sluta tro att du kan fly. (yes, I'm talking to me.) lyckan är ett val, att må bra är ett val. det är något jag väljer, jag tänker inte tillåta mig själv att må sådär ångestigt igen. det bygger bara rädsla, det bygger avgrunder och det bygger skamkänslor.
tar mig själv i handen, nystar upp all modighet i mig som jag har. (det måste räcka. det måste räcka, annars vet jag inte vad jag ska göra.)
hej självrespekten. long time no seen.
regnsmatter och ordsmatter. skolan, människan och språket.
jag har fått mitt skolkort för hela året. det var välkommet. jag har även fått 2400:- för lite i lön, vilket inte är tillnärmelsevis lika välkommet.
smuts under naglarna. pulsen i hälarna. mitt färggranna block med hjärtan på och pennan jag fick i födelsedagspresent. jag vill att färgen ska vara en explosion ur grånaden.
jag börjar om en timme och femtiotvå minuter. texten rinner långsamt. trögflyter. jag är varm. smak av torrt i munnen och en lätt yrsel ungefär vid tinningarna. ge mig en riktning, ställ upp mina axiom, klä luften i acceptans. (why do I keep the self rejection so close?)
svarar inför mig bara mig.
brunnsparken 21.20. duggregn, nästanhöst, grus, fyllon, svart himmel och något jag inte kan gripa om. vill inte grusa känslan. grips av en akut vilja av att se mig själv i ögonen. måste. måste fånga en glimt av det jag känner lurar därunder blicken. reflektion, möte, konfrontation. se mig. bli sedd. våga.
att tänka också i klarheter. tankar virvlar om vartannat (mina tankar styr mitt känsloliv, känslan är alltid äkta).
spårvagn. svänger, kraftresultanten riktad in mot den tänkta cirkelns mitt. anteckningar från en semptemberkväll. var min riktning. var min trygghet.
trafikljus, grönt, gult, rött. koppla ihop hjärta med hjärna. jag vill stå upp för mig själv, vara brutalt ärlig. jag vill kalla mig feg, för det är just vad jag är. att istället kanske se varje svårighet som en otrolig möjlighet att överkomma just den rädslan.
rött. gult. grönt.
att erkänna sig dålig på så många självklarheter. att också erkänna sig viktigt, att välja sig själv, att skapa min trygghet i mig. möta mig.
bright eyes och morgon. ge mig conor obersts röst att vakna till och jag är lycklig.
kaffebryggaren spinner i köket. jag ska äta frukost.
No lies. Just love.
kaffe, tappar tankar. annan infallsvinkel, gror livssyn i mig.
stannar upp, zoomar ut. mitt liv som ett pussel framför mig och jag har alla förutsättningar i världen att må bra nu. (det är en bra början.) höstiga andetag i lungorna, varmt ljus, grönska, höstlöv intill vägkanten. luft i mina steg och jag vet, jag vet att jag kan förbli såhär lugn och sansad som jag är nu.
jag har föräldrar som stöttar och älskar mig (det har aldrig varit såhär bra förut och jag har så svårt att tro på det); en pojkvän hand i hand som jag älskar tusenfalt, och som älskar mig (jag skälver av känslan av hans hud mot min); underbara vänner som gör mig trygg i mig själv, otaligt fantastiska relationer till fantastiska människor. jag pluggar, i min takt, och det är ganska intressant och jag är lagom motiverad. jag läser, tar ord till mig, klättrar i språk (intellektuell omsättning), skriver och tycker om det, tränar och älskar känslan av endorfindos och utmattade, svidande muskler. jag är försonad som aldrig förr med min kropp (tack, tack för att du låter mig se mig själv genom dina ögon), tänker positiva tankar varje gång jag ser mig i spegeln. (I could get used to this.) känner mig fin och lagom lycklig i mitt utseende; lagom färgglad i mina kjolar och smått förälskad i mina kängor. jag äter och har inga skuldkänslor över det allra oftast, jag dricker massor med vatten och jag sover ordentligt. det här ser ut att vara på god väg att bli den första hösten på evigheter utan sömnbrist, och det är välkommet. jag har tid att fylla med det jag vill och jag är påväg att hitta en slags balans mellan rutin och spontanitet, planering och ingivelser.
