metamorfos

munsår, torra läppar, afte, trötthet, känslan av att vara stor&klumpig.

fortfarande tankarna men inte lika stort gensvar.

min självkänsla är ett pussel jag inte kan lägga klart.
mest små fingervisningar om större tankekontinenter. måste tillskriva mig själv betydelse. måste tro att jag har något att erbjuda andra. något som är genuint, i grunden jag, förställelsen är inte jag. att ta varandra i handen, upptäcktsresa i varandras sinnen. det är det jag vill vara med om. inte parasitliknande rädsla att nu kanske de lämnar mig om jag beter mig såhär. så nära, och så långt bort, och så nära, och

slänger tankarna rakt ner i asfalten. hjärtat pulserar, och jag pulserar.

du-dunk.
du-dunk.

självgranskning i svartvitt.

två och ett halvt år sen med en sjukt skev kroppsuppfattning och en ständigt kaloriräknande hjärna.
en gäckande, ständigt föränderlig spegelbild. händerna mot ytan, vill så gärna se sanningen bakom, vill så gärna förstå. men bara benhård självkritik. bara fler hål i huvudet av ovärdhet, fler labyrinter av självförakt.
mitt tankesätt är i grunden uppbyggt av vad jag förtjänar eller inte, av att ständigt kompensera för olika saker och jag har väldigt lätt för att glida in i att maniskt räkna kalorier och fördelning av protein, fett och kolhydrater. jag minns fortfarande tabeller med glykemiskt index som jag lärde mig när jag var tretton, fjorton år.
ett tankesätt uppbyggt av att undvika och konflikträdsla. ett tankesätt till stor del uppbyggt på helt fel premisser. jag tar inte mig själv i handen. jag känner mig ärrad, och jag vet att ärr är nödvändigt, för det är så vi blir till människor, men man måste förstå dem, komma över dem, formas av dem så att de i sig löser upp sig.
lite rörighet, lite bekännelser. jag vet inte riktigt varför. bara för att det kändes så.
så mycket självklarheter jag har att sy ihop och hitta mig själv i.

kall om fötterna. kind mot tågfönster, oktoberregn, jag spricker. min mungipa spricker, mina läppar torkar ut och krackelerar, mitt ansikte flagar. hämmad&blockerad. disgust. spy upp mig. slappna av i muskler och i hjärta. appauling creature. me. skrivbord, stol, påtvingad struktur. sous l'aile de rien. du tout. blick mot asfalt, andas ledsenhet. encore un samedi de tiré. ou non, une journée de tirée, encore. des sentiments de tirés. non. menteuse. des sentiments libres. larmes; après moi le déluge. de la liberté du coeur.
kastar tankarna mot asfalten.

livsglädje

skaka om oss

jag älskar regina spektor. jag älskar regina spektor.
bös, vad har jag att säga? en réalité - rien du tout. sorterat böcker. kläder. ätit havregrynsgröt, släpat på tunga väskor med böcker i. det ska bli storm inatt och jag undrar lite varför jag inte är hos dig. eller varför du inte är här, för den delen. lite ont i magen, lite ont i ryggen. jag ska tvätta och dammsuga golvet. jag är trött. jag vill genomleva dagen imorgon med dess franskanalys, laborationer och projektspecifikationer och loggböcker. det gör jag nog ska vi se.

ibland känner jag mig så jävla ensam och oförmögen att säga det jag verkligen menar.
för egentligen har det ju potential att vara så sjukt bra, allt, om jag bara inte vore jag.
lite negativitet, men det får väl bejakas också, antar jag.

hoping you will carry me home (HOPING YOU WILL CARRY ME HOME)

skolan, sitter och sjunger med i the arks "hey modern days".
det rinner floder på gatorna i stan, men, hör och häpna, höstens stora lycka: mina kängor är vattentäta! herregud, en höst med torra fötter. det har nog aldrig hänt förut.
elin och jag har spinnat och gått runt på stan. jag har köpt strumpbyxor för femhundra spänn och lagt undan två jackor (en fin och en varm) och en tröja, köpt födelsedagspresent till vanessa och köpt en bok av paulo coelho. seriöst, jag har hur många böcker som helst som jag verkligen verkligen vill läsa. som jag vet att jag skulle älska att läsa. som jag kommer att älska att läsa.
darn, den ena jackan är så himla fin. materialist.
det regnar. lunch snart. det ska tydligen bli storm inatt.
& jag mår bra.


So you’ll nurse your love
like a wounded dove
in the covered cage of night
Every star is crossed
by phrenetic thoughts
they separate and then collide
and they twist like sheets
‘til you fall asleep
and they finally unwind
it’s a black balloon,
it’s a dream you’ll soon
deny

hey modern days

jättefin stjärnhimmel. kalla öron. tränad & endorfinkickad. skönt. gick till johanna med en bobautograf och fick låna en mössa för det var så satans kallt. och hon uppskattade lite "disturbation", som hon uttryckte det :)

nu ska jag äta middag med min mamma. sen ska jag skriva en projektspecifikation, sen kommer elin hit, och sen ska vi småstressplugga lite inför ett prov imorgon. men på ett alldeles väldigt bra sätt.

jag tycker om hösten. jag tycker om mig. today, I really do.

det här är himlen i göteborg en onsdagsmorgon.

det här är hur jag mår inuti. bländande solljus.

det här är jag i min nya alldeles jätteröda skoltröja.

Save yourself, serve yourself, world serves its own needs listen to your heart bleed tell me with...

That's great, it starts with an earthquake, birds and snakes and aeroplanes, Lenny Bruce is not afraid. Eye of a hurricane, listen to yourself churn, -

jag sjunger R.E.M - It's the end of the world as we know it (hah! försök sjunga med i den om ni kan!), och trivs, och trivs, och trivs! en skata tittar in genom fönstret. karamellsmak i munnen. sorterar bilder och musik. mjukisbyxor - fick skolkläderna idag. världen är dränkt i kyligt solsken och jag har gått omkring i haga och i vasaallén ett slag idag. vackert klarblå himmel och hög höstluft ända ner i maggropen. gått med hanna genom stan och suttit på centralen och druckit kaffe. nu känner jag mig härligt hopsamlad. min alltiallolåda utrensad, mycket slängt, en del ska ges bort. saker omstuvade, böcker inställda i bokhyllan. sopat golv, tömt papperskorg, vikt kläder.
jag ska träna idag, och imorgon också, vilket blir fjärde dagen i rad. elin och jag bestämde oss för att överleva torsdagen och börja klockan ett istället för tjugo över åtta. stenar som faller från hjärtan. vi ska spinna och äta frukost på café och köpa strumpbyxor. wonderful. jag avskyr dubbelmoralen i att gymnasiet är en frivillig skolform samtidigt som fråvaro kommenteras väldigt, väldigt ofta. låt oss ta konsekvenserna, låt oss bestämma vad som är bäst för oss. tack.

jag har hittat min största energislukare. folk. folk som är inpå kroppen på mig. folk som är högljudda, folk som inte låter mig få ha mina lugna stunder; jag blir helt dränerad. fullkomligt utmattad, jag behöver, behöver , mina andningspauser.

jag har plötsligt börjat ta tag i franskan för första gången på länge. för att det känns upplyftande och roligt. och jag fullkomligen älskar mitt språksinne! orden lägger sig perfekt i munnen på mig, och så fort jag suttit och tagit ut några glosor och gjort en lista är det som om den processas inne i mitt huvud. det sker utan ansträngning, tankarna bara vandrar över fraser och ord och rätt som det är, för jämnan, dyker det upp ord i mitt huvud jag nyss lärt mig. <3>

(det lossnar här)

himlen i göteborg var sjukt vacker idag. när jag såg den tänkte jag med ens "damn, typiskt att jag inte har med min kamera". sen kände jag med handen i väskan och det var som om min önskning hade materialiserats. unbelievable, den var där.

imbedded in softness.
loves you all.

