och otillräcklighetskänslan rinner av mig. mig för mig. det finns tid, så länge jag låter dagarna hända och inte stoppar in allt i planeringar, i fack. så finns det tid.

höst, småkallt, går vasaallén fram. sparkar höstlöv. gult, oranget. vantar, halsduk och raggsockor i kängorna. bänken full av svartvita foton och russin. och thé och koppar. poesi i kollektivtrafiken igen, precis som förra året. knäpper jackan tätare om halsen, vänder blicken inåt. lite som att gå i idé. (men alldeles kärleksinvirad.) jag suktar efter värme, tinar fastfrusna tankar.

det var underbart att somna igår. (if only i could make you understand how much i adore you, how much i love you.)
vaknade vid fyra dock av att jag drömde att mamma grät, alldeles gråtstrimmig. så ledset. jag ska krama henne massor idag.

jag har simmat, det var trevligt. bra för tankeströmmen. jag ska nog gå ut och springa lite sen också. magkänslan. och fråga johanna om hon vill följa med.
oj vad framgentariskt det här är. bara lite tankepladder. men jag låter det vara så. jag måste gå och prata med en lärare nu.
it's a good day. it's a good week.

jag säger kom, här är världen här är livet vi ska leva i, vi och alla fåglarna på marken, alla...

så jag är glad idag. glad i mig, glad för höstkänslan och speciellkänslan. glad för höstlöven, stegen mot marken, en annan människas leende mot mitt. luften i lungorna, känslan av regndroppar mot ansiktet. det där lilla jag väver ett positivitetsnät av.
inte för någon annans skull, inte påtvingat, jag mår bra idag. i mig, med mig.

jag vill leva, och jag vill lära. jag vill leva bättre än såhär, för mig. ångesten har blivit så fysiskt påtaglig - ömsom varm och ömsom kall, torra läppar, ingen salivproduktion, puls, kissar konstant och törstig konstant. fight and flight, jag vill inte gå med adrenalinpåslag så ofta. flyktreaktion. rädd. osv.

men att berätta också de andra historierna. hur jag ligger i hans säng, ansiktet mot hans bröst, orden: när du ligger här på samma plats om ett år är det bättre. betyder jag finns här för dig. betyder no rush. betyder acceptans. betyder jag respekterar dina känslor även om du inte gör det. betyder trygghet.
att berätta att jag alltsomoftast är försonad med mig, att... det som gör ont oftast vill bli skrivet mer än ickeextremkänslorna vill. att det finns en hel massa ljuspunkter.

nu ska jag nog samla ihop mig lite, få någon slags kontroll. jag är varm och jättetörstig, och imorgon börjar en helt ny vecka. something new.


Jag ska bli ett med dina ord, din kärlek. Jag ska ta allt det vackra till mig och göra det till självklarheter.

det finns så mycket i det här trasslet som vill komma ut och som måste uttryckas som något annat sätt än självförakt. men jag är rädd, och jag vet inte hur man gör. jag tror att bakom denna ångest bara över att vara just jag finns det ursprungskänslor. eller orsaker iallafall. eller bara något som går att förstå, som går att gripa om, att fixa. jag vill bli fri. ja, jag vill. jag vill stå med armarna öppna, sinnet totalvidgat, eyes unclouded, hjärtat fritt från förflutet&framtid. klädd i ett här och ett nu, jag vill vakna upp med en lättnadskänsla, jag vill ha livet med dess rysning.
jag vill tro att jag kan må bättre än såhär.

all my thoughts they come in pairs

det blir så mer påtagligt hur oförmögen jag är när jag håller lyckan en hårsmån från mig. lock för ena örat. sjukkänsla. I can't hold a thought in my head. jag gör ont. det här är verkligen inte det budskapet jag vill sända ut till världen. lyssnar någon förresten ändå? lyssnar jag? jag vill lyssna. tror jag. jag har ångest och jag tar ut allt på mig själv. jag vill spy ut allt jag är, jag vill spy på allt jag är, jag hatar det här fängelset, både min kropp och mitt psyke. jag vill radera och börja om, men allt är så jävla oåterkalleligt definitivt. jag finner ingen röd tråd, och allt framför mina ögon är nederlag, allt jag gör. jag vägrar att tro att någon kan älska det här äcklet som är jag. jag vill att det ska vara annorlunda med dig, än det är med övriga världen. jag vill göra dig till min fristad, men jag vet inte om jag är stark nog. att utplåna. att utplåna alla prestationskänslor jag har gällande allt. läser du min blogg förresten? jag vill göra annorlunda, men jag tänker samma saker hela tiden. jag tänker jag är inte värd sådan kärlek. jag tänker det är svårt att älska någon som avskyr sig själv. jag tänker att jag är paralyserad jätterädd för mina egna tankar och känslor och tänker konstant katastrofscenarion. förbjudna känslor.
snörar på mig joggingskorna. skiter i förkylningen. skogen, springer.