lugn, avslappnad, genuin. inte framme men påväg. ljus blick och bli min bara min. lycklig i min ofullkomlighet, för någonstans i mig vet jag att jag kan älska vägen, de snåriga, slingrande stigarna, härifrån och framåt. jag har så mycket och jag är glad att jag kan se det och glädjas över det. kanske en dag börja tycka om det här huvudet, hjärtat, psyket.
halvsovande, totalt avslappnad&lugn har jag legat i soffan med balkongdörren öppen. armarna om kudden; känner mina hjärtslag i hela bröstet. ett drömskt tillstånd (I've always loved to linger on the thin line between sleep and consciousness). fågelkvitter, kvällssus och en motorväg i fjärran. känner tyngden av min kropp, ögonen stängda, tankarna fritt och lätt vandrande. carefree.
taggar inuti och en ickeexisterande gräns mellan min vilja och andras. ångestmättad övertygelse om att konstant vara iakttagen och dömd, och oförmögen att duga för någon av er. not good enough. not good enough. avgrund mellan mig och andra.
and you don't have to get it. and you don't have to get it. and you don't have to care.
from the other side of the tea cup
tuggar grovt bröd med keso och soltorkade tomater, dränker uppstressigheten i thé. svårt att slappna av totalt, spinning thoughts. lösryckta meningar. textrader som flimrar förbi. fångar dem, fångar mig, stänger inne mig i definitioner men det enda jag vill är att bryta mig fri. att vara utan att försöka vara.
definitivt fått nog av folk. och delvis av människor. temporärt, that is. håkan igår, fint med sjukt, sjukt, sjukt mycket folk. knuffad, buffad och jag ville verkligen kyssa människan som sa “ursäkta, skulle jag kunna få komma förbi?”. med johanna och elin och hjalmar. och så träffade jag jennie och blev presenterad med ett glatt “det här är min bästa kompis!”. glader var hon, var jag, och hon grät nästan glädjetårar när dom spelade “magiskt men tragiskt”. & jag fick min hurricane. (visst känns det fint att va vid liv, en dag till. visst känns det fint nu, hurricane) och... att se in i elins ögon sådär samförståeligt, vi båda kan texten och le och sjunga “världen förtjänar inte dig”.
jag var överallt igår. jag sprang med elin på safjället, åt sushi med hanna, lämnade hanna till pragbussen, satt i hagaparken, satt i skolan, var på chalmers med älskade och lämnade en muffin, fikade med fluff och fluffmamma och var på liseberg, och åkte hem till finaste och somnade kärleksinvirad.
idag har jag vaknat, köpt mat och ätit frukost på en balkong med benen uppdragna intill mig. drack kaffe, andades in morgonen. åkt buss och spårvagn till svenska mässan och där knuffat runt en temmelvagn på bokmässan (rakt genom folkmassan, jag skulle avskytt mig om jag hade varit del av den) och delat ut temlor. det var skoj, folk sken upp och blev jätteglada när de fick en semla, och titt som tätt gick där omkring folk med florsocker på näsan. :) och en temla fick jag själv också, och kaffe köpte jag, och även ifall jag ogillade folkhavet så tyckte jag om atmosfären. och glad är jag (smått lyrisk!), för jag hittade en bok av jeanette winterson som jag inte hört talas om förut. stryker handen över framsidan, bläddrar bland sidorna. som jag älskar hennes stil! berättelser och olika tankegångar som går in i varandra. jag tumlar genom hennes texter och kommer ut lite förändrad, lite ruckad på. jag vill ta hennes ord till mig, göra dem till en del av mig. åh, kärlek. boken ligger i min soffa och väntar på mig. förväntansfylld och jag vet att jag kommer att avguda den.
uppfylld av känslan att vara älskad vart jag än vänder min blick. sedd, uppskattad, ombrydd. egentligen är jag sjukt lyckligt lottad med så många människor nära hjärtat, så många leende ögon att vila blicken i, så många små kärleksbevis varje dag.
