A celebration upon me (today my eyes are full of light)

det finns lite olika tanketrådar att dra i ikväll.
jag dricker vatten ur min vattenflaska. jag har ätit jordgubbsglass och varit ute och cyklat i vackert skymningsljus. med musik i ögonen. med svidande känsla i lårmusklerna och luft mot huden. det kändes fritt.

jag var hos en psykolog idag, och det var mycket bättre än väntat. det var inte långa, utdragna tystnader och jag kände mig inte mindrevärd och jag satt inte och byggde upp negativa tankekolosser. inte så mycket iallafall. jag sa saker, hon ställde rätt frågor, lyssnade, och gav råd (!). hon gav mig fina benämningar på saker. det är användbart. det man inte kan gripa om med språk ges för stor makt. vi pratade kontrollbehov, tvångstankar, hotfullheter, invandhet, omständigheter, negativa tankar, känsla-tanke-handling, hantering, stress, osv.
det kändes inte meningslöst. det kändes inte flummigt abstrakt tillintetgörande. jag fick lust att konkretisera allt det som får mig att spänna käkarna och tänka skenande tankar om mig själv, lust att jobba med mig och det som faktiskt slukar sjukt mycket tid.
jag gick därifrån i vacker septembersol och min iPod shufflade fram the ark&bright eyes. min färggranna sjal mot min svarta kjol. mina kängor mot asfalten. och med ett sinne som inte klängde sig fast vid varje tankegång och försökte hålla fast vid den; som inte hypertänkte det minsta. bussfärd, avslappning, känslolugn. lite friare med mig.

nu sitter jag och är fortfarande avslappnad. det dyker fortfarande upp en massa tankar i huvudet på mig. jag tänker klart dem, låter dem passera. massa adjektiv kring mig och hur jag mår som känns jätterätt, som inte dykt upp förut. klarare, lite ljusare.

att erkänna för sig själv att det faktiskt finns en hel del att bearbeta. tankekolosser av negativitet att lösa upp. självförebråelser, tankespiraler och självförakt att acceptera och släppa taget om. reaktionsmönster att bana om. jag har så mycket självklarhet att lära mig.
att säga till sig själv att jag förtjänar att må annat. att säga sig själv viktig. att säga sig själv värd vackertankarna.

jag läste bob hansson på tåget till stan idag. han må vara mainstreampoet och hans läsare må bestå av fjortisar som desperat försöker vara alternativa. men det är så jävla genialiskt va. jag hade glömt hur många dagar han faktiskt räddat. hur det sprudlar i mig av hans ord. jag borde konstant bära med mig en av hans böcker.


ett steg varje dag, om än så litet, i rätt riktning.
mitt nya mantra.