koagulerad kärlek.

jag bestämde mig för att börja skolan tolv istället för tjugo över åtta och plötsligt var dagen överkomlig.
det är rörigt, jag känner mig smutsig, jag är smutsig. smågrejer överallt, jag är äckelmätt, väskan och påsen inte uppackad, får ingen ordning på i vilken ordning eller vad jag ska göra, mörkret kompakt, jag blir rädd för gamla saker, jag avskyr att jag blir så märkt av allt som händer mig, hur gamla rädslor tvås in, karvas in, hur jag blir sluten och trumpen. det blir stort, får orimliga proportioner. jag tänker att jag kommer bli ignorerad som förut. jag tänker samma tankar som jag tänkte då. att jag är en parasitliknande äcklig människa som saknar och som aldrig kan sluta sakna när man borde haft vett att sluta med sådana förälskelsesaker för ett tag sen. jag tänker att jag kommer att sakna ihjäl mig och att jag kommer att försöka kväva den saknaden och jag tänker att det kommer att förgifta lika mycket som det förgiftade då. så jag tänker att jag ska sluta sakna för att jag blir sårad annars. jag tänker att du kommer tröttna på mig som jag blivit tröttnad på förut. jag tänker att jag kommer gå med öppna sår genom stan igen för att det är bekräftat igen; att jag inte var så intressant, att jag inte är värd någon uppoffring, att jag är förpassad till något som är bra att ha, lite trygg och mysig men att det finns annat intressant. annat roligare. annat man kan ägna hela nätterna åt och låta bli att skicka sms veckor i streck.
jag vet att du läser, men jag tänker inte dra mig för att skriva, läs inte om du inte vill läsa det avklätt, såsom det var. det var inte bara så, det menar jag inte, men det var så under en tid, mer eller mindre under en sjukt jävla lång tid. så jag skriver om precis det jag vill, för om det är något jag inte vill ska vara inställsamt hos mig så är det mitt skrivande. även om jag är foglig, pytteliten och formlig till tusen så finns det något i mig som har vett att hålla fast vid sig självt, som fortfarande bär upp en slags självsäkerhet.
för att det gjorde ont, och för att det satte spår. för det jag aldrig gjorde för mig själv. för det jag aldrig stod upp och sa. för de tafatta försök jag gjorde för att du skulle förstå.
för att det övertygade mig lite mer om hur lite jag var värd. för att det sa mig att jag inte var värd några svårigheter. för alla jävla långa ärliga kärleksfulla sms jag skickade, utan att få något svar under flera veckor. för alla gånger jag skrev i min dagbok om hur ensam jag var och hur ledsen jag var (till den grad att folk undrade om vi gjort slut), för att det enda det möttes av var tystnad, för att det gjorde mig lite taggigare, lite bittrare, hatade min kärlek och min saknad, skrev i lösenordslåsta worddokument att jag inte klarade mer. för alla gånger du inte kom hit, för att jag älskade dig till den grad att jag skulle bränt sönder mina handflator för dig. för all kärlek som rann ur mig, för det den inte gjorde dig. den rörde dig inte. jag var tvungen att vänta tills den skrumpnat ihop för att du skulle öppna dina ögon. först då kunde du börja leva och älska.
bränt barn skyr elden. jag är rädd för historier som upprepar sig. jag är rädd för min rädsla. jag är rädd för att vara rädd, för jag vet hur rädsla förgiftar. hur rädd jag blir för att älska uppoffrande.