snow hey oh

islossning

det är svårt att skriva eftersom det finns så mycket att skriva. det är svårt eftersom jag vet att det kommer att bli fult. det är för mycket för att bli fint. för att rymmas inom ramar, även inom mina stökiga sådana. det är svårt eftersom jag så gärna vill att det ska bli bra. svårt eftersom jag är rädd för att misslyckas, antar jag, för jag behöver det så sjukt sjukt mycket just nu.

öppnar fönstret.

jag har så mycket inom mig att jag bara vill gråta. så många otänkta tankar, så mycket onystat i det undermedvetna. mitt omedvetna är ett virrvar, en kaotisk oordning, och allt som oftast spolas någonting därifrån upp på medvetandestranden. ett fragment, något jag drar i, försöker förstå, en del av något större. och nu har det spolats upp så väldigt mycket som jag inte orkat ta tag i, inte haft tid för.

drar fingrarna genom mitt hår. det är nytvättat, mjukt och lurvigt. badat varmt, länge, i mörker. luktat på natten. kyla mot min hud. mjuk kyla. är insmörjd i hudlotion, mjukt, läpparna lypsylade, munsåret har inte spruckit idag.

jag har haft feber de senaste tre dagarna, som ångestvärmevallningar, fast inga ångestkänslor utom ibland. egentligen har jag haft feber till och från i flera veckor. inte haft tid för att bara stanna upp. nu har jag det. jag stannar upp. och tiden bara flyger iväg.

orden är svamlingar. är rostiga. are very much alive.
finns inga övergånar, inga logiska samband. strukturen finns i mig men jag orkar inte bemöda mig med att delge er den. mitt skrivande. mitt trassel.

jag är mycket trött. mina tankar jag inte orkar känna fullt ut blir till febervärme och febersömn. jag ska ändra på det. nu. och egentligen vet jag vad jag behöver. men nu är jag bara mycket, mycket trött och har ont i min kropp, i ben, axlar, mungipor. det stramar, sträcker.
gör mitt bästa för att läka kroppen, psyket. pysslar om, ställer inga krav. låter det ta tid.

det finns så många känslor, ögonblick som blivit en del av den grå massan för att jag inte orkat skriva ner dem.

jag har varit i paris. det var både jättejobbigt och extremt bra. knopparna slog ut. mötte våren. gick över kullerstensbeläggning, regnades på. solsken. chokolatrier. bagerier. kultur och fina kvarter, promenader, och bright eyes-konserten, och, punkt.

jag är hemma och det är jättestökigt överallt förutom i mitt rum. små öar av mögel i kaffet som var ingen hade hällt ut medan jag var i frankrike. hälften av klockorna har stannat och hälften har ingen ställt fram en timme. det är övergett och obebott här och jag trivs inte, jag trivs när jag är här själv och när alla är hemma, men när jag är här med min bror vill jag bara härifrån. inte för att jag inte älskar honom, det gör jag, men för att den ordning han skapar raserar jag, och den ordning jag skapar raserar han. vi drar åt exakt motsatta håll och det funkar inte.

jag luktar som jag igen, igår luktade mina fingrar och händer, hur mycket jag än tvättade dem, som allt annat än jag.

projektarbetet är klart och det blev hur bra som helst. nu är det allt som allt tretton saker kvar att göra i skolan: prov, slutprov, labbrapporter, projektrapport, framställningar, uppsatsinlämningar. det kommer att gå bra. jag ser fram emot det. jag ser fram emot studenten och mot det andra som ska ta vid efter.

jag vill känna känslans hela räckvidd. jag vill utforska vidden av tanken.
jag har ett dilemma i huvudet jag inte blir av med, eller snarare flera utav dem. jag vill bli fri, lätt, jag skulle önska att jag vore mer carefree, mer mig, mer tillräcklig i mig själv. det jag skulle önska var min frihet blir mina bojor, och det gör mig ledsen. jag är en maskros under asfalten som inte vågar bryta igenom.
jag skulle önska att delar av mitt liv ville släppa för gott, släppa taget om det som varit, gå vidare och lämna mig fri. för jag kan tamigfan inte ta mig någonstans såhär. det gör mig rastlös, arg och frustrerad. kanske är det redan så, jag vet inte, det kan bara tiden bevisa.

jag vill så gärna och behöver så mycket ha någon som jag vågar väcka mitt i natten när tankarna blir till en stor bubbla som spricker snart, när jag ligger med klaustrofobi och vill klösa mig ut ur mig själv. jag behöver någon jag kan dumpa känslorna hos utan att jag hatar mig själv i processen. jag behöver det, jag har aldrig haft det, men jag önskar att du kunde bli. jag vet att problemet är mitt, och jag vill kunna ändra på det. jag vill ha någon jag vågar behöva och vågar vara jobbig hos, någon jag vågar gråta hos som jag kan gråta hos mig själv. jag behöver prata mycket mer än jag vågar, eller snarare kommunicera, behöver veta andras version av mig, av situationen, av hur jag beter mig.
det som gör mig arg och frustrerad och villrådig gällande det här är att jag ju har människor nära mig, ändå får de mig inte att må bättre när jag mår dåligt, och då gör det ondare att ha dem nära än att inte ha dem alls.
tämj mig. gör mig till din ros. hjälp mig växa.

det sista stycket fick mig att gråta. jag vet inte varför.
det är vår och det gror lycka i mina vrår. jag ska börja springa den här veckan, löpsteg mot skogsväg, vill åka inlines, har så mycket inom mig jag vill göra verkligt. jag vill vädra ut dammet, bekymren, inte bry mig så förbaskat mycket och bli min bara min. nog vet jag egentligen.

det här blir min sista text jag publicerar här. sen jag var några veckor mer än femton har jag skrivit så att människor i min närhet kan läsa, och det har hjälpt mig att säga mycket, hjälpt mig att göra problem, rädslor och smärta till minnen, erfarenheter, till en stadigare grund att stå på. det har varit bra. jag har behövt det. men jag behöver det inte längre. det håller mig kvar, det gör mig hämmad och jag tänker ideligen på saker jag vill skriva om men inte kan skriva om eftersom människor läser. eftersom jag inte kan skriva om det kan jag heller inte ens själv förstå det, göra det begripligt, göra det till mitt. till viss del beror det på att jag inte vågar säga det till andra, men till störst del beror det på att man faktiskt sårar med mycket man skriver. skulle jag skriva rakt igenom ärligt och följa ögonblickets ingivelse, ögonblickets känsla, skulle ingenting funka. folk skulle göra ögonblickets sinnesstämning till helheten. det är så lätt och så fatalt. så trött på att hela tiden behöva ta hänsyn och på att bli bedömd, jag vill inte det mer. kommer heller inte läsa bloggar av människor jag känner eller känt längre.
jag värker av ett trängande behov att beröra det som är allra mest tabu inom mig, att utforska varför jag fortfarande kan må sådär jättedåligt, kaotiskt och villrådigt ibland. att skriva för bara min skull, att skriva fult och ocensurerat.
lämnar det här. klart.

explosion.