really, I just want to be warm, yellow light that pours over everyone I love.
lyfter blicken, öppnar bröstet. jag älskar den här tiden på året. på gränsen mellan sensommar och tidighöst. grönska med små orangeröda tecken på en stundande höstextas. luften sammetsmjuk mot min hud, andetagen friska och solljuset liksom rödare, varmare. jag älskar känslan jag får av att vara ute, känslan av pigghet och klarhet och styrka i mig som jag aldrig förnummit såhär starkt förut.
kommer hem, stänger dörren bakom mig och hemma äntligen hemma, släpper all packning, rullar mina spända axlar, svettig, sätter på ljudet, iTunes spelar follow through och jag tror på symbolik, jag tror på tecken, jag tror på att se och förnimma och tolka, och jag tänker på min hanna som är i prag och på att det är vår låt, och på hur vi lyssnade på den med tårar i ögonen innan jag åkte i mars, på hur den spelas i affärer ibland när vi går in ibland. jag tänker på igår på när hon åkte. på hur vi var det paret som stod kvar längst och kramades. på brevet jag fick av henne, på brevet jag gav henne, på alla vackra ord.
så sjukt skönt att sitta i min datorstol igen, i mitt rum. jag var hemma en stund på onsdag kväll och nån timme på torsdag morgon (och natten därimellan). jag ska stöka runt, städa, småpyssla, läsa om existentialism och biologi och göra mig några koppar thé. och skriva. och skriva.
thé ur en orangeröd kopp med hjärtan på. sjunger högt till lars winnerbäck - min älskling har ett hjärta av snö - och jag tumlar bland textraderna rakt in i en välmåendekänsla, behaglig trivsel. hemma hos elin och det doftar av nybakade äppel- & kanelmuffiner, sött thé och vänskap och det är dagar som denna som man känner att livet nystar upp sig, vecklar ut sig bara man låter det. dagar som denna som man öppnar ögonen och mest bara tycker om att finnas.
och nej, det är inte dendär känslan av att kastas rakt upp in i livsruset och inte veta något annat än euforin. mer som... en varm, mjuk filt att kura ihop sig under.
dricker vatten; rening; lyssnar på saves the day - kvällens sista toner - och luften är mättad med kokosdoft från mitt ljus, och jag har skrivit loggbok (duktig!), och jag känner mig omhuldad av småtrivsel, och jag tycker om mina ord, och jag kommer bara få mellan fem och sex timmars sömn men det gör inte så mycket (för det är undantaget och inte tvärtom, och det känns ovant men jättebra) och livet känns inte tungt på mina axlar ikväll (nuet behöver inte innehålla så mycket mer än just nuet), bara varm trivsel, bara varm trivsel, och håller känslan av min näsa inborrad i din hals nära intill hjärtat, sinne mot sinne, minnesbilder av att mötas av leenden (se det lilla), och jag säger mig själv: nysta i den här välmåendekänslan, somna i den, vakna i den.
metamorfos.
så ruskigt lätt att fastna i negativa tankespiraler och låta varje handling av någon annan betyda snubbel. så lätt att låta dagens verklighet påverka morgondagens. (för jag förtjänar ju inget bättre än det här ändå.) så svårt att att... vara sin egen, vara sig själv, så lättpåverkad av andra. jag vill vara min lanterna i mörkret. jag vill kunna skriva svart&svårt&pessimistiskt för att trasslet som är för stort för min kropp kräver det utan att identifiera mig med själva deppigheten. det finns alltid två sidor (det finns allitd otaliga sidor) av en sak, av mig, av sig, av hur man mår, och någon måste jag välja att skildra. så vilken är viktigast att bejaka, den som är kantad av rädslor och oförmågor eller den som är glad och trivs? båda är viktiga, självklart. den förstnämnda ter sig ofta intensivare dock. jag tror... jag tror att det viktigaste är att bejaka är de små nyvakna känslorna som försiktigt sträcker sig upp ur förtvivlanskänslorna. viktigast att bejaka är den känslan jag får när jag fallit litegrann men när det är okej, när jag öppnar ögonen igen och är lika älskad. när jag ser att man får göra så, att jag inte döms ut och döms bort, såsom jag förväntar mig. upp ur förtvivlans slagfält i bröstet: vitsippor som söker ljuset. som är mjuka mot det taggiga. som ska vårdas, vattnas och skinas sol på; som ska lägga sig som bomull över ett sargat självförtroende. över det förflutnas skrovliga underlag.
