the rootlessness

iTunes slumpar fram tillsammans (med dig). jag minns träningslägret på gran canaria så tydligt. jag grät floder till denna, jag låg ensam på hotellrummet hopkurad under en brun filt till halvan av låten som jag hade lyckats få med (och jag kommer ihåg natten innan; hur jag sprang mellan husen med två mp3-spelare och hur allting strulade och hur jag klockan fyra på morgonen nöjde mig med att ha fått med ungefär häften av den låten).

jag är smått ångestfylld som jag så ofta blir här hemma. jag känner mig instängd och jag formligen känner hur tiden rinner längs mig som en sörja. ångest över minuterna, timmarna, dagarna. och mina matvanor funkar inte för fem öre här hemma. jag glider in i gamla tankemönster och äter för mycket och för lite och hypertänker kalorier. och jag är aldrig formligare, böjligare än jag är här.

jag har ont i magen. värkande, ilande känsla av bräcklighet. uppfylld av en känsla av rotlöshet. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, och jag vet inte riktigt hur. mamma är någonstans och är ledsen, ledsen. mamma och pappa har bråkat och det är så synd att det inte funkar här. synd att jag är så sjukt säker på att människorelationerna här alltid kommer att suga. jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ha en bra familjerelation; någonstans är jag alltid rädd (och övertygad om) att någon kommer att vara arg på mig och... det är inte bra helt enkelt. det är teater, det är spel för gallerierna. jag önskar mig en trygg uppväxt klädd i värme och hemkänsla. jag önskar att året av bråk, tårar och konstant stress och rädsla aldrig funnits, jag önskar att jag inte hört att jag förstört allt, jag önskar att jag inte hört att pappa ville ta livet av sig, jag önskar att jag hade blitivt tröstad när jag behövde när jag var liten och att jag lärt mig så mycket mer trygghet och självklarhet än jag vet nu. det finns så mycket jag önskar att jag aldrig hade hört. det finns så mycket bråk mellan mamma och pappa jag önskar inte hade funnits.

idag är min hud smutsig och fylld av äckel under, och jag är patetiskt rädd (jag vill ha någon att vara till lags, jag vill forma mig och böja mig efter er, jag kan inte stå upp själv) och utan trygghetsgrund att stå på. jag känner det ungefär som att det stunder som denna vore skönt att vara anorektisk - att tillskriva smalheten all betydelse, att göra den till grunden att stå på. om det betyder allt och jag skapar det för mig själv kan jag inte falla så långt. om hungern betyder duktighet och bekräftelse så kan jag ge mig själv det, så kan jag ge mig själv en slags trygghet och något påtagligt, någonting att klamra sig fast vid när ingenting annat går att förstå sig på.

trösta mig inte idag, den här sårbarheten ska slås på och inte bejakas. ungefär så känns det.
så splittrat; en del av mig som slår på det som är pyttelitet och räddt. ett så väldigt inte enhetligt psyke.

mamma gråter i soffan. det är två år sen det var mitt fel att hon gjorde det, ändå känns det precis samma. jag hatar hur märkt jag blir av allt, jag hatar den här svagheten, jag hatar det här splittret, jag hatar smaken av choklad i min mun och jag vill duscha och skrubba mig ren, ren, ren, stirra i spegeln tills jag ser hur jag ser ut egentligen, sortera och städa, konkretisera och två bort den här parasitkänslan av övertygelse att nu tröttnar ni, nu lämnar ni mig, allt ni sagt hittills har inte betytt, allt ni sagt hittills tar ni tillbaka.

sing to me softly.