tappar tankar. blir inte riktigt kvitt oroskänslan i magen som sprider sig genom kroppen. håll mig, andas i mitt öra. min näsa i din halsgrop. växa tillsammans. jag är varm och kall och varm. söndagsmorgon, eller knappast morgon längre. kvart i två. solsken ute, underbart väder. borde gå ut och springa. borde gå ut på promenad. men jag vill ha din hand i min och en glass i en annan. glasspromenad. med dig. stryka händerna över din kropp, ansikte, bröst, mage. membrantunn vägg mellan dig och mig. varm, kall, varm. alltid extremer. var min balans.
lägger lager av lager av själklarheter, bygger rum i mig, säger mig värdefull, skriver mig värdefull. visst har det väl funnits en tid i mitt liv då jag var mer upphöjd än såhär av mig själv? visst fanns det väl det? jag ställer frågorna, men jag vet inte om jag vill ställa alla dessa frågor. men, men jag vill så gärna tro att en styrka, en lycka, en trygghet jag själv förankrat i mig, byggt upp, är värt mer än en som bara infinner sig. gråtbarriärer. jag vill bli min bara min, jag vill räcka till för mig själv, visst vill jag ha följeslagare och visst vill jag att de ska betyda, men jag vill inte att någon ska ha makt att stjälpa mig så lätt som de har nu. bort med skamkänslorna, vill riva dem med rötterna ur hjärtat. men jag är fortfarande en trist, grå, introvert liten flicka som begraver blicken i asfalt, tittar ner, foten bland gruset. jag tror att min grundskoletid satt djupa spår i mig. fruktan, människor är farliga, färglöst jag, tråkig, konstant tänka på hur jag beter mig, cruel world mot känslig varelse. skam, rädsla, malplacerad.
skrovligt förflutet som går in i ett skrovligt nu.
jag drömde om min f.d. tränare igen. alltid samma sak. vet att han är nära, försöker undvika, medveten om att jag gjort något dumt, rädd för vad han ska säga, han stor och upphöjd och farlig, jag liten och böjlig och foglig. jag vill möta honom, stirra in i hans ögon och inte släppa blicken. virrvarrsjag.
raggsockor men iskalla fötter. jag läser en fransk text, tiden bara rinner, en söndag i oktober och jag är ibland så rädd så rädd för att du ska sluta älska mig såsom du älskat mig hittills.
söndag, oktober 22, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
vet att du inte tycker det, men dina ord lever på ett sätt. jag tar den till mig. känner med dig. grundskolan - jag vet vad du menar, rädd ibland. Rädd för det mesta, Linda, jag vet inte, jag är räddsomfan just nu. jag vet inte för vad. Det händer för mycket för fort med andra än mig.
Skicka en kommentar