att vidga en onsdag

regnsmatter och ordsmatter. skolan, människan och språket.
jag har fått mitt skolkort för hela året. det var välkommet. jag har även fått 2400:- för lite i lön, vilket inte är tillnärmelsevis lika välkommet.
smuts under naglarna. pulsen i hälarna. mitt färggranna block med hjärtan på och pennan jag fick i födelsedagspresent. jag vill att färgen ska vara en explosion ur grånaden.
jag börjar om en timme och femtiotvå minuter. texten rinner långsamt. trögflyter. jag är varm. smak av torrt i munnen och en lätt yrsel ungefär vid tinningarna. ge mig en riktning, ställ upp mina axiom, klä luften i acceptans. (why do I keep the self rejection so close?)
svarar inför mig bara mig.



brunnsparken 21.20. duggregn, nästanhöst, grus, fyllon, svart himmel och något jag inte kan gripa om. vill inte grusa känslan. grips av en akut vilja av att se mig själv i ögonen. måste. måste fånga en glimt av det jag känner lurar därunder blicken. reflektion, möte, konfrontation. se mig. bli sedd. våga.
att tänka också i klarheter. tankar virvlar om vartannat (mina tankar styr mitt känsloliv, känslan är alltid äkta).
spårvagn. svänger, kraftresultanten riktad in mot den tänkta cirkelns mitt. anteckningar från en semptemberkväll. var min riktning. var min trygghet.
trafikljus, grönt, gult, rött. koppla ihop hjärta med hjärna. jag vill stå upp för mig själv, vara brutalt ärlig. jag vill kalla mig feg, för det är just vad jag är. att istället kanske se varje svårighet som en otrolig möjlighet att överkomma just den rädslan.
rött. gult. grönt.
att erkänna sig dålig på så många självklarheter. att också erkänna sig viktigt, att välja sig själv, att skapa min trygghet i mig. möta mig.