hittar gamla texter på bortglömd hårddisk. listor, ångest, ett försök till någon slags ordning. kroppsångest och total förvirring. ett försök till en slags fast punkt, men i stort: totalt inre kaos. denna ständigt instabila ordningen på gränsen till kollaps. det är sjukt hur jävla mycket av mig själv jag har på min hårddisk. jag vet inte hur många worddokument och dagböcker och poesi och texter och mail.
line break.
(biter i ett surt äpple, spelar dream theater, tittar ut genom fönstret. grånad. vänder blicken inåt. grånad.)
line break.
pratade med pappa för några dagar sedan. och mamma. sådär på riktigt. en föräldrarelation jag aldrig kommit i närheten förut. jag mådde pyton, jag grät, och vi pratade, och det var inte the slightest amount av anklagelse i luften. fastän att han sa att om det varit för ett år sen så skulle han rest sig upp, frågat mig vilka dumheter jag hade för mig, bett mig skärpa mig, att han inte ville veta av mer sånt trams, frågat mig vem jag hade blivit. på något plan känns det bra att han vet hur han varit. fortfarande så ovant; jag förväntar mig en värld som kollapsar när jag pratar med mamma och pappa. pappa med aggressioner i ögonen, mammas överfulla av tårar. (reminder: inte sexton längre. arton. arton.)
stop, rewind, reboot. inte sugigt dåligt längre. bättre nu. bra nu. jättebra nu. pappafamn att gråta i. pappatårar i pappaögon, ord, förståelse, tröst, steg framåt. och jag förundras. man får inte vara rädd att låta människor växa, utan växa med dem.