springturen blev inte riktigt den endorfindos jag hade hoppats på, men det var ändå på plussidan. fyra kilometer, 3*8 armhävningar (förr gjorde jag 5*20), plankan 2*40 sekunder (förr gjorde jag 2*3 minuter). ibland känner jag mig aningen dekadent.
och jag är stretchad, och duschad, och tandborstad och avsminkad. jag sitter i stora mjukisbyxor och min brors stora skjorta. jag är ensam i huset och det är tyst och ensligt. bror jobbar.
glömda thé-koppar på skrivbordet och fingrarna genom håret är inte oviktigheter. det är smålycka, det är vardagssmått. ovktigheter är hur många centimeter det är runt magen, hur bra det går på prov (visst får man glädja sig, men det ska inte vara skäl till att må dåligt, åtminstone inte sålänge man blir godkänd). oviktigheter är allt det som är klätt i invand grånad; oviktigtheter är de känslor som bara gröper ur: prestationsångesten, mindrevärdeskomplexen, tråkighetskänslan, kroppsföraktet. johanna, älskade, jag önskar jag kunde se det vardagsvackra, det små, lika bra som du kan. det är inte oviktigheter du fyller ut dina texter med. inte alls.
jag känner mig lite ensam på ett ganska ensamt sätt, vilket känns lite ovant. but anyways, jag ska sätta på en tvättmaskin, måla mina naglar lite och se till att sova vid tio. jag vill ha en höst utan sömnbrist, och gosh, jag vet ju egentligen hur mycket bättre jag mår av att sova tillräckligt. hur mycket klarare världen blir, hur mycket lättare dagarna blir. och ju tidigare jag börjar, desto mer tid behöver jag på morgonen. imorgon väcker min mobil mig 05.55. tid till morgonthé och till att gnugga natten ur ögonen.
(hold my head between your hands, breathe your soft whispers into my ears. let me fall asleep curled up in warmth and tenderness.
softened. safe in your arms.)
1 kommentar:
Alla dina ord, alla dina tankar är så himla vackra! Glöm aldrig, aldrig bort det!
Skicka en kommentar