from a balance dream

metamorfos.

så ruskigt lätt att fastna i negativa tankespiraler och låta varje handling av någon annan betyda snubbel. så lätt att låta dagens verklighet påverka morgondagens. (för jag förtjänar ju inget bättre än det här ändå.) så svårt att att... vara sin egen, vara sig själv, så lättpåverkad av andra. jag vill vara min lanterna i mörkret. jag vill kunna skriva svart&svårt&pessimistiskt för att trasslet som är för stort för min kropp kräver det utan att identifiera mig med själva deppigheten. det finns alltid två sidor (det finns allitd otaliga sidor) av en sak, av mig, av sig, av hur man mår, och någon måste jag välja att skildra. så vilken är viktigast att bejaka, den som är kantad av rädslor och oförmågor eller den som är glad och trivs? båda är viktiga, självklart. den förstnämnda ter sig ofta intensivare dock. jag tror... jag tror att det viktigaste är att bejaka är de små nyvakna känslorna som försiktigt sträcker sig upp ur förtvivlanskänslorna. viktigast att bejaka är den känslan jag får när jag fallit litegrann men när det är okej, när jag öppnar ögonen igen och är lika älskad. när jag ser att man får göra så, att jag inte döms ut och döms bort, såsom jag förväntar mig. upp ur förtvivlans slagfält i bröstet: vitsippor som söker ljuset. som är mjuka mot det taggiga. som ska vårdas, vattnas och skinas sol på; som ska lägga sig som bomull över ett sargat självförtroende. över det förflutnas skrovliga underlag.

metamorfos.

att vakna upp, krypa tätare intill. att lägga min frusna kropp tätt intill din varma, att... du tar min hand och värmer den också då du sover. att vara så självklart älskad också på gränsen mellan sömn och vaka. att gå genom morgonen, rent sinne, ren dag.
att gå genom haga med en av de allra närmaste. se in i ogrumlade ögon. en förvissning om att fortfarande finnas för varandra. i en annan relation, ömsat av oss det gamla; bara vi kvar utan groll. och att bygga vänskap.
att komma tillbaka, baka scones med dig och äta frukost, dricka thé, tänka bra tankar, lägga handen mot din hud, veta att jag kommer att sakna dig så fort jag stänger dörren.
träffa ylva, träffa johanna, steppa. äta nybakta kanelbullar. tågresa hem med johanna och alla de känslosjälvklarheter det innebär. (jag beundrar så hennes sätt att finnas till på.) komma hem, krama mamma och pappa, prata med hanna, inte falla, äta kvällsmat, inte falla. och att faktiskt inte falla.
jag mår bra, jag har mått bra idag. det är lite from here on över det hela, men det kanske det alltid är, mer eller mindre. jag har skrivarlust så det suger tag i magen på mig, men det får räcka såhär. en fingervisning om var jag är här idag, här ikväll, här i mig.

min verklighet&min verklighet och bygga något utifrån ett stillat sinne.

metamorfos,
fast egentligen
bara en liten bit annat än det här. det räcker så bra.