I will wake to find tomorrow, be content without perfection.

det är ganska många olika sorters tankar och känslor som figurerar och lever sina liv bakom pannbenet. nyansskillnader, klädda i olika skepnader, versioner av samma helhet. som frigjorda; försöker inte greppa dem, tänker dem, känner och förnimmer, och släpper taget om dem. alltför ofta samlas de på hög i listor och olika anteckningsblock med ambitionen att jag ska pursue:a dem alla. men det som vill bli skrivet blir skrivet, antar jag. det ska gå med lätthet, ansträngning och tvång föder blockeringar och hämningar.



börjar dagen med frukost med mamma. ägg, min kropp suktar efter protein, nybryggt kaffe som skärper mina sinnen. ingen väska. vardagskänsla av frihet. raggsockar i kängorna, mjukisbyxor, favorittröjan. boken om kreativ visualisering under armen, tågkort, musik. möter mike på stationen och morgonen dränks i skratt. han sitter med ena benet över det andra, lurighet i blicken, håret lyser rött. han har inte sovit och är övertrött och jag får dela hans oseriositet ett slag, det är välkommet. får hans sista kaffe och när jag druckit upp det skriver jag upplyftande saker på take away-muggen och skriver “till mig” på locket.
glad för känslan av mjukhet i luften. glad för regndropparna mot huden, för doften av nybakat genom centralhuset. för känslan av vackervardag när jag går över drottningtorget, speciellkänsla. where soul meets body. dämpad eufori, precis så känns det.
och. ögon att vila blick och en känsla av att vara sedd, jag uppskattar det så mycket.


jag har varit och fått recept på p-piller och gjort en gynundersökning (jag fick dock inte känna på min livmoder, snopen jag blev). det var... inte alls så mycket att säga något om. det kändes inte ens awkward.
träffade en friidrottskompis i väntrummet. han skulle till en psykolog och vi pratade om... mycket, och det var lite märkligt, för jag känner honom inte alls så bra, men det kändes ändå rätt och otvunget. fick lite ytlig insideinformation om vad som händer i friidrottsklubben. jag tänker på hur det hade kunnat vara ibland. hur jag hade kunnat viga en stor del av mitt liv åt det och träna i en liten grupp med lasse som basade; tänker på hur mitt liv hade kunnat vara. ser mig ligga på rygg på tartanbanan innan en träning börjar, i friidrottens hus, träningsklädd, musik i öronen, fokuserad. damn, jag skulle ge så jävla mycket för att få vara där med mina spikskor på fötterna igen. hur mycket jag än vill att det inte ska vara så, så saknar jag det till tusen. känslan av fart och att vara oövervinnelig. känslan av mitt. känslan av mig.

jag läser en bok om kreativ visualisering jag fått låna av pernilla. eller snarare, jag har redan läst ut den, fast det finns mycket jag behöver läsa om. den är bra, riktigt bra, även ifall jag har svårt att inte rynka på näsan när jag läser en del. för balans skulle jag behöva lite mer vetenskapligt än vad som finns i den, men som sagt, jag håller till tusen med om principerna. att vi ständigt skapar oss själva; att vi är våra egna mästare men kanske framförallt stjälpare. att vårt sinne är komplext och att det i sig är mäktigare än yttre omständigheter när det gäller hur vår värld runt oss ser ut. att vi behöver ta oss an oss själva, att vi behöver styra våra liv i rätt riktning och att symboler är till nytta, att mental träning verkligen fungerar. och den är ett verktyg, en röd tråd. jag blir jättesugen på att göra många av övningarna i den, speciellt de skriftliga eftersom jag hyser sådan kärlek till det skrivna ordet. jag har redan ett anteckningsblock jag ska använda i det syftet. som jag ska skriva affirmationer, önskingar, rita skattkartor i. det känns upplyftande, roligt, lekfyllt, som om det verkligen kan ge något.


det bor en känsla i mig jag vill formulera, eller försöka formulera.
som en fördämning ungefär. något som lossnar, också lite som en pusselbit som fogas in och passar perfekt i de andra. en klarhet som framträder. konturer.
sedan i lördags har jag haft känslan av... åh, det är så svårt att förklara, för det är definitivt på det abstrakta planet. att det rörts om i hjärta&hjärna. sedan jag satt på pernillas golv och lade tarotkort och lyssnade till klokheter och funderingar; det hände liksom något. svårtförklarligt, men ändå påtagligt. jag mår kanske inte bättre, men klarare. känner fler genuina känslor istället för de jag med tankarna framkallar som värderingar för de känslor jag anser förbjudna. stannar upp, blundar, bara förnimmer, tankar passerar, vandrar och jag bara iakttar.
jag drömmer också. jag drömmer att jag går runt min tränare, undviker, försöker gömma mig fast jag vet att det är oundvikligt att vi träffas. jag drömmer att jag har sex och får uppunktat vad jag gör fel; drömmer om sex och intensiva ångest- och mindrevärdeskänslor. jag drömmer om att folk som älskar mig säger att de stör sig på mig. jag drömmer om min pappa, att han är arg och oförstående, jag drömmer om kokande ilska som alldeles snart kommer upp till ytan. men jag vaknar innan.
drömmer om det jag är rädd för, om undantryckta föreställningar jag låter forma min värld. som jag låter stänga inne mig, begränsa mig.

mönstret: alltid när jag mått som bäst har det föregåtts av perioder av förvirring, känsla av kaos och katastroftänkande. jag har försökt klamra mig fast, försökt vända det, försökt driva mig och livet jag lever åt ett annat håll. försökt med kraft ändra det oftast utan att först erkänna hur det verkligen är. och jag har upptäckt att det är först när man fullkomligt accepterar livet och en själv som det är, med alla brister, när man på riktigt släpper alla krav och förväntningar och slutar planera; när man slutar att med viljestyrka och ansträngning förändra och bara accepterar, släpper oket om axlarna, först då kan man börja något nytt. först vädra ut, förankra sig i hur det verkligen är och inte bygga sina föreställningar om sig själv och världen på något falskt, stå med båda fötterna på något stadigt och i grunden äkta. och inse att man inte behöver vara något, inse att det inte finns något man behöver leva upp till.
jag minns flera sådana skeenden av mitt liv väldigt levande och tydligt. och däri finns en frihets- och trygghetskänsla som borde vara närvarande varje dag. det är en känsla av att känna sig opåverkbar och hel, av att vara totalt centrerad i sig själv, trygg och säker i livets föränderlighet, fri från känslan av att behöva kontrollera och anstränga sig. småkär i hur livet gestaltas framför en, som framvaggad, ögonen ljusa, hjärtat lätt, nyfiket, levande.

jag vill tänka på mig som i ständig förvandling. vill ge mig hän åt det som kommer till mig, vill gestaltas i lätthet och inte i tyngd. tanken lyder: om jag slutar försöka så mycket, kommer livet till mig då? och hjärtat svarar ja. hela mitt väsen svarar ja, det handlar helt enkelt om att låta rätt saker betyda. tillexempel känslan av en annan varelses närhet och outgrundlighet. tillexempel känslan av glädjeskrik innanför revbenen. eller en djup känsla av mänsklig sårbarhet, av förlösande tårar rinnande längs kinderna. livet med dess rysning, helt enkelt, hela livet, unclouded. sådant som är viktigt, på riktigt.

(après le déluge - moi. moi.)

the real hues are delicate, and need a clearer vision.

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

begin to hope

skogsdoft. oktobermörker, armkrok. hur mystiskt och vackert gatulyktsskenet faller mot trädgrenarna, den lövtäckta marken. höstattribut. småruggigt. jag har fått skratta, och jag har lyssnat till något annat än inre dialoger. jag sa inte så mycket själv, men det behövdes liksom inte. I love her, I do, I do.
jag nystar. det är bättre nu. jag nystar. jag vill känna mig som om jag har makt över mitt eget liv. jag vill känna mig som dess skapare, dess uppfinnare, jag vill älska varje dag såsom jag vet att jag kan göra. jag vill säga mig själv viktig. jag vill uppleva varje sinnesförnimmelse, jag vill ta mig själv i handen och säga kom, vi reser oss nu, kom jag förlåter dig. kom, försoning. kom, acceptans. kom, gå med mig, med ogrumlade ögon och öppet hjärta, genom det skrovliga underlag på vilket vi släpats fram. kom, vi läker, jag ska inte klä dig i avsky längre. kom, jag ska kalla dig vid namnet kärlek.
väl medveten om att jag kommer att sitta där och grimasera smärta framför min välbekanta blanka sida igen. väl medveten om att allt det onda kommer att bli till spiraler och att jag kommer att gå ner mig i mig själv, att jag kommer att sitta där igen och att ingenting kommer att vara självklart. jag antar att det finns någonting att lära sig ur det. det är ett mönster jag ska klä av mig, avsäga mig; jag antar att det finns en stabilitet&lycka att finna där bakom som kommer att vara varmare och stabilare än den som infinner sig då yttre omständigheter klaffar.
jag vill stå rak inför mig själv, opåverkbar och hel.
fönstret öppet. insvept i natten. föreställer mig den som en filt som viras kring mig och gör mig trygg istället för som istappar som sticker i mitt inre.
bekännelser. smärtsamt medveten om att tystnad föder tystnad föder förruttnelse.
jag har spinnat idag, det var bra. mörker och levande ljus och jag såg inte klockan, halleluja. träning är något av det som gör mig mest lycklig av allt nu. svettas ut skiten, konkret ansträngningskänsla, släpper allt det som cirkulerar innanför pannbenet.
och ändå. är jag. ganska så. förtjust i det här livet. ganska så förälskad. jag ska brygga kaffe, blunda, uppleva, bläddra lite i boken om kreativ visualisering som jag fick låna av en av de mest inspirerande människorna jag känner till. och sova, och
.. vakna. lyfta blicken, leta lekfullhet i ögonen. brygga kaffe, börja dagen med conor obersts röst. musik i öronen, regina spectors begin to hope och ingen väska, inga tyngder på mina axlar, inte oket av tvivel jag så ofta bär med mig. bara steg & lungor, luft & blick.

