inte den vanliga listan av saker att göra följande dag innan sänggåendet, för att på något vis rättfärdiga att att man sover fastän man inte gjort detdär. inte den. inte rättfärdigandet av en stress som inte finns där, som finns där på ett annat sätt.

istället ett andningshål. smått ont om dem på sistone. en osammanhängande fristad. tankevimmel, låt mig skriva mig fri. tankevimmel, lär mig lyssna. att föra en dialog med sig själv. hej jag finns. hej du är viktig. hej let’s break this silence.

ja. ungefär så.

klockan är kvart över elva en fredag i mitten av mars år tvåtusensju och jag är trött som vanligt, som jag alltid är på fredagskvällar. jag är trött, jag är naken, jag har nyss duschat i skålhett vatten ganska länge. rakat bort en del hår jag inte ville ha. nopprat ögonbrynen, tvättat håret, smörjt in vaderna så de inte blir torra som fnöske. slags frihetskänsla. borstat tänderna, lypsylat dem för att de alltid blir så torra av det. jag är ren. jag är så hopsamlad man kan bli i ett tillstånd i rum och tid som mitt. en vattenflaska jag aldrig lämnade tillbaka och en mobil på min röda musmatta, med musen jag stör sönder mig på. det är lite rörigt. det är plockigt. men att försöka bringa ordning i det vore ett spel för gallerierna. det är egentligen röran inuti jag vill komma åt, och det är en illusion att det skulle gå genom att städa mitt rum. det funkar som så att det håller kaoset på avstånd. men det är ingen långsiktig lösning.

jag går ner i vikt. långsamt, men det enda som räknas är att det går åt rätt håll. jag trodde inte jag kunde gå ner i vikt utan att investera sjukt mycket energi och tid i det. och jag lovar mig själv att inte hålla mig ifrån något. att inte pusha mig. en verklig förändring kommer av sig självt, långsamt och förankrar sig stadigt i världen. ännu bättre blir det när jag börjar springa med johanna och sen maratonträna och åka inlines och cykla. det blir frihet för kropp och själ, sammanlänkade.

rör vid mina bröst. så mycket kontroll som möjligt. det kommer att ordna sig. paris är en skiljepunkt. slutet på något och början på något annat. livet efter frankrikeresan existerar inte riktigt ännu, jag måste koncentrera mig på att överleva det här först.

det blåser ute. satt i soffan själv och läste bok som inspirerar. myskänsla. jag är hemma, jag är själv och jag trivs som fisken i vattnet i denna tystnaden.

det finns så många tankar. åker spårvagn och tåg och buss med dem. de frodas i musiken jag shufflar fram i öronen, lever sitt liv där. sen springer jag. mellan alla kollektivtraffiksmöten. sicksackar mellan tidningsutdelare. för att hinna. alltid är det knappt.

känslan av att vara trasig i kanterna. min kropp är krasslig. jag har munsår jag inte får bukt med, mina vårtor orkar jag inte ta tag i och de verkar leva sina egna liv. min kondition suger efter feberdagarna. mina naglar växer, håret växer och blir fett, grått och stripigt. läpparna är bara torra hela tiden. det står hårfärg på mitt skrivbord. jag ska färga håret sprudlande rött snart. och klippa av skiten. bli lite friare. lite lättare. och jag ska inte vara rädd, inte den här gången. det måste förändras nu.

en del av mig värker av längtan efter något varande som inte är så darn flyktigt. en frisyr, ett lugn, en glädje, what the fuck ever.

jag vill inte leva livet som om det vore en radda hinder att ta sig över. jag vill inte leva så. jag behöver inte leva så. jag har makt att göra vad jag vill med mitt liv och forma det så som jag trivs att leva. nu är jag dock bara trött. trött i tankarna, huden, lederna, huvudet. jag behöver sova och jag behöver sova tills jag vaknar av mig själv. jag ska låsa dörren och dra ner rullgardinerna och sova naken. det finns fler tankar som vill vara med och finnas till men de får vänta. jag ska sova och läka nu. imorgon stundar diverse skolarbete, men det som hör morgondagen till ska lämnas åt morgondagen.

nu. nakenhet mot lakan, vissheten om att imorgon är en helt ny dag. vissheten om att vara älskad och i början av en uppsjö av möjligheter, små stigar att vandra på.