give me my pulse

jag vill att det jag skriver ska kännas. jag vill att det ska vara liv och inte död.
den blanka sidan slår mot mig, hotfull, pulserar och trycker mot mina tinningar. stop, replay, repeat, det är inte såhär det ska vara. den här barriären fanns inte förr. den här prestationen fanns inte förr. den blanka sidan kräver något av mig som jag inte kan ge den, eller inte är modig nog att ge den. jag vet inte. jag vet bara att de döda ordmassorna kväver mig. kräver mig.
jag vill skriva för mig, bara mig, men kan jag det när jag vet att andra läser? kan det betyda lika mycket att skriva och spara texter på hårddisken, eller är det bara fegt? är det inte en viss känsla om bara en, bara någon, läser? kan jag skriva utan att någon bryr sig? jag vill läsa mig. jag vill inte tystna. jag vill inte ätas av tomma sidor och textlik. des corbillards qui défilent dans mon corps. cessez.
jag gillar inte det här stället. jag gillar inte layouten, jag gillar inte intrycket jag får, jag gillar inte att det inte kittlar fram ord ur mig. jag fullkomligen hatar att jag inte kan skriva så att det känns längre. så antingen slutar jag eller försöker på riktigt. själv, här, nån annanstans, jag vet inte. dessa krav jag har.

jag vill betyda lite mer för mig.

ge. mig. ge mig. ge mig något annorlunda. något som känns. ge mig något som känns annorlunda.