steg, lungor. luft. blick.

blank sida, kräver att skrivas. jag vill spy upp min kropp. jag vill inte ha ont. jag vill inte känna mig djupt känslomässigt hindrad, jag vill inte ha så nära till att börja avsky mig själv. konflikter tillbaka och hem igen. pratar med dig på gmail; får man be om tröst? får man säga det som känns? jag hatar det som känns. jag vet inte vad man får kräva. säger inget. eller säger jag något? jag vet inte. jag vill lägga din kärlek mot det som är hårt mot mig själv.
jag vill radera min blogg. jag vill kväva och jag vill skrika. jag vill inte att ni läser det här. en del av mig vill inte att ni läser det här. förvirring och äckel. jag kan inte. jag kan inte. jag skäms för allt jag är. lager av skam och självförakt. det känns inte ens befriande att skriva det här. inte ens befriande. bara befästande. känsla av att inte få tillräckligt med luft. jag skulle kunna ha hela rummets luft i mina lungor; det skulle inte räcka till.
tycker du om mig trots det här? tycker du om mig trots det här? tycker du om mig trots min stundtals maniska övertygelse om att ingen annat kan än att avsky det här? kan du få mig att sluta tänka? kan du hålla mina händer? kan du få mig att inte skämmas imorgon? kan du säga att det är okej? kan du säga att det är okej?

min värld snurrar och jag kan inte hjälpa det. står mig själv upp i halsen.

how to save a life

jag fryser på insidan och jag saknar dig. jag saknar dig som fan. inte sakna som i längta efter lite utan sakna som i själasakna. rädd också. rädd för att sakna för mycket, rädd för att älska för mycket, rädd för att det är en saknad som inte kan återgäldas. rädd för historier som upprepas.
nej. jag mår inte speciellt bra. jag vill bara gråta, för allt är kallt och mörkt och rått och jag är fortfarande kvar i skolan. mörknar utanför. kyla inpå kroppen. men jag ska tydligen åka och spinna nu. saknar dig. men det har jag redan skrivit. sväljer klumpar i halsen. tycker inte om mig själv. tycker inte om tycker inte om tycker inte om.

fan.



ignorera mig.

fladdrande hjärta. ljuslåga. hjärta.

jag vill ha en johanna i mitt knä att krama just nu. jag vet inte vad det är som är fel, men jag vill gärna veta, och ha fingrar i hår och huvud i knä.
soffa, laptop i knäet, tänt ljus.
jag har smått ont i magen. jag går nästan konstant runt med en känsla av ont i magen. av att något väldigt snart kommer att gå väldigt fel. en intuitiv känsla av att någon kommer att bli arg. av att någon kommer att försvinna. jag känner mig liten. liten.

jag har tyckt om den här helgen. ganska så mycket. middag hos indierna, mysigt. gråtit ut i lördags, det behövdes. a good cry. sovit tills jag vaknat. ströläst lite. lagt tarotkort med pernilla i flera timmar, underbart.
höst, mörker och anna ternheim i mina öron.

och jag sköljs över av en känsla av att vilja omfamna alla jag älskar. jag vill vara en varm filt som lägger sig som ett varmt lager av trygghet över alla som behöver. som är ensamma. jag vill räcka till, nå ut. allt det lilla, rädda, ledsna vill jag krama och trösta. jag vill vara stark, inte svag. men jag känner mig inte speciellt stark nu. bara liten och småängslig i höstmörkret.

my lover is my lover is not my enemy

min älskade är inte min fiende. min älskade vill se mig oförställd; vill ta min hand, är min bundsförvant och min följeslagare. korsade livsöden: vi tar varandras händer och växer lite i varandras blickar. vi behöver varandras händer och blickar. vi snubblar in i relationer och upptäcker andra sidor hos oss själva.
och jag har så mycket att lära i förhållanden, om förhållanden. så jag respekterar det, och lär mig. lär mig gång på gång att du vill se hela mig. lär mig gång på gång att inte vara rädd.
och sanningen. att du är. min ogrumlade lycka.
min älskade är min älskade är min följeslagare, min vän, bundsförvant, mitt äventyr och trygghet.
älskar dig. älskar dig.

ogrumlad lycka.

la seconde pouvoir : ton visage

tappar tankar. blir inte riktigt kvitt oroskänslan i magen som sprider sig genom kroppen. håll mig, andas i mitt öra. min näsa i din halsgrop. växa tillsammans. jag är varm och kall och varm. söndagsmorgon, eller knappast morgon längre. kvart i två. solsken ute, underbart väder. borde gå ut och springa. borde gå ut på promenad. men jag vill ha din hand i min och en glass i en annan. glasspromenad. med dig. stryka händerna över din kropp, ansikte, bröst, mage. membrantunn vägg mellan dig och mig. varm, kall, varm. alltid extremer. var min balans.
lägger lager av lager av själklarheter, bygger rum i mig, säger mig värdefull, skriver mig värdefull. visst har det väl funnits en tid i mitt liv då jag var mer upphöjd än såhär av mig själv? visst fanns det väl det? jag ställer frågorna, men jag vet inte om jag vill ställa alla dessa frågor. men, men jag vill så gärna tro att en styrka, en lycka, en trygghet jag själv förankrat i mig, byggt upp, är värt mer än en som bara infinner sig. gråtbarriärer. jag vill bli min bara min, jag vill räcka till för mig själv, visst vill jag ha följeslagare och visst vill jag att de ska betyda, men jag vill inte att någon ska ha makt att stjälpa mig så lätt som de har nu. bort med skamkänslorna, vill riva dem med rötterna ur hjärtat. men jag är fortfarande en trist, grå, introvert liten flicka som begraver blicken i asfalt, tittar ner, foten bland gruset. jag tror att min grundskoletid satt djupa spår i mig. fruktan, människor är farliga, färglöst jag, tråkig, konstant tänka på hur jag beter mig, cruel world mot känslig varelse. skam, rädsla, malplacerad.
skrovligt förflutet som går in i ett skrovligt nu.
jag drömde om min f.d. tränare igen. alltid samma sak. vet att han är nära, försöker undvika, medveten om att jag gjort något dumt, rädd för vad han ska säga, han stor och upphöjd och farlig, jag liten och böjlig och foglig. jag vill möta honom, stirra in i hans ögon och inte släppa blicken. virrvarrsjag.
raggsockor men iskalla fötter. jag läser en fransk text, tiden bara rinner, en söndag i oktober och jag är ibland så rädd så rädd för att du ska sluta älska mig såsom du älskat mig hittills.

fevers and mirrors

varm; äckelkänsla, munsår, tråkigt och dekadent hår, dekadent kropp, kliande svidande ögon, rinnande mättnadsotrevnadskänsla, torra läppar, smutsighet. klaga inte på att jag klagar. läs inte den här bloggen om ni inte vill läsa om svidandet i mina ögon och ilande magkänsla och inre negativ dialog. läs inte i så fall. för det här är mitt. mitt verktyg och min stund för mig själv. och det betyder så mycket. även om det bara är korta fragmentariska stunder av rytmiskt och klart tänkande. jag vill att ni ska ta mitt skrivande på djupaste allvar samtidigt som jag vill att ni ska avfärda det som fiktivt nonsens. för det är båda två. jag skriver det som känns och det som skriver sig; jag kan ge ord åt känslor som jag inte uppfylls för tillfället. jag kan ge ord åt momentana känslor. jag kan skriva lekande och fiktivt, men det betyder alltid. nästan alltid.
jag är själsligt trött. jag är själsligt utmattad. säg inte åt mig hur jag är. berätta inte mina negativa sidor för mig. ställ inte upp krav. finns bara, och klä allt i acceptans. förstå, håll mina händer och låt mig prata av mig. för jag behöver det, jag behöver utbyte och ögonkontakt och jag behöver veta att det är okej. nästan hela tiden. jag behöver få berätta vad jag är rädd för, för det är en hel del. ganska ofta. jag har mått bra hela den här veckan, förutom en stund i dag men då var det gripbart, och det har varit ganska underbart. och jag har inte skolkat en enda lektion. båda sakerna måste vara något slags rekord.
fotfäste och rötter, jag vill bli fri från allt det som mentalt tynger mig ner till marken.
nu ska jag dricka massor, massor av vatten och somna i något svalt rum.


