ju längre det går mellan skrivstunderna, desto längre ifrån mig själv hamnar jag. och det är inte på något vis samma sak att skriva för sig själv, när ingen utom det egna hjärtat lyssnar. jag skriver bäst då jag vet att någon läser, om än bara någon, samtidigt som jag skriver bäst då jag skiter i hur det uppfattas.
skriver i word, vill inte se åt min blogg, jag vet inte varför. det enda jag bryr mig om är ordet jag skriver ut precis nu. lika fragmentariskt som alltid.
jag mår konstigt. ont i halsen, fast ändå inte. trött, men pigg, och mätt som ett as fastän att jag inte ätit speciellt mycket. sprungen&duschad. känner mig... dispassioned. dislocated, disconnected. det är ingen fara alls, det känns bara lite grått och lite kallt. jag vill göra något men jag vet inte vad.
(spruckna läppar och stramande hud)
sovit till tio idag. började tio i tolv, skrev franskprov. det gick bra, såsom det alltid gör när jag är i rätt sinnesstämning. gick till centralen, åkte tåg, gick till tandläkaren, åkte hem, kaffade och läste, åkte och sprang, duschade. jag ska stretcha, och läsa, och ringa annamaria och planera morgondagens matteredovisning.
det är nerförsbacke i skolväg nu. nitton skoldagar kvar, och varenda en känns som ett undantagstillstånd. två slutprov, två redovisningar och lite såntdär arbete som man är menad att göra hela tiden fast sällan gör, och det är ingenting. det är ingenting. nästa vecka är utnämnd till pluggvecka. för att det känns så. for some reason.
jag har köpt världens finaste skor. röda. precis sådana som jag alltid velat ha <3 <3
och jag... känner mig halvytlig idag, men helt okej. helt okej. halvytlig och halvlycklig med ett par röda skor på mitt skrivbord.