Äter kladdkaka mycket långsamt med händerna. Jag gråter ut mig själv, med ögonen munnen pennan musiken inte bara tårarna. Snörvel på en buss. Vänjer mig vid lyckan. Hör ni det? Vänjer mig vid lyckan. Känsla av tussilago som slår ut i bröstkorgen. Har ni någonsin känt så? En trevande kittlande känsla av nytt och av andra ögon. Ögon som slår ut i en kaskad av nyfött. Och nu blev det visst sådär igen. Meningarna tumlar om varandra. Finns jag någonstans bland dem? Glasruta, regnfall, gulskimmer. Betong som av ensamhet. Glasruta, kind, grimaserar på en buss. Inte av olycka. Av förlossning. Gråter förvandling. Grimaserar fördämning. Krackelera mina underarmar avtecknade flyktvägar minns du? Kan du älska allt som är jag? Det här virrvarret av inkonsekvens och svammel?
Världen passerar i mig. Julgranar, trafikljus, asfalt. Vågar jag lyckan? Ja.
Vänder det. Även skulden och skammen och självhatet är en känsla som söker någon slags tillfredställelse. Den kommer inte. Den finns inte. Den är ett försvar. En mekanism. Ett tankesätt jag vandrat för ut. Vet du hur rädd jag är? Hur stundtals paralyserad jag är