jag förlåter mig.
hej självet. försoning. jag förlåter mig själv. allt, allt förlåter jag mig själv.
självacceptans, självrespekt.
torsdag, november 16, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
jag är en tussilago.
some simple progression to keep my fingers busy.
Archive
-
▼
2006
(141)
-
▼
november
(22)
- nauseous
- idag ska vi uttrycka oss väldigt kort. jag står mi...
- and this is how we smile this is how we start it t...
- ju längre det går mellan skrivstunderna, desto län...
- (för allt faller. förr eller senare faller allt.)
- jag känner mig handlingsförlamad och smått halvdöd...
- jag är trött, trött, trött och olika strukturer fa...
- jag förlåter mig.
- dress yourself in light
- vi lever i tron att våra bojor idag är valuta att ...
- torka tårarna min vän, jag tror jag vet ungefär hu...
- tankeströssel om livet och ledan och lyckan. känsl...
- det är kallt. jag är trött. grånaden som en slöja ...
- and live with what I did to you
- solskensord. genuine feelings.
- jag och kärleken
- i lördags var det fest. det var lite längesen nu, ...
- in the corner of the eye - but not quite there yet
- känslostorm, frustration mot dunket dunk dunk dunk...
- people hide in little invisible plastic scars
- morning time happiness
- trött & lycklig. duschad, mjukisbyxor. tröttheten ...
-
▼
november
(22)
we are nowhere and it's now
sitter på en busshållplats. jag gråter och sätter fötterna kängorna mot glasrutan. himlen är en rosa symfoni som för med sig dendär stillheten, kvällen, tonar ut färgerna och det intensiva. lyssnar på guided by voices - hold on hope som ett slags uppror mot nedåtspiralerna. jag är lycklig och jag lider. jag är lycklig och jag är förtvivlat ledsen. off solid ground men lutar mig mot sångrösten, lutar mig mot kvällen, det rosa skådespelet. jag gråter floder. gråter fördämning. andas smärta, andas ut den i portioner. jag säger jag står inte ut med mig. du säger jag älskar varje tidsenhet med dig. du lägger värme mot litenhet, och jag växer. tänker det kanske måste göra ont. och jag välkomnar skriken. det är så mycket som måste ut. bussen kommer och josh groban sjunger you raise me up to more than I can be. världen är kylan mellan min kind och glasrutan. det regnar och ljuset som träffar glasrutan bryts i regndropparna på fönstret. där ute reduceras till en kaotisk färgblandning. rött, gult, grönt, natriumskenet från lamporna som reflekteras i den blöta asfalten. lägger handen mot. manipulerad värld. min spegelbild färdas parallellt med mig. går av bussen. regnet piskar mitt ansikte. min smärta är inte längre min bur.
1 kommentar:
du är söt.
Skicka en kommentar