metamorfos.
att vakna upp, krypa tätare intill. att lägga min frusna kropp tätt intill din varma, att... du tar min hand och värmer den också då du sover. att vara så självklart älskad också på gränsen mellan sömn och vaka. att gå genom morgonen, rent sinne, ren dag.
att gå genom haga med en av de allra närmaste. se in i ogrumlade ögon. en förvissning om att fortfarande finnas för varandra. i en annan relation, ömsat av oss det gamla; bara vi kvar utan groll. och att bygga vänskap.
att komma tillbaka, baka scones med dig och äta frukost, dricka thé, tänka bra tankar, lägga handen mot din hud, veta att jag kommer att sakna dig så fort jag stänger dörren.
träffa ylva, träffa johanna, steppa. äta nybakta kanelbullar. tågresa hem med johanna och alla de känslosjälvklarheter det innebär. (jag beundrar så hennes sätt att finnas till på.) komma hem, krama mamma och pappa, prata med hanna, inte falla, äta kvällsmat, inte falla. och att faktiskt inte falla.
jag mår bra, jag har mått bra idag. det är lite from here on över det hela, men det kanske det alltid är, mer eller mindre. jag har skrivarlust så det suger tag i magen på mig, men det får räcka såhär. en fingervisning om var jag är här idag, här ikväll, här i mig.
min verklighet&min verklighet och bygga något utifrån ett stillat sinne.
metamorfos,
fast egentligen
bara en liten bit annat än det här. det räcker så bra.
självuppfyllande profetior och en slags krypande rastlös instängdhetskänsla. instängdhet i mig; oförmåga att förmedla och uttrycka mig. BRYT MIG UT UR DEN HÄR GRÅNADSKÄNSLAN.
morgon, och jag kan inte beskriva det bättre än att jag bara vill vara någon helt annanstans i ett helt annat jag.
det är dom små sakerna att ta itu med som blir stora istället för oviktiga i förbifarten. och jag borde verkligen läsa litteraturhistorian, skriva loggbok och på något sätt ta itu med projektarbetet. inte som borde för att det ska vara gjort om några dagar utan borde som i att jag gör null, nada, inget nu. jag vet inte om jag borde bry mig eller inte bry mig.
sänka förväntningarna, andas in lite morgon. pinpointed down this is only life, neither more nor less. hold it in your hands in all of its simplicity; see it for what it is. make it what you want it to be. rest your dreams in it, love it in all of its imperfection.
jag vältrar mig inte i otillräcklighetskänslorna. each day a step.
jag har inte gjort så mycket idag. skrivit en hyfsat hel del. här i min datorstol, shufflar låtar, läser citat från conor oberst, switchar mellan olika worddokument och mina anteckningsblock. tankeansamlingar som ska lösas upp.
annars är jag ganska nöjd. annars mår jag ganska bra. jag har tid att disponera. smått ovant. en timme skola idag, ingen imorgon, en timme på onsdag och en timme på fredag. massor på torsdag iofs. tid och möjlighet att göra det jag vill, det är nästan lite farligt, för det är så lätt att göra helt fel saker med tiden, låta den bli till spiraler neråt. jag gillar inte att det krävs viljekraft för att det inte ska bli så, men så är det, och det är inte så mycket mer att göra än att acceptera det.
sista meningen för idag, nu ska jag plocka ihop lite bös i mitt rum, och antingen läsa igenom vintergatan går genom magen och skriva ner citat i mitt block, eller gå ut och försöka att inte tänka så mycket mer.
hittar gamla texter på bortglömd hårddisk. listor, ångest, ett försök till någon slags ordning. kroppsångest och total förvirring. ett försök till en slags fast punkt, men i stort: totalt inre kaos. denna ständigt instabila ordningen på gränsen till kollaps. det är sjukt hur jävla mycket av mig själv jag har på min hårddisk. jag vet inte hur många worddokument och dagböcker och poesi och texter och mail.
line break.