so all i want to do is cry and hit myself hard. no chance i will succeed.
angoissée. je me déteste.

just a matter how I define, my state of mind, today is a good day. today is a good day.

och. ändå. jag tror att det här kan bli en bra dag. bestämmer mig för det. nya strumpbyxor. fina. favoritvantarna. nyvaken sol dränker gulnande trädtopparna i värme. kanske en lycklighetskänsla bakom tröttheten. kanske bara slappna av och hända mig själv. lukas moodysson-poesi på tåget, and I won't let it get to me, today. jag ska skriva prov i franska och det får gå som det går, herregud, if I try the best i can the best i can is good enough. pratar franska för mig själv, uppslukas av språket. och hur jag verkligen älskar det.
weak, I guess, but soft. share this day with me.
möter mig. halsduk om halsen, musik i öronen. morgonluft i lungorna, tåg, hur solen faller mot träden och fasaderna. människorna, försöker kika bakom fasaderna. och bara försöka slappna av och lyssna, mer nu, mindre då och mindre sen. och jag vet. jag vet också. precis hur bra. precis hur bra det kan kännas. kanelbullsdoft från pressbyrån genom centralhuset, över drottningtorget, fåglar över himlen. dagen som börjar i magen, i magkänslan, föds i intuitionen och lekfullheten. att berätta också de andra historierna. ta min hand, skriv de andra historierna med mig. ta min hand, kyss mina fingrar. som ska vandra över min mage. lära sig älska.
ta min hand. låt mig berätta också de andra historierna, och väva dem med dig. dagen i magkänslan. fylla dagen med magkänsla. din hand. min hand. vår historia.

This weather has me wanting love more tangible.

jag dricker kaffe. händerna om koppen, clouded mind, svidande ögon, jag fryser. varmvatten längs min kropp i en halvtimme minst, och jag fryser. jag är så trött. frusen och trött. omslut mig med sömn och värme. utan krav, villkorslöst. får jag sova, här i din halsgrop? får man vara precis såhär liten? avsaknad av skyddsnät mellan mig och omgivningen. jag tittar runt mig, och jag vill omhulda allt med orangegul värme. allt det som är litet och ledset vill jag krama. få dem att bli lyckliga. blåsa på det onda. jag kan inte, jag vet inte hur man gör. som full av lidelse. pappas litenhet i sin fiktiva storhet, som bitter. mammas pyttelitenhet, mammas... genuina godhjärtade, något, så liten, som ett barn. jag älskar dem, trots det de aldrig varit.
blåsa på det onda, orangegul värme, krama litenheter, så trött, så frusen.

nu ska jag sminka mig till a song to pass the time. jag älskar bright eyes. jag älskar bright eyes.

So there still is hope.
Yes, I can be healed.
There is someone looking for what I concealed in my secret drawer,
in my pockets deep,
you will find the reasons that I can’t sleep and you will still want me.
But will you still want me?
Well, I say come for the week.
You can sleep in my bed.
And then pass through my life like a dream through my head.
It will, it will be easy. I will make it easy.
But all I have for the moment is a song to pass the time.
Yeah, a melody to keep me from worrying.
Oh, some simple progression to keep my fingers busy.
And words that are sure to come back to me and they'll be laughing.
And they'll be laughing. My mediocrity. My mediocrity.

who cares? whom do I want to care?

