oktoberskrivet (?)

(bara för att det är värt att publiceras. skrivet i... oktober? kanske)




jag vill ta precis de saker till mig som jag tillåter komma nära mig. jag pratar inte om fasader. jag pratar om rum av harmoni och självtillit. jag vill inte stöpas och blötas av precis vartenda ord som sägs mig. jag vill inte att andra ska äga makten att stjälpa mig.
ställer mig upp, skriker till, den här böjligheten är inte jag. den här känslan av att vilja foga sig är inte jag. jag är inte rädslan andra är arga på mig. jag är jag. min. min livskraft i mina lungor. lägger landskapet som är jag under mig. på flera plan. så låt mig leva som jag vill. säger jag till allt det som gör ont inuti. så respektera min förvirring. jag behöver inte låta mig påverkas av era ord. jag vill inte vara rädd längre. en känsla av energi förskjuten mot ilska. inte förbittring. bara levande strömmande energi som griper tag i mig. förvandlar, blåser bort damm och ingrott. ställer mig över ångesten.
jag vill pulsera av energi och jag vill ta mig an livet, leva det såsom det var menat att levas. jag vill ha livet med dess tårar, dess rysning, dess smärta och glädje. förankrad i mig. jag vill inte vara rädd längre.

la rage.
si simple. si simple.
cette fois, si si simple.


............................................


armarna utsträckta i ett skrik upp mot himlen. andas in den klarblå himmelsnyansen. andas luften rakt in i det pulserande jaget.
välkomnar skriket. välkomnar ropet. den stundtala känslan av att stå utanför självet.
solglitter, skimrande silhuetter över den membrantunna ytan mellan mig och universum. dansande, lekfulla, gäckande.
jag är lycklig för jag får somna med någons hjärtslag mot min rygg. jag är lycklig för att jag får känna det bitterljuva i att leva, varje dag.
finner skärvor av mig själv i andra. hel, stark, opåverkbar.