afasi


spräng
texten som
rinner borde rinna texten som inte
rinner texten som vill rinna. fel ord ord som skär sig ord som inte säger det de menar och borttappad återkoppling. borttappad tillflykt... cirklarna (kommer man någonsin någonvart?). höst och oktober och vaniljthé. spontana meningar, slappnar av och litar på att rätt ord skriver sig. jag älskar hösten och jag är rädd för hösten. (reach for the sun.) jag är rädd för all denna tid jag inte vill döda. all denna tid jag så gärna vill ska leva.
definiera mig, ge mig en röd tråd, ge mig något varande och något jag förstår.
min instängdhet i mig själv stör mig. man kan inte göra några mätningar utan att påverka mätningen i sig. i mötet mellan mig och det jag betraktar skapas själva objektet. thé-koppen på mitt skrivbord finns i mitt huvud. alla relationer jag har till människor finns i mitt huvud. tröjan, musiken, hur jag mår finns i mitt huvud. min egen inblandning stör mig, min egen subjektivitet stör mig. jag kan aldrig komma bakom tingen och känslorna i sig och se dem i deras verkliga skepnad, för jag är instängd i den här kroppen och det här psyket, med mina sinnen som handikappade känselspröt att treva mig framåt med.
att kanske någon gång stå rakryggad. att inte fråga sig själv om man dramatiserar, förstorar eller skriver högtravande. jag skriver för mig lever för mig och egentligen borde jag skita i hur jag och allt jag är uppfattas.
jag är sjukt mätt, bränd på tungan och vet inte vad jag pratar om.