(biter i ett surt äpple, spelar dream theater, tittar ut genom fönstret. grånad. vänder blicken inåt. grånad.)
line break.
pratade med pappa för några dagar sedan. och mamma. sådär på riktigt. en föräldrarelation jag aldrig kommit i närheten förut. jag mådde pyton, jag grät, och vi pratade, och det var inte the slightest amount av anklagelse i luften. fastän att han sa att om det varit för ett år sen så skulle han rest sig upp, frågat mig vilka dumheter jag hade för mig, bett mig skärpa mig, att han inte ville veta av mer sånt trams, frågat mig vem jag hade blivit. på något plan känns det bra att han vet hur han varit. fortfarande så ovant; jag förväntar mig en värld som kollapsar när jag pratar med mamma och pappa. pappa med aggressioner i ögonen, mammas överfulla av tårar. (reminder: inte sexton längre. arton. arton.)
stop, rewind, reboot. inte sugigt dåligt längre. bättre nu. bra nu. jättebra nu. pappafamn att gråta i. pappatårar i pappaögon, ord, förståelse, tröst, steg framåt. och jag förundras. man får inte vara rädd att låta människor växa, utan växa med dem.
blundar, skriver.
välj version. välj verklighet, märklighet.
jag är hemma jag är hemma, jag lyssnar på musik och varje ton får mig att känna mig mer naken och sårbar. (spräck fasaden.) väskan ouppackad. fönstret öppet. vokabulären avhuggen. språket täcker inte känslorna.
(inte låta texten bli till spända käkar. ordansamlingar, toujours la lute entre le servon et le coeur. mais j'y arriverai un jour. je me promis.)
idag har jag vaknat, haft en fysiklektion, åkt och gympat, handlat mat med pappa och lagat middag. jag ska inte göra så mycket idag, mer än att se klart en film (pride and prejudice), stänga av mobilen (jag behöver lite tid för mig själv, skrivatid och själatid), plocka iordning rummet och huvudet. och kanske ta cykeln och iPoden när det börjar skymma, och kanske landa i johannas famn med en kopp thé.
ja.
bös på mig, bös på världen, bös på sommaren som aldrig vill släppa taget.
en stor jävla klump i halsen som inte vill lösa upp sig och en saknad klädd i smärre desperation. springa tillbaka, begrava ansiktet i hals.
saker tornar upp sig framför mig och jag begraver ansiktet i händerna, lägger mig i fosterställning. jag pluggar inte. jag förtränger projektarbete och loggböcker. jag är en idiot som inte vet hur bra jag har det.
undrar hur jag skulle skriva om ingen annan läste. jag önskar mig att det vore detsamma, men jag tror knappast det.
ett rött löv mot vitt kalenderpapper. nu ska jag rösta.
kanske; lets face it: det tar tid att bygga en fristad. här är inte lika med haket är inte lika med tillbakaklättring till trygghet är inte lika med bekräftelse är inte lika med tillflykt. än. så jag gömmer mig i samma typsnitt. and wait.
jag lyssnar på någon isländsk låt som är ganska fin. pappa kallade mig sin prinsessa imorse och jag fick frukost på sängen. jag ska åka till gymmet och steppa med elin sedan äta sushi sedan skriva labbrapport.
jag vill inte skriva att det ger mig mentala kväljningar att se på dagen framför mig och bryta ner den i beståndsdelar, men det gör det.
fokuserar på känslan av kylig septembernattsluft mot huden. fönstrena på glänt, fläktar mina sinnen. kallt, renande vatten på skrivborden bredvid mig. mjuk låt mot taggig insida. closer. all you have to do is cry. jag har duschat i skållhett vatten, rakat benen och bikinilinjen, smörjt in hela mig med hudlotion, vikt ihop tvätt, satt på en tvättmaskin, tömt papperskorgen, dammsugit, sorterat saker. nu: här: hopkrupen i datorstolen, nytvättad bomullst-shirt mot nytvättad hud. mjuknar, slappnar av, försöker att inte slitas med av otillräcklighetskänslan. nej, jag gillar inte att jag är så skör att jag inte ens kan säga att jag inte vill planera in en fika imorgon utan att jag så smått börjar ogilla mig själv.