do you think that someone paints your mirror?

do you think that someone paints your mirror?

forever doesn't live here anymore.

jag vaknar och vill gråta. not necessarily in a bad way. coldplay - a warning sign, och det är ord som vill bli skrivna fast... jag vet inte.
scones med blåbärssylt, blickar ut genom fönstret. ensamma regndroppar och blöta löv. mättnad och skuldkänslor, I don't believe I ever can be free. but I do believe that striving towards being free can be as meaningful, as beautiful.
pladder. låtar på repeat. jag saknar.

jag har ont i huvudet på riktigt. det sitter en decimeter eller strax därunder ovanför högra tinningen och går bakom högra ögat. blixtrar, gör att jag vill blunda och bara vara. tystnad, ja tack. kravlöshet, ja tack. det jag önskar mig mest av allt nu: telefontystnad, villkorslöshet; rent konkret: några dagar i myskläder, tid utblandat med litet thé, jag och mina böcker bland täcken och kuddar, mjukhet, sömn, värme och andetag, bara lite mer än precis nästan ingenting.
men. jag har fått paracetamol och saft med riktigt socker. är hos liselotte och anders. ska på bio med martin och gustav och hanna, och det är inte heller fy skam. och jag har fått komplimang på haket, egoboost. behövs ibland.

in order to change we have to fully embrace what we are now.

spårvagn och pojkar. hejdå.

smunk

jag är helt geggig i huvudet, huvudvärk goddamnit. jag har alltså antingen druckit för lite vatten eller för lite kaffe. så jag drack en liter vatten på biologilektionen. fortfarande huvudvärk. bös. köpt stor latte, men kaffet var smunk (smunk = dåligt kaffe som smakar sump). dubbelhuu och dubbelbös. jag har bytt café vasa mot café smula. ett café som har en skylt där det står "läxläsning förbjudet" och en burk där det står "bidrag till vår hawairesa!".

folk pratar och jag är helt dimmig huvudet. jag ville säga något men jag vet inte riktigt vad. jag vill andas lite mer än jag hinner med nu.

samtidigt som inga känslor är förbjudna; hur mycket ska jag bejaka dem? mellanting och balans. svårt.
lunchen vänder sig i magen på mig, jag vill säga att jag inte borde äta. en del av mig tycker det. jag vill säga att jag känner mig misslyckad, att jag är misslyckad. att jag vill vända ut på allt jag är och...
... känslan börjar som ett frö och späs på. av hur jag värderar den. man kanske kan acceptera utan att bejaka? eller att acceptera är att bejaka, antar jag. jag vet inte, jag vet inte riktigt hur man gör. orkeslös, trött.
why this constant desire to be someone else?

konstruktivitet mot destruktivitet. pessimism mot optimism.

shut my words up.

lineaments of love

soffa, perli. puissante avec mes mots encore une fois.
reflektion i fönstret. spegelbilden möter mörkret och reflekteras tillbaka. det dagas lite. röd tröja, mätt, kurrande mage. sömn i ögonen. törstig. hämtar vatten.
prov i matte d om mindre än en timma. går det inte bra är det provet det är fel på. jag har aldrig pluggat såhär mycket inför ett matteprov innan.
jag har inte så mycket vettigt att säga. den här dagen är galen. jag slutar fem, och sen funk, och sen bio. jag överlever nog.
sovande älskling bakom stängd dörr. jag ska pussa på honom lite innan jag går. saknar honom, redan innan jag gått.

you are the lineaments of love.

trött och hungrig. suttit och surfat, läst bloggar, kollat foton, sorterat filer sen jag kom hem för lite över en timme sen. skönt. jätteskönt. inte en chans att jag orkar gå ut och springa nu.
en bra dag. den blev, jag lät den bli, och den blev bra. den känns bra.
nu ska jag nog laga mat. cheers.

a time to rend, a time to sew.

jag undrar hur många gånger jag sagt "nej tack" till aftonbladetutdelare och cityutdelare och metroutdelare. gult, rött och grönt. det kryllar av dem, jag lovar, de är överallt. så fort man går av en buss eller en spårvagn står de där. vart jag än vänder blicken. marklandsgatan, scandinavium, valand, avenyn, vasaplatsen, vasa viktoriagatan. gult, rött och grönt överallt. vik hädan o onda tidningsutdelare! låt mig ha min morgon ifred! det enda som är bra är att jag får dissa aftonbladet för metro varje morgon vid övergångsstället till drottningtorget. eller åtminstone de gånger jag kommer från tåget, vilket väl är knappt hälften.

note to self: när du gått från scandinavium till valand och är svettig och trött, ta inte buss sju fem tre. du får gå av vid kapellplatsen och gå ännu längre. bös.

skolan. tangentsmatter och småprat runt mig. jag i mig. fingrarna genom håret. bara en lektion idag, men lite annat bös. och jag tänkte räkna lite matte också. men det känns kul. det känns bra. integrering känns som något man borde jobbat med under en lite längre tid än några dagar, men what the heck. come what may. jag tror aldrig jag räknat såhär mycket inför ett matteprov innan.
skolan känns lagom motiverande och kul. inte bara för att jag vill att det ska kännas så, utanför att det verkligen är så. jag är här för min skull, och jag trivs. kraven och otillräcklighetskänslan rinner av mig. mig för mig. det finns tid, så länge jag låter dagarna hända och inte stoppar in allt i planeringar, i fack. så finns det tid.

höst, småkallt, går vasaallén fram. sparkar höstlöv. gult, oranget. vantar, halsduk och raggsockor i kängorna. bänken full av svartvita foton och russin. och thé och koppar. poesi i kollektivtrafiken igen, precis som förra året. knäpper jackan tätare om halsen, vänder blicken inåt. lite som att gå i idé. (men alldeles kärleksinvirad.) jag suktar efter värme, tinar fastfrusna tankar.

det var underbart att somna igår. (if only i could make you understand how much i adore you, how much i love you.)
vaknade vid fyra dock av att jag drömde att mamma grät, alldeles gråtstrimmig. så ledset. jag ska krama henne massor idag.

jag har simmat, det var trevligt. bra för tankeströmmen. jag ska nog gå ut och springa lite sen också. magkänslan. och fråga johanna om hon vill följa med.
oj vad framgentariskt det här är. bara lite tankepladder. men jag låter det vara så. jag måste gå och prata med en lärare nu.
it's a good day. it's a good week.

jag säger kom, här är världen här är livet vi ska leva i, vi och alla fåglarna på marken, alla...

så jag är glad idag. glad i mig, glad för höstkänslan och speciellkänslan. glad för höstlöven, stegen mot marken, en annan människas leende mot mitt. luften i lungorna, känslan av regndroppar mot ansiktet. det där lilla jag väver ett positivitetsnät av.
inte för någon annans skull, inte påtvingat, jag mår bra idag. i mig, med mig.

jag vill leva, och jag vill lära. jag vill leva bättre än såhär, för mig. ångesten har blivit så fysiskt påtaglig - ömsom varm och ömsom kall, torra läppar, ingen salivproduktion, puls, kissar konstant och törstig konstant. fight and flight, jag vill inte gå med adrenalinpåslag så ofta. flyktreaktion. rädd. osv.

men att berätta också de andra historierna. hur jag ligger i hans säng, ansiktet mot hans bröst, orden: när du ligger här på samma plats om ett år är det bättre. betyder jag finns här för dig. betyder no rush. betyder acceptans. betyder jag respekterar dina känslor även om du inte gör det. betyder trygghet.
att berätta att jag alltsomoftast är försonad med mig, att... det som gör ont oftast vill bli skrivet mer än ickeextremkänslorna vill. att det finns en hel massa ljuspunkter.

nu ska jag nog samla ihop mig lite, få någon slags kontroll. jag är varm och jättetörstig, och imorgon börjar en helt ny vecka. something new.


