snow hey oh

islossning

det är svårt att skriva eftersom det finns så mycket att skriva. det är svårt eftersom jag vet att det kommer att bli fult. det är för mycket för att bli fint. för att rymmas inom ramar, även inom mina stökiga sådana. det är svårt eftersom jag så gärna vill att det ska bli bra. svårt eftersom jag är rädd för att misslyckas, antar jag, för jag behöver det så sjukt sjukt mycket just nu.

öppnar fönstret.

jag har så mycket inom mig att jag bara vill gråta. så många otänkta tankar, så mycket onystat i det undermedvetna. mitt omedvetna är ett virrvar, en kaotisk oordning, och allt som oftast spolas någonting därifrån upp på medvetandestranden. ett fragment, något jag drar i, försöker förstå, en del av något större. och nu har det spolats upp så väldigt mycket som jag inte orkat ta tag i, inte haft tid för.

drar fingrarna genom mitt hår. det är nytvättat, mjukt och lurvigt. badat varmt, länge, i mörker. luktat på natten. kyla mot min hud. mjuk kyla. är insmörjd i hudlotion, mjukt, läpparna lypsylade, munsåret har inte spruckit idag.

jag har haft feber de senaste tre dagarna, som ångestvärmevallningar, fast inga ångestkänslor utom ibland. egentligen har jag haft feber till och från i flera veckor. inte haft tid för att bara stanna upp. nu har jag det. jag stannar upp. och tiden bara flyger iväg.

orden är svamlingar. är rostiga. are very much alive.
finns inga övergånar, inga logiska samband. strukturen finns i mig men jag orkar inte bemöda mig med att delge er den. mitt skrivande. mitt trassel.

jag är mycket trött. mina tankar jag inte orkar känna fullt ut blir till febervärme och febersömn. jag ska ändra på det. nu. och egentligen vet jag vad jag behöver. men nu är jag bara mycket, mycket trött och har ont i min kropp, i ben, axlar, mungipor. det stramar, sträcker.
gör mitt bästa för att läka kroppen, psyket. pysslar om, ställer inga krav. låter det ta tid.

det finns så många känslor, ögonblick som blivit en del av den grå massan för att jag inte orkat skriva ner dem.

jag har varit i paris. det var både jättejobbigt och extremt bra. knopparna slog ut. mötte våren. gick över kullerstensbeläggning, regnades på. solsken. chokolatrier. bagerier. kultur och fina kvarter, promenader, och bright eyes-konserten, och, punkt.

jag är hemma och det är jättestökigt överallt förutom i mitt rum. små öar av mögel i kaffet som var ingen hade hällt ut medan jag var i frankrike. hälften av klockorna har stannat och hälften har ingen ställt fram en timme. det är övergett och obebott här och jag trivs inte, jag trivs när jag är här själv och när alla är hemma, men när jag är här med min bror vill jag bara härifrån. inte för att jag inte älskar honom, det gör jag, men för att den ordning han skapar raserar jag, och den ordning jag skapar raserar han. vi drar åt exakt motsatta håll och det funkar inte.

jag luktar som jag igen, igår luktade mina fingrar och händer, hur mycket jag än tvättade dem, som allt annat än jag.

projektarbetet är klart och det blev hur bra som helst. nu är det allt som allt tretton saker kvar att göra i skolan: prov, slutprov, labbrapporter, projektrapport, framställningar, uppsatsinlämningar. det kommer att gå bra. jag ser fram emot det. jag ser fram emot studenten och mot det andra som ska ta vid efter.

jag vill känna känslans hela räckvidd. jag vill utforska vidden av tanken.
jag har ett dilemma i huvudet jag inte blir av med, eller snarare flera utav dem. jag vill bli fri, lätt, jag skulle önska att jag vore mer carefree, mer mig, mer tillräcklig i mig själv. det jag skulle önska var min frihet blir mina bojor, och det gör mig ledsen. jag är en maskros under asfalten som inte vågar bryta igenom.
jag skulle önska att delar av mitt liv ville släppa för gott, släppa taget om det som varit, gå vidare och lämna mig fri. för jag kan tamigfan inte ta mig någonstans såhär. det gör mig rastlös, arg och frustrerad. kanske är det redan så, jag vet inte, det kan bara tiden bevisa.

jag vill så gärna och behöver så mycket ha någon som jag vågar väcka mitt i natten när tankarna blir till en stor bubbla som spricker snart, när jag ligger med klaustrofobi och vill klösa mig ut ur mig själv. jag behöver någon jag kan dumpa känslorna hos utan att jag hatar mig själv i processen. jag behöver det, jag har aldrig haft det, men jag önskar att du kunde bli. jag vet att problemet är mitt, och jag vill kunna ändra på det. jag vill ha någon jag vågar behöva och vågar vara jobbig hos, någon jag vågar gråta hos som jag kan gråta hos mig själv. jag behöver prata mycket mer än jag vågar, eller snarare kommunicera, behöver veta andras version av mig, av situationen, av hur jag beter mig.
det som gör mig arg och frustrerad och villrådig gällande det här är att jag ju har människor nära mig, ändå får de mig inte att må bättre när jag mår dåligt, och då gör det ondare att ha dem nära än att inte ha dem alls.
tämj mig. gör mig till din ros. hjälp mig växa.