(går och gör litet thé att blanda ut känslorna med.)
tillbaka. känslan av att vilja lägga mig ner och hälla kokande vatten över min kropp och gråta hysteriskt invaderar mitt psyke. borta är känslan av lugn och lenhet. I’m so sorry. men jag gillar inte telefoner gillar inte att veta att jag håller på att tappa kontrollen. och då flyr jag.
dövar känslan. doppar thékulan upp och ner. interferensmönster. en värme att kupa händerna om.
dagen har varit okej. trots känslan av att vakna med orosmoln.
jag åkte in till stan, av någon anledning. frukost i haga, jag kände mig mest äcklig. franska – det kom dit en skådespelerska som sjöng franska sånger av edit piaff (stavn?) och spelade gitarr. jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om teater i alla dess former.
biologi, lunch, fysiklabb, biologilabb. dissekera råtta.
och
JÄVLAR
vad trubbiga ointressanta intetsägande mina ord är och
avskyr att jag avskyr att jag avskyr och
(nederlag)
just let me be. let me be.
det är plötsligt ganska tyst i huvudet.
jag har pysslat lite med blogutseendet. inte för att jag kan någonting, men ändå. känslan av att vilja radera den är inte lika stark som innan. men vad är det egentligen jag vill radera? en känsla i skrivandet som saknas? ja. ungefär så. jag brukade skriva brutalt och skapande och ärligt. nu känns det mest ouppskattat, påtvingat och jag drar mig hela tiden för att skriva ut det jag vill skriva, förherregudvadskadetyckadå. på ett plan är jag djupt övertygad om att allt inom mig är fult och groteskt, något jag måste dölja noga för andra, speciellt för dem som älskar mig. (born originals, how come we die copies?)
känslan av att vara smutsig kryper sig på. always this desire of being clean. skriver mig ren, duschar mig ren, städar mig ren. jag kan borsta tänderna fem gånger i timmen när jag mår som sämst, det är nästan lite sjukligt. viljan att allt ska vara i ordning.
jag ska ta världens längsta dusch nu.
jag ogillar att vakna när det första jag tänker är hur mycket jag avskyr att vara inuti den här kroppen & det här psyket. jag ogillar att min andra tanke är hur fantastiskt allt skulle kunna vara om jag mjuknade, tyckte lite bättre om mig, med den vackraste varelsen bredvid mig, en armlängd bort, en snyftning bort, att jag tänker hur bra det potentiellt skulle kunna vara, en slags intimitet jag vägrar mig själv. jag ogillar att min tredje tanke är hur jag inte gör dig rätt och hur jag bara vill försvinna någonstans, varsomhelst, och mura in mig i ensamhet, bygga upp mig lite lite, slicka sår.
och den fjärde och den femte och den sjätte och den sjunde och den n:te tanken...
(yllekofta kullerstenar galenskaper ögon att drunkna i café och kaffe fler ögon med djup utan djup en kopp kaffe till koffein pulsera mina ådror ge mig något att klamra mig fast vid acceptera min ångest men agera mot den screw this jag bryr mig och bryr mig inte och alla dessa vinklar versioner obsessioner regna mina ord)
...still despising me.
jag kan inte ens stå upp för mig, säga: här är min ångest, såhär känns det, och agera efter det. värderar den ständigt. värderar ständigt mig. stänger ute mig, skäms, föraktar mig.