Jag ska bli ett med dina ord, din kärlek. Jag ska ta allt det vackra till mig och göra det till självklarheter.

det finns så mycket i det här trasslet som vill komma ut och som måste uttryckas som något annat sätt än självförakt. men jag är rädd, och jag vet inte hur man gör. jag tror att bakom denna ångest bara över att vara just jag finns det ursprungskänslor. eller orsaker iallafall. eller bara något som går att förstå, som går att gripa om, att fixa. jag vill bli fri. ja, jag vill. jag vill stå med armarna öppna, sinnet totalvidgat, eyes unclouded, hjärtat fritt från förflutet&framtid. klädd i ett här och ett nu, jag vill vakna upp med en lättnadskänsla, jag vill ha livet med dess rysning.
jag vill tro att jag kan må bättre än såhär.

all my thoughts they come in pairs

det blir så mer påtagligt hur oförmögen jag är när jag håller lyckan en hårsmån från mig. lock för ena örat. sjukkänsla. I can't hold a thought in my head. jag gör ont. det här är verkligen inte det budskapet jag vill sända ut till världen. lyssnar någon förresten ändå? lyssnar jag? jag vill lyssna. tror jag. jag har ångest och jag tar ut allt på mig själv. jag vill spy ut allt jag är, jag vill spy på allt jag är, jag hatar det här fängelset, både min kropp och mitt psyke. jag vill radera och börja om, men allt är så jävla oåterkalleligt definitivt. jag finner ingen röd tråd, och allt framför mina ögon är nederlag, allt jag gör. jag vägrar att tro att någon kan älska det här äcklet som är jag. jag vill att det ska vara annorlunda med dig, än det är med övriga världen. jag vill göra dig till min fristad, men jag vet inte om jag är stark nog. att utplåna. att utplåna alla prestationskänslor jag har gällande allt. läser du min blogg förresten? jag vill göra annorlunda, men jag tänker samma saker hela tiden. jag tänker jag är inte värd sådan kärlek. jag tänker det är svårt att älska någon som avskyr sig själv. jag tänker att jag är paralyserad jätterädd för mina egna tankar och känslor och tänker konstant katastrofscenarion. förbjudna känslor.
snörar på mig joggingskorna. skiter i förkylningen. skogen, springer.

so all i want to do is cry and hit myself hard. no chance i will succeed.
angoissée. je me déteste.

just a matter how I define, my state of mind, today is a good day. today is a good day.

och. ändå. jag tror att det här kan bli en bra dag. bestämmer mig för det. nya strumpbyxor. fina. favoritvantarna. nyvaken sol dränker gulnande trädtopparna i värme. kanske en lycklighetskänsla bakom tröttheten. kanske bara slappna av och hända mig själv. lukas moodysson-poesi på tåget, and I won't let it get to me, today. jag ska skriva prov i franska och det får gå som det går, herregud, if I try the best i can the best i can is good enough. pratar franska för mig själv, uppslukas av språket. och hur jag verkligen älskar det.
weak, I guess, but soft. share this day with me.
möter mig. halsduk om halsen, musik i öronen. morgonluft i lungorna, tåg, hur solen faller mot träden och fasaderna. människorna, försöker kika bakom fasaderna. och bara försöka slappna av och lyssna, mer nu, mindre då och mindre sen. och jag vet. jag vet också. precis hur bra. precis hur bra det kan kännas. kanelbullsdoft från pressbyrån genom centralhuset, över drottningtorget, fåglar över himlen. dagen som börjar i magen, i magkänslan, föds i intuitionen och lekfullheten. att berätta också de andra historierna. ta min hand, skriv de andra historierna med mig. ta min hand, kyss mina fingrar. som ska vandra över min mage. lära sig älska.
ta min hand. låt mig berätta också de andra historierna, och väva dem med dig. dagen i magkänslan. fylla dagen med magkänsla. din hand. min hand. vår historia.

This weather has me wanting love more tangible.

jag dricker kaffe. händerna om koppen, clouded mind, svidande ögon, jag fryser. varmvatten längs min kropp i en halvtimme minst, och jag fryser. jag är så trött. frusen och trött. omslut mig med sömn och värme. utan krav, villkorslöst. får jag sova, här i din halsgrop? får man vara precis såhär liten? avsaknad av skyddsnät mellan mig och omgivningen. jag tittar runt mig, och jag vill omhulda allt med orangegul värme. allt det som är litet och ledset vill jag krama. få dem att bli lyckliga. blåsa på det onda. jag kan inte, jag vet inte hur man gör. som full av lidelse. pappas litenhet i sin fiktiva storhet, som bitter. mammas pyttelitenhet, mammas... genuina godhjärtade, något, så liten, som ett barn. jag älskar dem, trots det de aldrig varit.
blåsa på det onda, orangegul värme, krama litenheter, så trött, så frusen.

nu ska jag sminka mig till a song to pass the time. jag älskar bright eyes. jag älskar bright eyes.

So there still is hope.
Yes, I can be healed.
There is someone looking for what I concealed in my secret drawer,
in my pockets deep,
you will find the reasons that I can’t sleep and you will still want me.
But will you still want me?
Well, I say come for the week.
You can sleep in my bed.
And then pass through my life like a dream through my head.
It will, it will be easy. I will make it easy.
But all I have for the moment is a song to pass the time.
Yeah, a melody to keep me from worrying.
Oh, some simple progression to keep my fingers busy.
And words that are sure to come back to me and they'll be laughing.
And they'll be laughing. My mediocrity. My mediocrity.

who cares? whom do I want to care?

jag gråter. om några år kommer det inte att spela någon som helst roll att jag satt en torsdagskväll och grät i mitt rum, som innesluten av färger och småsaker, stearinlukt och uppslagna böcker.
jag kupar händerna om mina bröst, jag gråter.
det finns tusen olika sätt att låta tårar rinna på. det här är ett utav de bättre, jag orkade bara inte svälja det onda längre. brister, jag vill ömsa skinn. brister, jag vill vara äkta.
hade jag inte känt mig så ful och klumpig för att jag åt så mycket hade det nog varit bättre. men jag vill inte känna mig ful och klumpig för att jag äter, och jag vill inte äta så mycket jag gör ibland bara för att ätabiten i mitt liv är fucked up, snarare: jag vill inte att ätabiten i mitt liv ska vara fucked up. jag vill inte ha berört det ämnet så mycket att jag inte kan ha ett normalt förhållningssätt till det.
grånadskänslan omsluter mig; håret är färglöst och formlöst, igen. kroppen är dekadent och grå, som vanligt. jag kan inte komma ifrån känslan av att jag måste jobba emot en tråkighetskänsla som vill svälja mig och mitt utseende.
gråter, handen över bokryggar. ångestkänsla; jag kommer aldrig att hinna läsa dem alla. din röst i mobiltelefonen, jag gråter. som liten och på en skolgård igen, sparkar grus och sten, ensam, för människor sårar. jag är rädd för människor, för människor skadar mig. för människor är förljugna, föränderliga, otrygga och manipulerande.
handen över bokryggar, handen över brösten, handen genom håret, kysser fingrarna, låtsas att det är dina. ligger på golvet, jag tycker om golv. kyssta fingertoppar över magen, vill så gärna tycka om. armarna om midjan, gråter, kurar ihop mig, virvel runt mig: alla böcker jag aldrig kommer läsa, alla sinnen jag aldrig kommer läsa, alla sinnen jag aldrig kommer våga skriva för.
jag vill bli sjuk. dräm en påle genom min kropp. låt mitt ansikte ätas upp av smittkoppor, jag vill ligga sjuk i feber, jag vill svettas ut skiten, jag vill vara utmärglad och utmattad och bygga något nytt först när allt annat är raserat.
dräm en påle genom min kropp. jag vill bli sjuk.

och jag känner mig så äcklig. och jag känner mig så äcklig.
och jag känner mig så överflödig. och just nu ogillar jag starkt att människor jag känner läser det jag skriver. jag ogillar att jag ogillar det. så varför bloggar jag då så öppet?

sing to me softly, read a fairy tale to me, blow some warm are into my ear, gently.
or just forget that I ever asked.
ge mig rätsida.

det är min egen oförmåga att stå upp för mig själv, och min egen tendens att gå runt och vara rädd för samma saker jag förbannar. jag vill inte såra dig, men jag behöver skriva.

koagulerad kärlek.

