(för allt faller. förr eller senare faller allt.)

gardells mantra. gardells ständigt återkommande mening. förr eller senare faller allt. men det är inte det jag tänkte skriva om.

jag tänker på boken jag läst. “jenny”. av gardell. tänker på hur mycket jag faktiskt känner igen det som beskrivs. barndomen. blick ner i asfalten, grånad, rädd. vicious, cruel world. känslan av att dömas och att ges en roll. att väljas eller att inte väljas. (att inte väljas.) som barn stöptes jag i osäkerhet. jag minns ingenting om att det var lätt och lekfyllt och att man lekte tillsammans, jag minns inte dendär sorglösheten och lättheten. men jag minns världar i mitt huvud jag skapade åt mig själv att leva i, jag minns skogspromenader och att röra vid träd. jag minns att jag var ensam och goddamnit vad jag älskade ensamheten. detta är bra minnen, det är något jag saknar. min ensamhet, att leva inuti mitt huvud, att vara så totalt centrerad i mig själv. första halvan av min barndom älskade jag mig själv. eller älskade är fel ord, det var som en självklarhet att trivas i sig själv. förankrad i mig, helt enkelt självklart att jag och min kropp hörde ihop. jag älskade mitt utseende. andra halvan ser annorlunda ut.
som sagt. jag minns inte klingande skratt och bekymmerslöshet. jag minns en värld där man jagar eller jagas. folk som slår, spottar och pikar. där man passar in eller inte passar in. jag förväntar mig fortfarande att folk ska attackera, döma ut.

man slappnar inte av tillsammans med andra, man sänker inte sin gard, man lyssnar efter tonfall som skorrar falskt, man lyssnar efter det där kommandot: okej allesammans, på honom!
för man vet att det kommer.
för det kommer alltid, och man väntar bara på att få det bekräftat: att man är lurad igen, att man egentligen var oönskad, vad de än sa, att man egentligen aldrig var välkommen, vad de än försäkrade.

jag skriver för att förstå. för att förstå det mönster som är jag, och för att förstå det måste jag titta på när det skapades. hur det skapades. (jag förväntar mig fortfarande att människor är ute efter att såra.) hur man än ser på det lärde jag mig hur grym världen är och hur stor makt andra har över en. hur de kan reducera en till värdelös genom bara en blick. gissa om det var en chock att börja på gymnasiet. (vafan!? folk är snälla. vad är det som är fel? vad är haken?)
men “frågan är om änglar verkligen är särskilt intressanta om de aldrig fallit från sin himmel”. för att bli till någon måste man formas. att leva lämnar spår av liv. som gardell skriver:

det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont ska kunna sippra in. oskulden är inte ett tillstånd utan ett icketillstånd. det enda man kan göra med en oskuld är att förlora den.