and all I want is to lay motionless

torsdagar betyder trötthet betyder känslomässig avdomning betyder en bomullsliknande barriärkänsla mellan mitt inuti och mitt utanför. i've got words and worlds teaming of life right there between the temples. men mitt vokabulär har ryckts ifrån mig. mitt intellekt paralyserat. mer eller mindre konstant; min begreppsvärld flyter runt mig i oförutsägbara svängningar och jag kan inte gripa om den. can't bring myself to seize it. me. från klarhet till oklarhet.
whatever.

jag har sovit uselt i två nätter nu. dendär gränsen mellan dröm och vaka, dendär feberlika, diffusiteten på medvetandegränsen. vaknat, sovit, halvsovit, slumrat, tittat på klockan. som vore jag närvarande nog att observera hjärnans förvirrade aktivitet. som vore jag vaken nog att observera mig själv sova. de har varit maratonlånga, dedär nätterna. en varm, sörjig blandning av vaka och sömn.

nanana. på rätt köl här och nu. tänkt mig vacker idag. tänkt mig helt okej. tänkt mig mig.
fingrarna genom håret. stryker över ansiktet. handen luktar apelsin. vandrar över nyckelbenen, med bröstbenet, magens mjukhet. till tangenterna, mitt språk, mitt undermedvetnas flod. eller bara rogivande smatter för att hålla ensamheten lite på avstånd. jag saknar något, eller så tycker jag helt enkelt inte om förändringar bara. eller jo, det gör jag ju, det är bara rädslan som säger sitt. ända sedan jag var barn har jag blivit stel i ryggmärgen av att ryckas upp ur mitt trygga invanda och sättas i något outforskat nytt. även om jag på många sätt skyr&förkastar dendär lilla rädda flickan som använder mitt hjärta som sin trumvirvel.

hämtade en ny kalender hos casper idag. igen. flyr det rörigt operfekta. åtrår det oskrivna, potentiellt perfekta, orörda. som jag skulle vilja göra med resten av livetkomponenterna; riva ut sidorna och sätta i nya, blanka. börja om, innan rörigheten börjat förskjutas mot en helhet. innan kaoset hunnit bilda mönster.
(pussla dig ut ur tumultet. skulptera dig ur kaoset, hitta mönstret i det oordnade. sluta sträva efter det stringenta, benhårt rena. älska slumpen i dig, det gäckande oförutsägbara.)

jag har svårt att hitta det som är jag i alla dessa oändliga möjligheter, versioner, sannolikheter.
vill inte förgiftas av instängdheten, känslan av klaustrofobi som kommer av rutinerna, känslan av att stoppas in i strikta mönster får mig att vilja kräkas. när en lärare i förbifaren andas "förhör nästa vecka" och större delen av klassen begraver näsan, ögonen, hjärnan i boken och lär sig utantillfakta, bitar av information utan att bilda den minsta koppling mellan dem, vill jag vända det ryggen. vill jag skrika. vill jag skrika att det spelar ingen roll, att ett andel rätt på ett papper som ändå bara fötts ur ångest, rädsla att inte räcka till (eller bara för att alla andra är rädda), är ett steg bakåt och inte framåt. vill jag skrika frigör er. till mig eller till dem, jag vet inte. vänder det ryggen fysiskt, går och köper äpplen. går vasagatan fram med septembersol i ryggen. går förbi caféet där jag blev bjuden på fika av uteliggarna för två år sen. två år. herregud. jag ser dem ibland, alltmer sällan, deras ögon urgröpta, blickarna tomma, ansiktet bakom ett buskage av skägg.

jag har varit ute och letat efter månförmörkelsen. jag hittade den inte, men jag ska gå ut och leta igen. sen ska jag duscha, borsta tänderna, packa en väska för imorgon (jag ska upp fem och elin och jag ska spinna), öppna en dörr till kylan, kura ihop mig bland täckena i mammas och pappas dubbelsäng och hoppas på drömlös sömn.
(jag saknar dem. ge mig mina föräldrar tillbaka nu.)

if you wish to love me, love me for this. for this unsecurity, my uncertainty, this search for some clarity, for these words in search of a context. love me for this mess of thoughts that composes me.