jag bestämde mig för att börja skolan tolv istället för tjugo över åtta och plötsligt var dagen överkomlig.
det är rörigt, jag känner mig smutsig, jag är smutsig. smågrejer överallt, jag är äckelmätt, väskan och påsen inte uppackad, får ingen ordning på i vilken ordning eller vad jag ska göra, mörkret kompakt, jag blir rädd för gamla saker, jag avskyr att jag blir så märkt av allt som händer mig, hur gamla rädslor tvås in, karvas in, hur jag blir sluten och trumpen. det blir stort, får orimliga proportioner. jag tänker att jag kommer bli ignorerad som förut. jag tänker samma tankar som jag tänkte då. att jag är en parasitliknande äcklig människa som saknar och som aldrig kan sluta sakna när man borde haft vett att sluta med sådana förälskelsesaker för ett tag sen. jag tänker att jag kommer att sakna ihjäl mig och att jag kommer att försöka kväva den saknaden och jag tänker att det kommer att förgifta lika mycket som det förgiftade då. så jag tänker att jag ska sluta sakna för att jag blir sårad annars. jag tänker att du kommer tröttna på mig som jag blivit tröttnad på förut. jag tänker att jag kommer gå med öppna sår genom stan igen för att det är bekräftat igen; att jag inte var så intressant, att jag inte är värd någon uppoffring, att jag är förpassad till något som är bra att ha, lite trygg och mysig men att det finns annat intressant. annat roligare. annat man kan ägna hela nätterna åt och låta bli att skicka sms veckor i streck.
jag vet att du läser, men jag tänker inte dra mig för att skriva, läs inte om du inte vill läsa det avklätt, såsom det var. det var inte bara så, det menar jag inte, men det var så under en tid, mer eller mindre under en sjukt jävla lång tid. så jag skriver om precis det jag vill, för om det är något jag inte vill ska vara inställsamt hos mig så är det mitt skrivande. även om jag är foglig, pytteliten och formlig till tusen så finns det något i mig som har vett att hålla fast vid sig självt, som fortfarande bär upp en slags självsäkerhet.
för att det gjorde ont, och för att det satte spår. för det jag aldrig gjorde för mig själv. för det jag aldrig stod upp och sa. för de tafatta försök jag gjorde för att du skulle förstå.
för att det övertygade mig lite mer om hur lite jag var värd. för att det sa mig att jag inte var värd några svårigheter. för alla jävla långa ärliga kärleksfulla sms jag skickade, utan att få något svar under flera veckor. för alla gånger jag skrev i min dagbok om hur ensam jag var och hur ledsen jag var (till den grad att folk undrade om vi gjort slut), för att det enda det möttes av var tystnad, för att det gjorde mig lite taggigare, lite bittrare, hatade min kärlek och min saknad, skrev i lösenordslåsta worddokument att jag inte klarade mer. för alla gånger du inte kom hit, för att jag älskade dig till den grad att jag skulle bränt sönder mina handflator för dig. för all kärlek som rann ur mig, för det den inte gjorde dig. den rörde dig inte. jag var tvungen att vänta tills den skrumpnat ihop för att du skulle öppna dina ögon. först då kunde du börja leva och älska.
bränt barn skyr elden. jag är rädd för historier som upprepar sig. jag är rädd för min rädsla. jag är rädd för att vara rädd, för jag vet hur rädsla förgiftar. hur rädd jag blir för att älska uppoffrande.

memoirs

härligt hopsamlad. en slags kontroll.

det har varit en bra dag. en konkret dag. jag har varit lite myssjuk, umgåtts med mina föräldrar, legat nedgosad i soffan. slöläst, surfat, lagat middag, ätit glass. sett ett avsnitt av the flying doctors (jag såg alltid den serien när jag var liten) under ett täcke med mina fötter i mammas knä. och nu mår jag mycket bättre, bara lite smått ont i halsen. och jag har sorterat min mail! label:at och arkiverat. men jag kan fortfarande inte bestämma mig för hur jag ska göra med skickade mail och chatkonversationer. jag vet inte riktigt om de får vara med.

et
maintenant
vill jag inte sova ensam och frysa under ett sterilt täcke. jag vill ha värme och skulderblad mot skulderblad och andetag bredvid, jag vill kyssa dina ögonlock om morgonen. se ett avsnitt av voyager, dricka litet thé. gå genom oktobermörkret i gatljus med musik i öronen (jag har världens konstigaste musikblandning. emopop, industrial, indie, visor, progressive rock. håkan hellström, flesh field, transatlantic, lars winnerbäck, morrissey, covenant, anna ternheim, bright eyes), åka buss och läsa. jag tycker om att vara påväg på natten på något märkligt sätt, jag tycker om att sitta och åka kollektivtrafik bland några andra enstaka människor, alla påväg till sitt. gå mellan bussbytena, kanske se några avlägsna fönster, föreställa sig värme&gemenskap därinne. med vantar, med sjal, smått frusen, stegen mot asfalten, ensam, men inte länge till. påväg, i småkyla och mörker, till något eget trivsamt och tryggt och varmt. till dig, beloved.
I treasure you. I treasure us.

skogspromenad.
min egen röst i mina egna öron i min egen tystnad. skogsprassel, känslopyssel, berghäll under min kropp, grönrandiga vantar och oknutna kängor, sus i trädtopparna, höstlöv, himmel.

om jag accepterar mig spelar det mindre roll om andra gör det.
om jag omfamnar mig, respekterar alla känslorna, behöver jag inte vara lika rädd för att andra inte ska göra det.

nu ska jag duscha i skållhett vatten tills värmebedövningen i huden är det enda verkliga.

som jag skrev igår.

blankt papper, och jag försöker hålla sinnet öppet.
öppet sinne. totalöppet sinne. utvädrat, uppfläkt...
uppdämt.
jag skriver. jag får för mig att det är tvåtusensju. jag måste anstränga synapserna till tusen för att övertyga mig själv om att det är tvåtusensex. ett ganska omvälvande år. ruckad på, elvisp bland självklarheterna. vänskap och kärlek. massa massa kärlek. relationsbyten, och...
här och nu: litet thé, kryddigt julthé (det tar aldrig slut), myskläder – fejkstickad röd tröja och ett par mjukisbyxor i extra large och bytte till mig för en chokladkaka i våras, raggsockar, tangentbord, tap tap tap, krypande kliande ont i halsen, abnorm salivproduktion, lätt yrselkänsla, ogenomträngligt mörker utanför fönstret, en stämning som smyger sig på (krama mig, håll mig, kyss bort den, täck mig med din värme, lägg ut din kropp över mitt sinne, omslut mig, älska mig såsom en mamma älskar sitt nyfödda barn, kravlöst), röd musmatta, röd kudde, röd mapp, pappa lyssnar på nyheterna i vardagsrummet, mamma gråtylar inte hysteriskt och ångestigt från undervåningen, min bror går runt med svårmod i blicken, jag kupar händerna runt koppen, kupar händerna runt kroppen (känslan av fettansamlingar under haken, äcklet under huden, viljan ut ur kroppsfängelset), måttar, vränger, bollar spegelbildsreflektionen med spegeln (ögonen blir inte nöjda, vill bryta sig ur sin egen subjektivitet), jag sväljer luft och rapar luft och vill svälja tankarna, vill svälja tankelagren och försöken till ordning, vill bryta ner dem som organiska ämnen i magsäckens saltsyra och pepsin, bland tolvfingertarmens trypsin, amylas och lipas, digest and build something new, create, rebuild, shine, growth&joy, och hallelujah, ord ord ord tankar tankar samma cirklar simma cirklar, näsan över ytan, ytan under naglarna...
stopp.
jag föreställer mig min hjärna ungefär såsom jag tenderar att organisera min omgivning. utifrån ett frenetiskt kontrollbehov, men med total brist på medfödd känsla för struktur. temporära, bräckliga ordningssystem. detalj- istället för helhetsfokusering. mina högar och mina listor. varför kan jag inte bara släppa det och leva? varför räcker inte det?
kroppen är svag och sinnet trött. lyfter armarna men de känns sköra. för mycket inbyggt och inrutat, för mycket ord och för lite göra, för lite av något och för mycket av något annat. en längtan efter något, men jag vet inte vad. efter en känsla. efter en slags lycka att gro och pyssla om i bröstet. som kvittrar för mig om dagarna och viskar vackerord. någonting som är jag som är svamlande självklart tillfreds. med sig självt som anledning.
varför kan inte livet hända mig utan att jag driver på det? om jag slutar driva på det, händer det mig då?
jag vill ställa mig frågorna. jag vill ha mina stunder vid tangentbordet. jag vill skriva fritt och levande, för min skull. som syre för själen, och dessutom älskar jag det. ögonöppnande, och det är mäktigt. jag ser genom att skriva, jag gör upplevelser till klokhet, jag lär känna mig själv, jag tar mig an mig själv, jag... låter fingrarna dansa lika fort som tankarna. och jag får skriva hur fult jag vill. hur drypande äckligt och analytiskt och om hur mycket upprepningar jag vill. för att lämna mina ångestar måste jag se dem, acceptera dem för att sedan rejecta dem. denial is futile.
det är... ett liv mellan kontraster. jag accepterar att må dåligt, för det ger färg åt gladdagarna och gladvyerna. jag accepterar att må så dåligt att jag kan lägga fram känslorna framför mig, syna dem och förstå. se på dem, namnge dem, skilja mig från dem. jag accepterar inte att må så dåligt att jag ställer mig själv under självföraktet. att jag drivs av rädslor och vägrar mig själv all tröst. en dag vill jag falla ner handlöst och därigenom också resa mig, falla lealöst ihop i en gråthög, lägga huvudet mot ditt bröst och omfamnas. inte tagga in mig. inte villa mig in i varma ångestkänslor. bara genuin ledsenhet klädd i orangegul acceptans. blottad och sedd, jag ska lära mig det jag som barn aldrig lärde mig. självöverlåtelsen till en annan varelse. riv ner skyddsbarriärerna, bränn dem. jag ska stå naken.