OCH DET ÄR INTE OKEJ ATT FLUKTURERA SÅHÄR.
och jag återvänder till detta, hur jag vill radera den här bloggen, hur jag vill radera något som är jag.
taggig. shut these words up.
det finns lite olika tanketrådar att dra i ikväll.
jag dricker vatten ur min vattenflaska. jag har ätit jordgubbsglass och varit ute och cyklat i vackert skymningsljus. med musik i ögonen. med svidande känsla i lårmusklerna och luft mot huden. det kändes fritt.
jag var hos en psykolog idag, och det var mycket bättre än väntat. det var inte långa, utdragna tystnader och jag kände mig inte mindrevärd och jag satt inte och byggde upp negativa tankekolosser. inte så mycket iallafall. jag sa saker, hon ställde rätt frågor, lyssnade, och gav råd (!). hon gav mig fina benämningar på saker. det är användbart. det man inte kan gripa om med språk ges för stor makt. vi pratade kontrollbehov, tvångstankar, hotfullheter, invandhet, omständigheter, negativa tankar, känsla-tanke-handling, hantering, stress, osv.
det kändes inte meningslöst. det kändes inte flummigt abstrakt tillintetgörande. jag fick lust att konkretisera allt det som får mig att spänna käkarna och tänka skenande tankar om mig själv, lust att jobba med mig och det som faktiskt slukar sjukt mycket tid.
jag gick därifrån i vacker septembersol och min iPod shufflade fram the ark&bright eyes. min färggranna sjal mot min svarta kjol. mina kängor mot asfalten. och med ett sinne som inte klängde sig fast vid varje tankegång och försökte hålla fast vid den; som inte hypertänkte det minsta. bussfärd, avslappning, känslolugn. lite friare med mig.
nu sitter jag och är fortfarande avslappnad. det dyker fortfarande upp en massa tankar i huvudet på mig. jag tänker klart dem, låter dem passera. massa adjektiv kring mig och hur jag mår som känns jätterätt, som inte dykt upp förut. klarare, lite ljusare.
att erkänna för sig själv att det faktiskt finns en hel del att bearbeta. tankekolosser av negativitet att lösa upp. självförebråelser, tankespiraler och självförakt att acceptera och släppa taget om. reaktionsmönster att bana om. jag har så mycket självklarhet att lära mig.
att säga till sig själv att jag förtjänar att må annat. att säga sig själv viktig. att säga sig själv värd vackertankarna.
jag läste bob hansson på tåget till stan idag. han må vara mainstreampoet och hans läsare må bestå av fjortisar som desperat försöker vara alternativa. men det är så jävla genialiskt va. jag hade glömt hur många dagar han faktiskt räddat. hur det sprudlar i mig av hans ord. jag borde konstant bära med mig en av hans böcker.
ett steg varje dag, om än så litet, i rätt riktning.
mitt nya mantra.
ingen skola idag. jag orkar inte; jag känner mig krassel, på gränsen till febrig, förkyld, men mest känns allt nog bara ganska uppgivet och ovärt.
mamma och pappa är hemma. det är bra. jag har druckit thé och de har druckit kaffe och nu ska jag borsta tänderna.
synar kroppen, synar ögonen. letar absoluta sanningar, absoluta referenspunkter. absoluta jag.
give up. rewind, restart.
jag mår bättre och bättre, jag tänker tankespiraler uppåt och håller fast i det som finns kvar att hållas fast i.
slungas mellan att ignorera det som väller över mig; som säger mig ovärd, som får allt runt mig att bli stort och hotfullt (ingen älskar mig i sådana ögonblick, alla blir till stora ögonen och oförståelse och jag krymper, vill bort, självförebrår); och mellan att agera ut det och falla några snäpp. jag vet inte om det är mönster som ska ignoreras och mentalt sättas åt sidan (hur svårt det än må bara) eller om jag ska agera på känslan och gå sönder lite och bygga nytt av det. en sak är säker; mellanting är det värsta.
helgen har varit bra. trots allt. spinnat med elin på morgonen, espressohousefrukost, lunch på hängmattan, sett laputa, bakat kanelbullar, bakat bröd, varit på filmkväll och gosat mig genom två filmer med johanna, sprungit, städat kök och rum, vattnat alla växter i husen, osv. varit med människor jag älskar. som älskar mig.
nu känner jag mig visserligen tjock&okontrollig och har ont i halsen och sväljer en massa luft (jag tenderar att göra det när min hals gör ont), men det blir bättre. det handlar egentligen om att inte fästa så stor vikt vid det. att det inte gör så mycket, att det inte spelar så stor roll. jag har packat en väska, jag ska åka buss i mörkret och inte sova själv inatt för det lockar mig föga, och jag ska lyssna på musik, skriva sms till människor jag älskar och jag ska komma fram och gå av och dricka litet thé, duscha mig ren och somna i nytvättade lakan.
