beautiful and grotesque

jag känner mig lite liten inuti, lite ensam i datorsurret och med blåsten utanför fönstret. jag skulle vilja ligga hopkurad mot din värme och hud och trygghet, jag skulle vilja vara ordströmmen från hjärtat&hjärnan till pappret, jag skulle vilja ha mitt huvud i dina händer och bli en del av kärleken i orden du viskar i mitt öra, jag skulle vilja andas i takt med mig och klättra mig uppåt i en förvissning om att det är okej att vara ledsen, att bara må ledset och förtvivlat utan nederlagstänkandet (även i andras ögon), att det är okej utan att jag försöker behärska mig. att det till och med kanske är okej att jag inte förstår alltsomoftast. att det enda jag förstår är att den här världen reduceras till en börda på mina axlar som viker mina knän.
jag flyr från mig genom att stänga ute mig från andra. jag behöver bli en boll av kaos och förvirring utan kontroll och fasader i din säng, och jag behöver pressa ögonlocken mot varandra, vräka ur mig all ologik och förvirring, öppna ögonen och se att du fortfarande sitter kvar med öppna armar. I owe it to myself, så många gånger som jag stängt dörren till någon jag älskat, sjunkit ihop med ryggen mot väggen och låtit mitt ansikte förvridas i gråt, så många tårar med huvudet mot ett kallt spårvagnsfönster. så mycket inom mig som jag dömt ut som ovärt och ohanterligt och oälskbart. I owe it to myself.
I come in packages. ungefär så enkelt är det. någonstans på vägen blev det såhär komplicerat att finnas till, det var inte meningen, och det är ingenting jag tycker om. det är ingen känsla jag på något plan finner givande slash betryggande slash annat. det handlar inte om uppmärksamhetssökande; jag vill inte ha med mig själv att göra när jag mår som sämst, än mindre med andra, allra minst med dem jag älskar. det är nog både frågan och svaret, låset och nyckeln, att hulka mot axlar, beautiful and grotesque, till synes utan anledningar och i all min förvirring. för att det gör ont, för att jag gör ont, kanske för det som hänt, kanske för det som aldrig hänt. och jag kommer skämmas, jag kommer hata mig själv för hur jag gör, för vad jag gör och för vad jag är, men kanske lite mindre för varje gång, kanske lite mindre grumlade känslor för kväll iklädd rakryggad ångest.
kanske har trasslet inget fäste i något konkret, kanske finns det inget att förstå. ändå är det något speciellt med ömsesidig förståelse, att försiktigt tillsammansnosa sig fram till klara punkter, knutar och överblicksstunder. att kartlägga det som kartläggas kan, att accentuera det som urskiljas kan. något speciellt med förståelse; först när ni förstår vad jag menar förstår jag vad jag skrivit. först när mitt hjärta talar samma språk som ditt förstår jag vad det säger.
nya infallsvinkar, nya, vackrare och kreativare livssyner. allt detta jag behöver se, acceptera och ta itu med. ta min hand, var mitt axiom, min självklarhet att klamra sig fast vid när inget annat är påtagligt nog att finnas kvar.

på alla mina villovägar.
håll om mig.