det sista stycket fick mig att gråta. jag vet inte varför.
det är vår och det gror lycka i mina vrår. jag ska börja springa den här veckan, löpsteg mot skogsväg, vill åka inlines, har så mycket inom mig jag vill göra verkligt. jag vill vädra ut dammet, bekymren, inte bry mig så förbaskat mycket och bli min bara min. nog vet jag egentligen.

det här blir min sista text jag publicerar här. sen jag var några veckor mer än femton har jag skrivit så att människor i min närhet kan läsa, och det har hjälpt mig att säga mycket, hjälpt mig att göra problem, rädslor och smärta till minnen, erfarenheter, till en stadigare grund att stå på. det har varit bra. jag har behövt det. men jag behöver det inte längre. det håller mig kvar, det gör mig hämmad och jag tänker ideligen på saker jag vill skriva om men inte kan skriva om eftersom människor läser. eftersom jag inte kan skriva om det kan jag heller inte ens själv förstå det, göra det begripligt, göra det till mitt. till viss del beror det på att jag inte vågar säga det till andra, men till störst del beror det på att man faktiskt sårar med mycket man skriver. skulle jag skriva rakt igenom ärligt och följa ögonblickets ingivelse, ögonblickets känsla, skulle ingenting funka. folk skulle göra ögonblickets sinnesstämning till helheten. det är så lätt och så fatalt. så trött på att hela tiden behöva ta hänsyn och på att bli bedömd, jag vill inte det mer. kommer heller inte läsa bloggar av människor jag känner eller känt längre.
jag värker av ett trängande behov att beröra det som är allra mest tabu inom mig, att utforska varför jag fortfarande kan må sådär jättedåligt, kaotiskt och villrådigt ibland. att skriva för bara min skull, att skriva fult och ocensurerat.
lämnar det här. klart.

explosion.

inte den vanliga listan av saker att göra följande dag innan sänggåendet, för att på något vis rättfärdiga att att man sover fastän man inte gjort detdär. inte den. inte rättfärdigandet av en stress som inte finns där, som finns där på ett annat sätt.

istället ett andningshål. smått ont om dem på sistone. en osammanhängande fristad. tankevimmel, låt mig skriva mig fri. tankevimmel, lär mig lyssna. att föra en dialog med sig själv. hej jag finns. hej du är viktig. hej let’s break this silence.

ja. ungefär så.

klockan är kvart över elva en fredag i mitten av mars år tvåtusensju och jag är trött som vanligt, som jag alltid är på fredagskvällar. jag är trött, jag är naken, jag har nyss duschat i skålhett vatten ganska länge. rakat bort en del hår jag inte ville ha. nopprat ögonbrynen, tvättat håret, smörjt in vaderna så de inte blir torra som fnöske. slags frihetskänsla. borstat tänderna, lypsylat dem för att de alltid blir så torra av det. jag är ren. jag är så hopsamlad man kan bli i ett tillstånd i rum och tid som mitt. en vattenflaska jag aldrig lämnade tillbaka och en mobil på min röda musmatta, med musen jag stör sönder mig på. det är lite rörigt. det är plockigt. men att försöka bringa ordning i det vore ett spel för gallerierna. det är egentligen röran inuti jag vill komma åt, och det är en illusion att det skulle gå genom att städa mitt rum. det funkar som så att det håller kaoset på avstånd. men det är ingen långsiktig lösning.

jag går ner i vikt. långsamt, men det enda som räknas är att det går åt rätt håll. jag trodde inte jag kunde gå ner i vikt utan att investera sjukt mycket energi och tid i det. och jag lovar mig själv att inte hålla mig ifrån något. att inte pusha mig. en verklig förändring kommer av sig självt, långsamt och förankrar sig stadigt i världen. ännu bättre blir det när jag börjar springa med johanna och sen maratonträna och åka inlines och cykla. det blir frihet för kropp och själ, sammanlänkade.

rör vid mina bröst. så mycket kontroll som möjligt. det kommer att ordna sig. paris är en skiljepunkt. slutet på något och början på något annat. livet efter frankrikeresan existerar inte riktigt ännu, jag måste koncentrera mig på att överleva det här först.

det blåser ute. satt i soffan själv och läste bok som inspirerar. myskänsla. jag är hemma, jag är själv och jag trivs som fisken i vattnet i denna tystnaden.

det finns så många tankar. åker spårvagn och tåg och buss med dem. de frodas i musiken jag shufflar fram i öronen, lever sitt liv där. sen springer jag. mellan alla kollektivtraffiksmöten. sicksackar mellan tidningsutdelare. för att hinna. alltid är det knappt.

känslan av att vara trasig i kanterna. min kropp är krasslig. jag har munsår jag inte får bukt med, mina vårtor orkar jag inte ta tag i och de verkar leva sina egna liv. min kondition suger efter feberdagarna. mina naglar växer, håret växer och blir fett, grått och stripigt. läpparna är bara torra hela tiden. det står hårfärg på mitt skrivbord. jag ska färga håret sprudlande rött snart. och klippa av skiten. bli lite friare. lite lättare. och jag ska inte vara rädd, inte den här gången. det måste förändras nu.