jag gråter. om några år kommer det inte att spela någon som helst roll att jag satt en torsdagskväll och grät i mitt rum, som innesluten av färger och småsaker, stearinlukt och uppslagna böcker.
jag kupar händerna om mina bröst, jag gråter.
det finns tusen olika sätt att låta tårar rinna på. det här är ett utav de bättre, jag orkade bara inte svälja det onda längre. brister, jag vill ömsa skinn. brister, jag vill vara äkta.
hade jag inte känt mig så ful och klumpig för att jag åt så mycket hade det nog varit bättre. men jag vill inte känna mig ful och klumpig för att jag äter, och jag vill inte äta så mycket jag gör ibland bara för att ätabiten i mitt liv är fucked up, snarare: jag vill inte att ätabiten i mitt liv ska vara fucked up. jag vill inte ha berört det ämnet så mycket att jag inte kan ha ett normalt förhållningssätt till det.
grånadskänslan omsluter mig; håret är färglöst och formlöst, igen. kroppen är dekadent och grå, som vanligt. jag kan inte komma ifrån känslan av att jag måste jobba emot en tråkighetskänsla som vill svälja mig och mitt utseende.
gråter, handen över bokryggar. ångestkänsla; jag kommer aldrig att hinna läsa dem alla. din röst i mobiltelefonen, jag gråter. som liten och på en skolgård igen, sparkar grus och sten, ensam, för människor sårar. jag är rädd för människor, för människor skadar mig. för människor är förljugna, föränderliga, otrygga och manipulerande.
handen över bokryggar, handen över brösten, handen genom håret, kysser fingrarna, låtsas att det är dina. ligger på golvet, jag tycker om golv. kyssta fingertoppar över magen, vill så gärna tycka om. armarna om midjan, gråter, kurar ihop mig, virvel runt mig: alla böcker jag aldrig kommer läsa, alla sinnen jag aldrig kommer läsa, alla sinnen jag aldrig kommer våga skriva för.
jag vill bli sjuk. dräm en påle genom min kropp. låt mitt ansikte ätas upp av smittkoppor, jag vill ligga sjuk i feber, jag vill svettas ut skiten, jag vill vara utmärglad och utmattad och bygga något nytt först när allt annat är raserat.
dräm en påle genom min kropp. jag vill bli sjuk.

och jag känner mig så äcklig. och jag känner mig så äcklig.
och jag känner mig så överflödig. och just nu ogillar jag starkt att människor jag känner läser det jag skriver. jag ogillar att jag ogillar det. så varför bloggar jag då så öppet?

sing to me softly, read a fairy tale to me, blow some warm are into my ear, gently.
or just forget that I ever asked.
ge mig rätsida.

det är min egen oförmåga att stå upp för mig själv, och min egen tendens att gå runt och vara rädd för samma saker jag förbannar. jag vill inte såra dig, men jag behöver skriva.

koagulerad kärlek.

jag bestämde mig för att börja skolan tolv istället för tjugo över åtta och plötsligt var dagen överkomlig.
det är rörigt, jag känner mig smutsig, jag är smutsig. smågrejer överallt, jag är äckelmätt, väskan och påsen inte uppackad, får ingen ordning på i vilken ordning eller vad jag ska göra, mörkret kompakt, jag blir rädd för gamla saker, jag avskyr att jag blir så märkt av allt som händer mig, hur gamla rädslor tvås in, karvas in, hur jag blir sluten och trumpen. det blir stort, får orimliga proportioner. jag tänker att jag kommer bli ignorerad som förut. jag tänker samma tankar som jag tänkte då. att jag är en parasitliknande äcklig människa som saknar och som aldrig kan sluta sakna när man borde haft vett att sluta med sådana förälskelsesaker för ett tag sen. jag tänker att jag kommer att sakna ihjäl mig och att jag kommer att försöka kväva den saknaden och jag tänker att det kommer att förgifta lika mycket som det förgiftade då. så jag tänker att jag ska sluta sakna för att jag blir sårad annars. jag tänker att du kommer tröttna på mig som jag blivit tröttnad på förut. jag tänker att jag kommer gå med öppna sår genom stan igen för att det är bekräftat igen; att jag inte var så intressant, att jag inte är värd någon uppoffring, att jag är förpassad till något som är bra att ha, lite trygg och mysig men att det finns annat intressant. annat roligare. annat man kan ägna hela nätterna åt och låta bli att skicka sms veckor i streck.
jag vet att du läser, men jag tänker inte dra mig för att skriva, läs inte om du inte vill läsa det avklätt, såsom det var. det var inte bara så, det menar jag inte, men det var så under en tid, mer eller mindre under en sjukt jävla lång tid. så jag skriver om precis det jag vill, för om det är något jag inte vill ska vara inställsamt hos mig så är det mitt skrivande. även om jag är foglig, pytteliten och formlig till tusen så finns det något i mig som har vett att hålla fast vid sig självt, som fortfarande bär upp en slags självsäkerhet.
för att det gjorde ont, och för att det satte spår. för det jag aldrig gjorde för mig själv. för det jag aldrig stod upp och sa. för de tafatta försök jag gjorde för att du skulle förstå.
för att det övertygade mig lite mer om hur lite jag var värd. för att det sa mig att jag inte var värd några svårigheter. för alla jävla långa ärliga kärleksfulla sms jag skickade, utan att få något svar under flera veckor. för alla gånger jag skrev i min dagbok om hur ensam jag var och hur ledsen jag var (till den grad att folk undrade om vi gjort slut), för att det enda det möttes av var tystnad, för att det gjorde mig lite taggigare, lite bittrare, hatade min kärlek och min saknad, skrev i lösenordslåsta worddokument att jag inte klarade mer. för alla gånger du inte kom hit, för att jag älskade dig till den grad att jag skulle bränt sönder mina handflator för dig. för all kärlek som rann ur mig, för det den inte gjorde dig. den rörde dig inte. jag var tvungen att vänta tills den skrumpnat ihop för att du skulle öppna dina ögon. först då kunde du börja leva och älska.
bränt barn skyr elden. jag är rädd för historier som upprepar sig. jag är rädd för min rädsla. jag är rädd för att vara rädd, för jag vet hur rädsla förgiftar. hur rädd jag blir för att älska uppoffrande.

