lycklig. lycklig. jag mässar orden rakt genom mig, bli lycklig, lyckan som ett uppror, lyckan som något man bestämmer sig för.
bli någon. bli någon. min självkänsla är ett pussel jag inte kan lägga klart. skrovliga bitar på skrovligt underlag.
en onsdag, elva minuter i tio, och jag har två prov imorgon, ett handledarmöte och massa lektioner. det bor en känsla i mig av att allt går trögt och kräver oproportionerligt stora kraftansträngningar för att genomföras. jag är trött. trött på skola och på relationer som inte funkar och på mitt psyke som har så sjukt nära till tankespiralerna. jag gör mig rädd, jag gör mig otrygg.
en känsla av att allt flyter ut och av att jag springer runt och försöker foga samman allt, försöker hindra det innan bristningsgränsen är nådd. innan någon blir arg. innan någonting faller, jag försöker räcka till, jag sträcker ut allt jag är.
eller inte, men nästan. för lite klarhet och för lite bara släppa taget och se&uppleva. för lite hända och för mycket tanke.

"Hur lever människor som inte alltid konstant har ord och meningar som fladdrar runt i huvudet? Hur låter tystnad?"

jag frågar mig det jag med. skriver frenetiskt ner alla tankar som kan vara nyckeln vidare, formuleringar som ringar in det jag vill säga. försöker ständigt bli, istället för att vara.
och ändå för många ord jag inte skriver.