en del av mig värker av längtan efter något varande som inte är så darn flyktigt. en frisyr, ett lugn, en glädje, what the fuck ever.

jag vill inte leva livet som om det vore en radda hinder att ta sig över. jag vill inte leva så. jag behöver inte leva så. jag har makt att göra vad jag vill med mitt liv och forma det så som jag trivs att leva. nu är jag dock bara trött. trött i tankarna, huden, lederna, huvudet. jag behöver sova och jag behöver sova tills jag vaknar av mig själv. jag ska låsa dörren och dra ner rullgardinerna och sova naken. det finns fler tankar som vill vara med och finnas till men de får vänta. jag ska sova och läka nu. imorgon stundar diverse skolarbete, men det som hör morgondagen till ska lämnas åt morgondagen.

nu. nakenhet mot lakan, vissheten om att imorgon är en helt ny dag. vissheten om att vara älskad och i början av en uppsjö av möjligheter, små stigar att vandra på.

för att bryta isen i mig.


jag är hemma, mina fingrar luktar konstigt, inte som mig, och rummet är ett myller av oreda, min mamma är hemma, jag ska handla till middag, städa, vika tvättat och kolla jobbös, och skriva uttömmande, skriva uttömmande, skriva bort febern, tömma ut skiten, skriva hel, skriva ren,

lycklig och trött, det är vad jag är just nu. så mycket att skriva och så lite tid.

trött.
lycklig.

är det farligt att känna sig rörig?

tankar om att man borde låta hjärtat tala varje dag. och då pratar jag om förbindelsen mellan hjärta&fingrar. tangentsmatter, en meditativ tankeström som cirkulerar och flödar utåt. det var längesen jag skrev nu, tror jag. vågskålen väger över där det står livet och skrivandet får stå över. ändå är livet något jag grott i skrivandet. jag skulle önska att jag tog mig några andetag varje dag jag fyllde med tankar. det behöver ju inte ens bli bra. det behöver ju bara höras. jag drömmer om en värld där jag slipper censurera. där jag skriver precis det som känns och tar itu med det.

jag är uppfylld av musik. toner som ett vibrerande berg som forcerar min gåshud, mina blundande ögon. gick genom natten, log mig själv hela vägen hem. jag är lycklig och jag är mitt uppe i livet. det finns så mycket att berätta om, men egentligen räcker det så.

jag är mitt uppe i livet. jag är lycklig.

det här tänkte jag för ganska många kvällar sedan.

hurricanelåten vibrerar i mig och orden finns inte nu, vill inte finnas, inte skrivna på papper på stelhet i rader uppstaplade, precis som jag, precis som jag känner mig nu, obestämbar, flyter ut, flyktig substans, inte konkret, inga referenspunkter, ingen blogghelhetsbild men ändå så mycket, så mycket att skriva, så många punkter att strunta i, och ett slags hejdå, och jag känner mig verkligen som en annan nu, och det finns så många småprojekt överallt&hela tiden and I do do do love you, och visst känns det fint att va vid liv e n d a g t i l l

mitten av en hurricane

(I need you)

det finns en sorts magi. det finns en absurditet i varandet. det finns tårar bakom ögonblocken och det finns ord som aldrig slutar rinna. ikväll är en kväll är en kväll då jag kunde sagt allt som rör sig innanför bröstet utan att skämmas, är en kväll är en kväll med kväljning och magi i en enda röra, virvel, virvle röra, röra virveln. vill gråta, av den simpla anledningen att det finns något som måste ut. det är inte något ledset. något vemodigt kanske. inte olyckligt. några blåmärken kanske, och väldigt väldigt mycket att göra. ingen ordning. ingen stabilitet. nyckeln till allt: att finnas nu, att låta det som är här räcka. men jag vill famna allt. ha kontrollen. inte känna att det flyter ut. flyktig substans. det. jag. det. som slutar och börjar var?
dricker kaffe fastän att det får mig att må illa. jag vill andas i din famn och bara lyssna och lyssnas till. den där stämningen. den där stämningen.

det måste finnas ord.
kräks på mig. vaknar lugn. marianergravsdjup så tätt intill, jag faller om jag inte aktar mig. håll mig. värm mig. jag måste finna orden. måste finna modet.

vi kommer att gå genom livet smått halva, lite trasliga och lite knasiga, ständigt mitt uppe i och i bästa fall kommer vi att under korta små ögonblick kunna befinna oss i orkanens öga. men för det mesta kommer vi att blåsa runt, stötas, blötas, formas och ständigt vara påväg, ständigt vara ofärdiga, okompletta, och vi kommer att söka, irra och ständigt bli. och förhoppningsvis i detta bli också finna ett varande. stillheten i rörelsen. trivseln i resan och i att nötas. detta har jag förstått. att man aldrig blir "klar". att man får tycka om att vara mitt uppe i det ofärdiga, i allt brus. eller inte tycka om alls.