jag vill vara din värme
jag är trött. jag vill gråta. jag känner mig inte akut ångestig på något sätt, bara... deppig. det är mörkt ute, kylan och otryggheten kryper in under kläderna på mig. mitt hår är fett, livlöst, min mage är stor och översvällande. mina innanlår och min rumpa är groteska. mina överarmar och vader formlösa. jag hatar min ogreppliga, föränderliga kroppsuppfattning. jag mår illa över hur mycket jag äter, jag mår illa över att jag alltid tänker på vad jag äter. hur tänker vanliga folk på mat? hur funkar det när mat bara är mat och gott och inte tillskrivits och frånskrivits massor av betydelser? jag bara undrar, jag bara tänker.
(det finns en pusselbit som inte vill in)
jag har ingen lust, jag ger upp, jag vet inte vad jag ska göra för att inte flyta ut, jag vet inte vad min röda tråd är.
"Lately I've been wishing I had one desire
something that would make me never want another
something that would make it so that nothing matters
all would be clear then
but I guess I'll have to settle for a few brief moments
and watch it all dissolve into a single second
and try to write it down into a perfect sonnet
or one foolish line"
så trött. skoltrött. tanketrött & ordtrött. trött på att vara rädd för min pappa, trött på att inte klara av de simplaste av känslor, trött på att inte kunna hantera mig. jag vill vara radikal och göra något, men jag orkar inte. känsloavfall, jag vill inte måsta göra något, jag vill inte... osv. jag vill bara krypa ihop nära dig, under ett täcke, vara nära och röras vid, det enda jag orkar förstå mig på är din kärlek. du gör mig tryggare än någon annan gjort (dessa bräckliga människor jag tillskrivit min trygghet). du är min fristad, men ibland blir jag så rädd för att du ska upptäcka att jag inte alls är det du vill ha. så rädd att du ska blekna, så rädd att tas för givet. så rädd för orden jag säger mig själv. "du klarar inte av ett förhållande. du kan inte ställa dig på din egen sida. vämjeliga, svaga, formliga människa. du är inte värd någons kärlek för du klarar inte av den." jag slår på mig själv, jag gråter;
jag
vill
ryckas med, ryckas upp med rötterna, skakas om, vakna upp och bada i renande solljus, jag vill promenera med luft i stegen och bara veta att det vänder här, här tar det naivt lyckliga och dansande lekfulla vid. jag vet hur vackert och skrikande fantastiskt livet kan vara, jag vet att det inte behöver vara såhär, men jag vet också att det i perioder är såhär.
men jag tror som tusan, egentligen, på att man inte ska försöka upprätthålla något som inte går av sig självt. det finns en gräns, självklart, men att släppa taget och sänka garden, och upptäcka att det får falla och stagnera lite. att det blir till jord att gro nytt i.
jag skälver över att somna ensam. handflatan över knottrorna på underarmarna, att bo här kommer aldrig att vara en fast punkt eller trygghet för mig. för mycket gammalt groll, för många outtalade sorger och frustrationer. bland alla. det kanske inte märks utåt, men det är så mycket teater va. jag önskar det kunde släppa greppet om mig.
bakom varje hög av sand finns guld för den som letar
för den som letar
1 kommentar:
fastän det inte alls är min plats, fastän jag knappt känner dig; det enda jag vill göra är att ta dig i handen och promenera iväg med dig till vackra platser bortom tankar om kroppsuppfattning (jag tänker jättemycket på det, hela tiden, vad jag äter, hur det påverkar mig. bara så du vet. Du är inte ensam), skoltrötthet och otrygga hem. Jag vill prata med dig och le mot dig och vara någon som visar dig något annat, som låter dig prata av dig och får dig att våga vräka ur dig tankar utan att vilja censurera eller försköna dem. Jag önskar att jag kunde lyfta upp dig, trots att jag knappt känner dig. Men jag önskar att jag kände dig mer, så att jag kunde åka hem till dig, ta dig i handen och vandra iväg med dig. Till något oerhört vackert som väntar där, alldeles borta vid horisonten.
Skicka en kommentar