so you're a star now?

jag tror som tusan på intuition. på magkänslan.
om jag ska vara ärlig är jag sjukt trött på skolan. skoltrötthet till tusen, och jag funkar inte när det är såhär. jag funkar inte när jag måste driva på mig själv; när jag vet hur bra det kan vara, hur lekande lätt och roligt det kan vara. vidga vyer, vidga världen, kunskapsnosa, förstå, allting i ett sammanhang, helheten med dess mönster. men jag lovar mig själv det här, att det inte ska bli till ett lock över mig. jag ska närvara vid precis de lektioner jag vill, och vara nöjd med det som blir gjort. svarar inför mig, bara mig.
det subtila: att vända blicken inåt. (anteckningar från en rörighet.) ett rum i mig själv. sänka kraven, sänka förväntningarna.
jag vill att det ska kännas. jag vill läsa och jag vill bli ett med orden och insikterna&infallsvinklarna, jag vill låta det lilla betyda, jag vill lyssna på musik och skälva till textraderna som säger precis detdär jag känner, men inte kan sätta fingret på. jag vill se, absorberas, känna och kännas. älska och älskas. det lilla som det stora. att fokusera på rätt saker.

bygga hemmakänsla, trygghet & trivsel.
fortfarande ont i halsen och sjukkänsla. kopiösa mängder chokladlättglass, lightcola och vaniljthé, så löser det sig nog till det bästa.


frigöra mig från känslan av att måsta upprätthålla saker. den känslan är ett ok över mina axlar.
mindre mobil. mindre själviakttagelse. mer vara, mer se nuet, mer acceptans. mer öppna ögon, mer öppna ord. mer läsa. mer skriva. mer självförtroende och mer lek! mindre förebråelser, cirkeltankar, mindre organisation, mindre rädsla och tillbakadragenhet. mer liv. mer våga. mer göra&uppleva. mer träna, mer skriva mig, mindre känsla av att försöka upprätthålla saker, mer känsla av saker som händer, faller sig själva in. mer njuta&se, mer pröva, mer känslor i sin ursprungsform. mer hyllningar till jaget (positiva plattformer föder positivitet). beröm och se det som är bra. mer låta saker betyda, men aldrig så mycket att de beyder mer än lyckan självt. som bara behöver sig själv som orsak.

lightcola. krypande ont i halsen. hostar. jag har sorterat mail idag. jag har tagit kort på en soffa idag. jag har läst lite färdlektyr idag, jag har skrivit svenskinlämning, jag... har funnits till lite lagom.

övermannas av sömnen i mig, all I want is to lay motionless...

ingen skola imorgon, för det finns det inte en chans att jag orkar. lightcola och lättglass, och det skrivna ordet. och så lite förberedelse inför franskprovet, och lite projektarbetande för jävlarimig vad det behövs.


vet du om att jag vill lära känna dig ända in under huden? vet du om att jag älskar hur du ser på livet, att jag vill dela varje uns av din trivsel och lekfullhet?
I love you. Sinnligt, kroppsligt, själsligt.
Love transforms.

give me my pulse

jag vill att det jag skriver ska kännas. jag vill att det ska vara liv och inte död.
den blanka sidan slår mot mig, hotfull, pulserar och trycker mot mina tinningar. stop, replay, repeat, det är inte såhär det ska vara. den här barriären fanns inte förr. den här prestationen fanns inte förr. den blanka sidan kräver något av mig som jag inte kan ge den, eller inte är modig nog att ge den. jag vet inte. jag vet bara att de döda ordmassorna kväver mig. kräver mig.
jag vill skriva för mig, bara mig, men kan jag det när jag vet att andra läser? kan det betyda lika mycket att skriva och spara texter på hårddisken, eller är det bara fegt? är det inte en viss känsla om bara en, bara någon, läser? kan jag skriva utan att någon bryr sig? jag vill läsa mig. jag vill inte tystna. jag vill inte ätas av tomma sidor och textlik. des corbillards qui défilent dans mon corps. cessez.
jag gillar inte det här stället. jag gillar inte layouten, jag gillar inte intrycket jag får, jag gillar inte att det inte kittlar fram ord ur mig. jag fullkomligen hatar att jag inte kan skriva så att det känns längre. så antingen slutar jag eller försöker på riktigt. själv, här, nån annanstans, jag vet inte. dessa krav jag har.

jag vill betyda lite mer för mig.

ge. mig. ge mig. ge mig något annorlunda. något som känns. ge mig något som känns annorlunda.

ångestbedövad.
mitt hemma är den för mig mest otrygga plats som finns.

jag vill vara din värme

jag är trött. jag vill gråta. jag känner mig inte akut ångestig på något sätt, bara... deppig. det är mörkt ute, kylan och otryggheten kryper in under kläderna på mig. mitt hår är fett, livlöst, min mage är stor och översvällande. mina innanlår och min rumpa är groteska. mina överarmar och vader formlösa. jag hatar min ogreppliga, föränderliga kroppsuppfattning. jag mår illa över hur mycket jag äter, jag mår illa över att jag alltid tänker på vad jag äter. hur tänker vanliga folk på mat? hur funkar det när mat bara är mat och gott och inte tillskrivits och frånskrivits massor av betydelser? jag bara undrar, jag bara tänker.
(det finns en pusselbit som inte vill in)
jag har ingen lust, jag ger upp, jag vet inte vad jag ska göra för att inte flyta ut, jag vet inte vad min röda tråd är.
"Lately I've been wishing I had one desire
something that would make me never want another
something that would make it so that nothing matters
all would be clear then
but I guess I'll have to settle for a few brief moments
and watch it all dissolve into a single second
and try to write it down into a perfect sonnet
or one foolish line"
så trött. skoltrött. tanketrött & ordtrött. trött på att vara rädd för min pappa, trött på att inte klara av de simplaste av känslor, trött på att inte kunna hantera mig. jag vill vara radikal och göra något, men jag orkar inte. känsloavfall, jag vill inte måsta göra något, jag vill inte... osv. jag vill bara krypa ihop nära dig, under ett täcke, vara nära och röras vid, det enda jag orkar förstå mig på är din kärlek. du gör mig tryggare än någon annan gjort (dessa bräckliga människor jag tillskrivit min trygghet). du är min fristad, men ibland blir jag så rädd för att du ska upptäcka att jag inte alls är det du vill ha. så rädd att du ska blekna, så rädd att tas för givet. så rädd för orden jag säger mig själv. "du klarar inte av ett förhållande. du kan inte ställa dig på din egen sida. vämjeliga, svaga, formliga människa. du är inte värd någons kärlek för du klarar inte av den." jag slår på mig själv, jag gråter;
jag
vill
ryckas med, ryckas upp med rötterna, skakas om, vakna upp och bada i renande solljus, jag vill promenera med luft i stegen och bara veta att det vänder här, här tar det naivt lyckliga och dansande lekfulla vid. jag vet hur vackert och skrikande fantastiskt livet kan vara, jag vet att det inte behöver vara såhär, men jag vet också att det i perioder är såhär.
men jag tror som tusan, egentligen, på att man inte ska försöka upprätthålla något som inte går av sig självt. det finns en gräns, självklart, men att släppa taget och sänka garden, och upptäcka att det får falla och stagnera lite. att det blir till jord att gro nytt i.
jag skälver över att somna ensam. handflatan över knottrorna på underarmarna, att bo här kommer aldrig att vara en fast punkt eller trygghet för mig. för mycket gammalt groll, för många outtalade sorger och frustrationer. bland alla. det kanske inte märks utåt, men det är så mycket teater va. jag önskar det kunde släppa greppet om mig.

bakom varje hög av sand finns guld för den som letar

för den som letar

lycklig. lycklig. jag mässar orden rakt genom mig, bli lycklig, lyckan som ett uppror, lyckan som något man bestämmer sig för.
bli någon. bli någon. min självkänsla är ett pussel jag inte kan lägga klart. skrovliga bitar på skrovligt underlag.
en onsdag, elva minuter i tio, och jag har två prov imorgon, ett handledarmöte och massa lektioner. det bor en känsla i mig av att allt går trögt och kräver oproportionerligt stora kraftansträngningar för att genomföras. jag är trött. trött på skola och på relationer som inte funkar och på mitt psyke som har så sjukt nära till tankespiralerna. jag gör mig rädd, jag gör mig otrygg.
en känsla av att allt flyter ut och av att jag springer runt och försöker foga samman allt, försöker hindra det innan bristningsgränsen är nådd. innan någon blir arg. innan någonting faller, jag försöker räcka till, jag sträcker ut allt jag är.
eller inte, men nästan. för lite klarhet och för lite bara släppa taget och se&uppleva. för lite hända och för mycket tanke.

