joy surrender

kaffe, tappar tankar. annan infallsvinkel, gror livssyn i mig.
stannar upp, zoomar ut. mitt liv som ett pussel framför mig och jag har alla förutsättningar i världen att må bra nu. (det är en bra början.) höstiga andetag i lungorna, varmt ljus, grönska, höstlöv intill vägkanten. luft i mina steg och jag vet, jag vet att jag kan förbli såhär lugn och sansad som jag är nu.
jag har föräldrar som stöttar och älskar mig (det har aldrig varit såhär bra förut och jag har så svårt att tro på det); en pojkvän hand i hand som jag älskar tusenfalt, och som älskar mig (jag skälver av känslan av hans hud mot min); underbara vänner som gör mig trygg i mig själv, otaligt fantastiska relationer till fantastiska människor. jag pluggar, i min takt, och det är ganska intressant och jag är lagom motiverad. jag läser, tar ord till mig, klättrar i språk (intellektuell omsättning), skriver och tycker om det, tränar och älskar känslan av endorfindos och utmattade, svidande muskler. jag är försonad som aldrig förr med min kropp (tack, tack för att du låter mig se mig själv genom dina ögon), tänker positiva tankar varje gång jag ser mig i spegeln. (I could get used to this.) känner mig fin och lagom lycklig i mitt utseende; lagom färgglad i mina kjolar och smått förälskad i mina kängor. jag äter och har inga skuldkänslor över det allra oftast, jag dricker massor med vatten och jag sover ordentligt. det här ser ut att vara på god väg att bli den första hösten på evigheter utan sömnbrist, och det är välkommet. jag har tid att fylla med det jag vill och jag är påväg att hitta en slags balans mellan rutin och spontanitet, planering och ingivelser.
lugn, avslappnad, genuin. inte framme men påväg. ljus blick och bli min bara min. lycklig i min ofullkomlighet, för någonstans i mig vet jag att jag kan älska vägen, de snåriga, slingrande stigarna, härifrån och framåt. jag har så mycket och jag är glad att jag kan se det och glädjas över det. kanske en dag börja tycka om det här huvudet, hjärtat, psyket.