tankeströssel om livet och ledan och lyckan. känsla av att nästan ha gnuggat de tröttsvidande ögonen ur sina hålor. jag sover jättemycket. varför då så trött? jag vet inte. jag vet bara att. jag vet bara att det enda jag vill just nu och här (ett här och ett nu som har ett visst, jag vet inte hur stort, spann) är att vara varm, att få sova och att få gråta. täcken och tårar. sömn. kärlek, villkorslöshet.
det är mörkret, det är slitenheten.

känslan av att vara frusen och trött. men jag gråter inte av självdestruktivitet. jag har inte känslan av att falla handlöst i en sorts förvirring. jag mår inte dåligt på ett ohanterligt sätt. på något vis kallar jag mig ändå lycklig.

jag grät igår. på spårvagnen, på brunnsparken, på drottningtorget, på spårvagnen. förlösande, på något sätt. även om jag vill bryta mig ur känslan av stagnation, grånad, eller inte riktigt. exotism, eskapism. metamorfos, ataraxi. jag skräms av alla relationer som inte funkar. jag skräms av allt som gör mig beroende och av allt som är beroende av mig. inte allt men en del. inte alltid men ibland.
jag vill ha luft under vingarna och i lungorna. frihetskänsla i stegen och andas andetagen med lätthet. otyngd. fri, i så många bemärkelser.

klippt. mörkhårig. mätt, min tyngd drar mig neråt. böckerna tynger mina axlar. kylan letar sig in under huden. jag rabblar ord och tappar tankar. screw structur.


fredagsorden. lite mer jag. av mig. av nu.
går på bio ensam i kungsbacka. benen uppdragna tätt intill kroppen. kalla fötter i kalla kängor. frusna fingrar klamrar sig fast vid en take away-mugg med thé från pressbyrån. på vägen dit blöta löv och sena tåg. mjukisbyxor, huva, människor som korsar varandra.
doftar av avklätt avhugget. tröttheten vandrar natten igenom.
det är november. kinden mot tågfönster. genom kungsbacka, tänker på alla gamla människor jag besökte i somras. tänker på deras liv. tänker på liv som sand som vätska som damm som sprids för vinden. dammkorn. kärlek. jag...
åker förbi skog. skogen åker förbi tåget jag sitter i. minnen. kommer ihåg då vi åkte där när jag var barn. liten. föreställde mig dedär ensliga ljusen i den mörka skogen som lägereldar runt vilka det satt riddare. fantiserade att de tog sina hästar och galopperade ikapp bilen och öppnade dörren och rövade bort mig. jag låste dörren och klamrade mig fast vid säkerhetsbältet. jag levde i mitt huvud som liten.
ensamhet. självhet. skälver i nyckelbenen i fingrarna i innanlåren. längesen jag gjorde någonting för mig, förutom i mellanrummet mellan något annat eller några andra. som trött i själen. visst gror det något väldigt äkta och något stabilt, det är mer sant än något jag förmår skriva. för jag tillåter mig tröttheten, utmattningen. jag vill lägga mig ner och sova bort den här känslan, sova bort mig.. aldrig har väl längtan bort varit större än nu samtidigt osm jag väl aldrig har älskat som nu. jag vill bortom mig själv, men enda gången jag glömmer mig är när jag är nära dig.
... vägkant. luva. mörker på båda sidor huvudet. lyssnar musik. fearless. gråter utan tårar.