"Hur lever människor som inte alltid konstant har ord och meningar som fladdrar runt i huvudet? Hur låter tystnad?"

jag frågar mig det jag med. skriver frenetiskt ner alla tankar som kan vara nyckeln vidare, formuleringar som ringar in det jag vill säga. försöker ständigt bli, istället för att vara.
och ändå för många ord jag inte skriver.

love transforms.

att kastas in i en förälskelse, att sedan landa mjukt, som ett maskrosfrö som sakta dalar ner mot ängen. att tas emot, att landa i en trygghet, en kärlek, i en mjuk och varm lycka.
att krypa ner i ett varmt bad tillsammans, benen intrasslade, och blåsa skum på varandra, gömma leenden i varandras blickar. smått fladdrande, levande ljus, varm choklad, regnsmatter mot fönstret, blixtar som lyser upp halvmörkret. att gå ut på balkongen, att hålla om varandra och frysa sådär lagom, titta på när himlen lyses upp av ljuset och forceras av dånet.
jag älskar världen genom dina ögon, världen med min hand i din. älskar känslan du inger mig; livet som en lekfylld plats, känslorna för vad de är (för vad de var menade att vara) utan de överflödiga tankeleden.
jag vill berätta för dig hur jag älskar att uttala varje stavelse i ordet älskling, hur jag älskar känslan av att somna och att vakna bredvid dig. och hur ensamt det känns att somna under ett kallt, dött täcke utan din varma kropp bredvid, hur tomt det känns om jag inte får säga godnatt. jag vill berätta för dig hur jag formligen älskar förnimmelsen av mina fingertoppar över ditt ansikte, min hand på ditt bröst. jag vill berätta för dig att du är det tryggaste i min värld. jag vill berätta för dig hur mycket jag älskar dig.
tack för att jag får älska dig. tack för allt det du får mig att känna, tack för blickarna, orden, trösten, självklarheterna.
Jag älskar att älska dig.

I am a bird now

a little closer, a little better.
müsli med banan, russiner och nötter och frön. you are my sister på repeat och jag skälver lite till tonerna.
jag mår bättre nu än jag gjorde förut. glad att jag kan må depp ett tag och bättre sedan. jag har klistrat in fina bilder i ett block med grön framsida (<3) som jag ska tillägna att må bra. till att accentuera det positiva. avskalad lekfullhet och lycka, såsom det var menat att vara bakom fasaderna och rädslorna och självförebråelserna. det blir bra. och indierna ska flytta på tisdag. äntligen kan man sova i underhuset igen. jag ska köpa fluffiga och sköna kuddar och täcken.
det blir bra. det blir bra.

jag är glad om varje dag är ett litet, litet steg. låter språket lägga under sig ännu en fragmenterad del av mig. kartlägger, med en blick fylld av positivitet, tar det lilla till mig. små segrar och små steg.

(filling my world with love. slowly, softly, genuinely.)

jag gillar inte inställsamheten hos mina ord, jag vill att de ska vara brutalt sanna och benhårt självsäkra, jag vill skriva för att skriva dem och inte för att de ska läsas. jag gillar inte layouten här, jag gillar inte att jag tänker så mycket, jag gillar inte solljuset som skär sig med sinnesstämningen.

byta tankespår lite. longing for you so bad. (kan man sakna någon såhär väldigt?)
I close my eyes, and feel your arms around my naked body. your warmth next to my cold skin. ditt du på gränsen mellan sömn och vaka som sluter sin varma kärlek kring mig. membranomslutna. att leva och låta leva i symbios med varandra.

afasi


spräng
texten som
rinner borde rinna texten som inte
rinner texten som vill rinna. fel ord ord som skär sig ord som inte säger det de menar och borttappad återkoppling. borttappad tillflykt... cirklarna (kommer man någonsin någonvart?). höst och oktober och vaniljthé. spontana meningar, slappnar av och litar på att rätt ord skriver sig. jag älskar hösten och jag är rädd för hösten. (reach for the sun.) jag är rädd för all denna tid jag inte vill döda. all denna tid jag så gärna vill ska leva.
definiera mig, ge mig en röd tråd, ge mig något varande och något jag förstår.
min instängdhet i mig själv stör mig. man kan inte göra några mätningar utan att påverka mätningen i sig. i mötet mellan mig och det jag betraktar skapas själva objektet. thé-koppen på mitt skrivbord finns i mitt huvud. alla relationer jag har till människor finns i mitt huvud. tröjan, musiken, hur jag mår finns i mitt huvud. min egen inblandning stör mig, min egen subjektivitet stör mig. jag kan aldrig komma bakom tingen och känslorna i sig och se dem i deras verkliga skepnad, för jag är instängd i den här kroppen och det här psyket, med mina sinnen som handikappade känselspröt att treva mig framåt med.
att kanske någon gång stå rakryggad. att inte fråga sig själv om man dramatiserar, förstorar eller skriver högtravande. jag skriver för mig lever för mig och egentligen borde jag skita i hur jag och allt jag är uppfattas.
jag är sjukt mätt, bränd på tungan och vet inte vad jag pratar om.

the rootlessness

iTunes slumpar fram tillsammans (med dig). jag minns träningslägret på gran canaria så tydligt. jag grät floder till denna, jag låg ensam på hotellrummet hopkurad under en brun filt till halvan av låten som jag hade lyckats få med (och jag kommer ihåg natten innan; hur jag sprang mellan husen med två mp3-spelare och hur allting strulade och hur jag klockan fyra på morgonen nöjde mig med att ha fått med ungefär häften av den låten).

jag är smått ångestfylld som jag så ofta blir här hemma. jag känner mig instängd och jag formligen känner hur tiden rinner längs mig som en sörja. ångest över minuterna, timmarna, dagarna. och mina matvanor funkar inte för fem öre här hemma. jag glider in i gamla tankemönster och äter för mycket och för lite och hypertänker kalorier. och jag är aldrig formligare, böjligare än jag är här.

jag har ont i magen. värkande, ilande känsla av bräcklighet. uppfylld av en känsla av rotlöshet. jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, och jag vet inte riktigt hur. mamma är någonstans och är ledsen, ledsen. mamma och pappa har bråkat och det är så synd att det inte funkar här. synd att jag är så sjukt säker på att människorelationerna här alltid kommer att suga. jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna ha en bra familjerelation; någonstans är jag alltid rädd (och övertygad om) att någon kommer att vara arg på mig och... det är inte bra helt enkelt. det är teater, det är spel för gallerierna. jag önskar mig en trygg uppväxt klädd i värme och hemkänsla. jag önskar att året av bråk, tårar och konstant stress och rädsla aldrig funnits, jag önskar att jag inte hört att jag förstört allt, jag önskar att jag inte hört att pappa ville ta livet av sig, jag önskar att jag hade blitivt tröstad när jag behövde när jag var liten och att jag lärt mig så mycket mer trygghet och självklarhet än jag vet nu. det finns så mycket jag önskar att jag aldrig hade hört. det finns så mycket bråk mellan mamma och pappa jag önskar inte hade funnits.

idag är min hud smutsig och fylld av äckel under, och jag är patetiskt rädd (jag vill ha någon att vara till lags, jag vill forma mig och böja mig efter er, jag kan inte stå upp själv) och utan trygghetsgrund att stå på. jag känner det ungefär som att det stunder som denna vore skönt att vara anorektisk - att tillskriva smalheten all betydelse, att göra den till grunden att stå på. om det betyder allt och jag skapar det för mig själv kan jag inte falla så långt. om hungern betyder duktighet och bekräftelse så kan jag ge mig själv det, så kan jag ge mig själv en slags trygghet och något påtagligt, någonting att klamra sig fast vid när ingenting annat går att förstå sig på.

trösta mig inte idag, den här sårbarheten ska slås på och inte bejakas. ungefär så känns det.
så splittrat; en del av mig som slår på det som är pyttelitet och räddt. ett så väldigt inte enhetligt psyke.

mamma gråter i soffan. det är två år sen det var mitt fel att hon gjorde det, ändå känns det precis samma. jag hatar hur märkt jag blir av allt, jag hatar den här svagheten, jag hatar det här splittret, jag hatar smaken av choklad i min mun och jag vill duscha och skrubba mig ren, ren, ren, stirra i spegeln tills jag ser hur jag ser ut egentligen, sortera och städa, konkretisera och två bort den här parasitkänslan av övertygelse att nu tröttnar ni, nu lämnar ni mig, allt ni sagt hittills har inte betytt, allt ni sagt hittills tar ni tillbaka.

sing to me softly.