fokuserar på känslan av kylig septembernattsluft mot huden. fönstrena på glänt, fläktar mina sinnen. kallt, renande vatten på skrivborden bredvid mig. mjuk låt mot taggig insida. closer. all you have to do is cry. jag har duschat i skållhett vatten, rakat benen och bikinilinjen, smörjt in hela mig med hudlotion, vikt ihop tvätt, satt på en tvättmaskin, tömt papperskorgen, dammsugit, sorterat saker. nu: här: hopkrupen i datorstolen, nytvättad bomullst-shirt mot nytvättad hud. mjuknar, slappnar av, försöker att inte slitas med av otillräcklighetskänslan. nej, jag gillar inte att jag är så skör att jag inte ens kan säga att jag inte vill planera in en fika imorgon utan att jag så smått börjar ogilla mig själv.

(går och gör litet thé att blanda ut känslorna med.)

tillbaka. känslan av att vilja lägga mig ner och hälla kokande vatten över min kropp och gråta hysteriskt invaderar mitt psyke. borta är känslan av lugn och lenhet. I’m so sorry. men jag gillar inte telefoner gillar inte att veta att jag håller på att tappa kontrollen. och då flyr jag.
dövar känslan. doppar thékulan upp och ner. interferensmönster. en värme att kupa händerna om.

dagen har varit okej. trots känslan av att vakna med orosmoln.
jag åkte in till stan, av någon anledning. frukost i haga, jag kände mig mest äcklig. franska – det kom dit en skådespelerska som sjöng franska sånger av edit piaff (stavn?) och spelade gitarr. jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om teater i alla dess former.
biologi, lunch, fysiklabb, biologilabb. dissekera råtta.
och
JÄVLAR
vad trubbiga ointressanta intetsägande mina ord är och
avskyr att jag avskyr att jag avskyr och
(nederlag)

just let me be. let me be.