memoirs

härligt hopsamlad. en slags kontroll.

det har varit en bra dag. en konkret dag. jag har varit lite myssjuk, umgåtts med mina föräldrar, legat nedgosad i soffan. slöläst, surfat, lagat middag, ätit glass. sett ett avsnitt av the flying doctors (jag såg alltid den serien när jag var liten) under ett täcke med mina fötter i mammas knä. och nu mår jag mycket bättre, bara lite smått ont i halsen. och jag har sorterat min mail! label:at och arkiverat. men jag kan fortfarande inte bestämma mig för hur jag ska göra med skickade mail och chatkonversationer. jag vet inte riktigt om de får vara med.

et
maintenant
vill jag inte sova ensam och frysa under ett sterilt täcke. jag vill ha värme och skulderblad mot skulderblad och andetag bredvid, jag vill kyssa dina ögonlock om morgonen. se ett avsnitt av voyager, dricka litet thé. gå genom oktobermörkret i gatljus med musik i öronen (jag har världens konstigaste musikblandning. emopop, industrial, indie, visor, progressive rock. håkan hellström, flesh field, transatlantic, lars winnerbäck, morrissey, covenant, anna ternheim, bright eyes), åka buss och läsa. jag tycker om att vara påväg på natten på något märkligt sätt, jag tycker om att sitta och åka kollektivtrafik bland några andra enstaka människor, alla påväg till sitt. gå mellan bussbytena, kanske se några avlägsna fönster, föreställa sig värme&gemenskap därinne. med vantar, med sjal, smått frusen, stegen mot asfalten, ensam, men inte länge till. påväg, i småkyla och mörker, till något eget trivsamt och tryggt och varmt. till dig, beloved.
I treasure you. I treasure us.

skogspromenad.
min egen röst i mina egna öron i min egen tystnad. skogsprassel, känslopyssel, berghäll under min kropp, grönrandiga vantar och oknutna kängor, sus i trädtopparna, höstlöv, himmel.

om jag accepterar mig spelar det mindre roll om andra gör det.
om jag omfamnar mig, respekterar alla känslorna, behöver jag inte vara lika rädd för att andra inte ska göra det.

nu ska jag duscha i skållhett vatten tills värmebedövningen i huden är det enda verkliga.

som jag skrev igår.

