självgranskning i svartvitt.

två och ett halvt år sen med en sjukt skev kroppsuppfattning och en ständigt kaloriräknande hjärna.
en gäckande, ständigt föränderlig spegelbild. händerna mot ytan, vill så gärna se sanningen bakom, vill så gärna förstå. men bara benhård självkritik. bara fler hål i huvudet av ovärdhet, fler labyrinter av självförakt.
mitt tankesätt är i grunden uppbyggt av vad jag förtjänar eller inte, av att ständigt kompensera för olika saker och jag har väldigt lätt för att glida in i att maniskt räkna kalorier och fördelning av protein, fett och kolhydrater. jag minns fortfarande tabeller med glykemiskt index som jag lärde mig när jag var tretton, fjorton år.
ett tankesätt uppbyggt av att undvika och konflikträdsla. ett tankesätt till stor del uppbyggt på helt fel premisser. jag tar inte mig själv i handen. jag känner mig ärrad, och jag vet att ärr är nödvändigt, för det är så vi blir till människor, men man måste förstå dem, komma över dem, formas av dem så att de i sig löser upp sig.
lite rörighet, lite bekännelser. jag vet inte riktigt varför. bara för att det kändes så.
så mycket självklarheter jag har att sy ihop och hitta mig själv i.