blankt papper, och jag försöker hålla sinnet öppet.
öppet sinne. totalöppet sinne. utvädrat, uppfläkt...
uppdämt.
jag skriver. jag får för mig att det är tvåtusensju. jag måste anstränga synapserna till tusen för att övertyga mig själv om att det är tvåtusensex. ett ganska omvälvande år. ruckad på, elvisp bland självklarheterna. vänskap och kärlek. massa massa kärlek. relationsbyten, och...
här och nu: litet thé, kryddigt julthé (det tar aldrig slut), myskläder – fejkstickad röd tröja och ett par mjukisbyxor i extra large och bytte till mig för en chokladkaka i våras, raggsockar, tangentbord, tap tap tap, krypande kliande ont i halsen, abnorm salivproduktion, lätt yrselkänsla, ogenomträngligt mörker utanför fönstret, en stämning som smyger sig på (krama mig, håll mig, kyss bort den, täck mig med din värme, lägg ut din kropp över mitt sinne, omslut mig, älska mig såsom en mamma älskar sitt nyfödda barn, kravlöst), röd musmatta, röd kudde, röd mapp, pappa lyssnar på nyheterna i vardagsrummet, mamma gråtylar inte hysteriskt och ångestigt från undervåningen, min bror går runt med svårmod i blicken, jag kupar händerna runt koppen, kupar händerna runt kroppen (känslan av fettansamlingar under haken, äcklet under huden, viljan ut ur kroppsfängelset), måttar, vränger, bollar spegelbildsreflektionen med spegeln (ögonen blir inte nöjda, vill bryta sig ur sin egen subjektivitet), jag sväljer luft och rapar luft och vill svälja tankarna, vill svälja tankelagren och försöken till ordning, vill bryta ner dem som organiska ämnen i magsäckens saltsyra och pepsin, bland tolvfingertarmens trypsin, amylas och lipas, digest and build something new, create, rebuild, shine, growth&joy, och hallelujah, ord ord ord tankar tankar samma cirklar simma cirklar, näsan över ytan, ytan under naglarna...
stopp.
jag föreställer mig min hjärna ungefär såsom jag tenderar att organisera min omgivning. utifrån ett frenetiskt kontrollbehov, men med total brist på medfödd känsla för struktur. temporära, bräckliga ordningssystem. detalj- istället för helhetsfokusering. mina högar och mina listor. varför kan jag inte bara släppa det och leva? varför räcker inte det?
kroppen är svag och sinnet trött. lyfter armarna men de känns sköra. för mycket inbyggt och inrutat, för mycket ord och för lite göra, för lite av något och för mycket av något annat. en längtan efter något, men jag vet inte vad. efter en känsla. efter en slags lycka att gro och pyssla om i bröstet. som kvittrar för mig om dagarna och viskar vackerord. någonting som är jag som är svamlande självklart tillfreds. med sig självt som anledning.
varför kan inte livet hända mig utan att jag driver på det? om jag slutar driva på det, händer det mig då?
jag vill ställa mig frågorna. jag vill ha mina stunder vid tangentbordet. jag vill skriva fritt och levande, för min skull. som syre för själen, och dessutom älskar jag det. ögonöppnande, och det är mäktigt. jag ser genom att skriva, jag gör upplevelser till klokhet, jag lär känna mig själv, jag tar mig an mig själv, jag... låter fingrarna dansa lika fort som tankarna. och jag får skriva hur fult jag vill. hur drypande äckligt och analytiskt och om hur mycket upprepningar jag vill. för att lämna mina ångestar måste jag se dem, acceptera dem för att sedan rejecta dem. denial is futile.
det är... ett liv mellan kontraster. jag accepterar att må dåligt, för det ger färg åt gladdagarna och gladvyerna. jag accepterar att må så dåligt att jag kan lägga fram känslorna framför mig, syna dem och förstå. se på dem, namnge dem, skilja mig från dem. jag accepterar inte att må så dåligt att jag ställer mig själv under självföraktet. att jag drivs av rädslor och vägrar mig själv all tröst. en dag vill jag falla ner handlöst och därigenom också resa mig, falla lealöst ihop i en gråthög, lägga huvudet mot ditt bröst och omfamnas. inte tagga in mig. inte villa mig in i varma ångestkänslor. bara genuin ledsenhet klädd i orangegul acceptans. blottad och sedd, jag ska lära mig det jag som barn aldrig lärde mig. självöverlåtelsen till en annan varelse. riv ner skyddsbarriärerna, bränn dem. jag ska stå naken.

so you're a star now?

jag tror som tusan på intuition. på magkänslan.
om jag ska vara ärlig är jag sjukt trött på skolan. skoltrötthet till tusen, och jag funkar inte när det är såhär. jag funkar inte när jag måste driva på mig själv; när jag vet hur bra det kan vara, hur lekande lätt och roligt det kan vara. vidga vyer, vidga världen, kunskapsnosa, förstå, allting i ett sammanhang, helheten med dess mönster. men jag lovar mig själv det här, att det inte ska bli till ett lock över mig. jag ska närvara vid precis de lektioner jag vill, och vara nöjd med det som blir gjort. svarar inför mig, bara mig.
det subtila: att vända blicken inåt. (anteckningar från en rörighet.) ett rum i mig själv. sänka kraven, sänka förväntningarna.
jag vill att det ska kännas. jag vill läsa och jag vill bli ett med orden och insikterna&infallsvinklarna, jag vill låta det lilla betyda, jag vill lyssna på musik och skälva till textraderna som säger precis detdär jag känner, men inte kan sätta fingret på. jag vill se, absorberas, känna och kännas. älska och älskas. det lilla som det stora. att fokusera på rätt saker.