självkännedom och ett litet steg varje dag. glöd i mig.
bli min egen.
and all I want is to lay motionless
torsdagar betyder trötthet betyder känslomässig avdomning betyder en bomullsliknande barriärkänsla mellan mitt inuti och mitt utanför. i've got words and worlds teaming of life right there between the temples. men mitt vokabulär har ryckts ifrån mig. mitt intellekt paralyserat. mer eller mindre konstant; min begreppsvärld flyter runt mig i oförutsägbara svängningar och jag kan inte gripa om den. can't bring myself to seize it. me. från klarhet till oklarhet.
whatever.
jag har sovit uselt i två nätter nu. dendär gränsen mellan dröm och vaka, dendär feberlika, diffusiteten på medvetandegränsen. vaknat, sovit, halvsovit, slumrat, tittat på klockan. som vore jag närvarande nog att observera hjärnans förvirrade aktivitet. som vore jag vaken nog att observera mig själv sova. de har varit maratonlånga, dedär nätterna. en varm, sörjig blandning av vaka och sömn.
nanana. på rätt köl här och nu. tänkt mig vacker idag. tänkt mig helt okej. tänkt mig mig.
fingrarna genom håret. stryker över ansiktet. handen luktar apelsin. vandrar över nyckelbenen, med bröstbenet, magens mjukhet. till tangenterna, mitt språk, mitt undermedvetnas flod. eller bara rogivande smatter för att hålla ensamheten lite på avstånd. jag saknar något, eller så tycker jag helt enkelt inte om förändringar bara. eller jo, det gör jag ju, det är bara rädslan som säger sitt. ända sedan jag var barn har jag blivit stel i ryggmärgen av att ryckas upp ur mitt trygga invanda och sättas i något outforskat nytt. även om jag på många sätt skyr&förkastar dendär lilla rädda flickan som använder mitt hjärta som sin trumvirvel.
hämtade en ny kalender hos casper idag. igen. flyr det rörigt operfekta. åtrår det oskrivna, potentiellt perfekta, orörda. som jag skulle vilja göra med resten av livetkomponenterna; riva ut sidorna och sätta i nya, blanka. börja om, innan rörigheten börjat förskjutas mot en helhet. innan kaoset hunnit bilda mönster.
(pussla dig ut ur tumultet. skulptera dig ur kaoset, hitta mönstret i det oordnade. sluta sträva efter det stringenta, benhårt rena. älska slumpen i dig, det gäckande oförutsägbara.)
jag har svårt att hitta det som är jag i alla dessa oändliga möjligheter, versioner, sannolikheter.
vill inte förgiftas av instängdheten, känslan av klaustrofobi som kommer av rutinerna, känslan av att stoppas in i strikta mönster får mig att vilja kräkas. när en lärare i förbifaren andas "förhör nästa vecka" och större delen av klassen begraver näsan, ögonen, hjärnan i boken och lär sig utantillfakta, bitar av information utan att bilda den minsta koppling mellan dem, vill jag vända det ryggen. vill jag skrika. vill jag skrika att det spelar ingen roll, att ett andel rätt på ett papper som ändå bara fötts ur ångest, rädsla att inte räcka till (eller bara för att alla andra är rädda), är ett steg bakåt och inte framåt. vill jag skrika frigör er. till mig eller till dem, jag vet inte. vänder det ryggen fysiskt, går och köper äpplen. går vasagatan fram med septembersol i ryggen. går förbi caféet där jag blev bjuden på fika av uteliggarna för två år sen. två år. herregud. jag ser dem ibland, alltmer sällan, deras ögon urgröpta, blickarna tomma, ansiktet bakom ett buskage av skägg.
jag har varit ute och letat efter månförmörkelsen. jag hittade den inte, men jag ska gå ut och leta igen. sen ska jag duscha, borsta tänderna, packa en väska för imorgon (jag ska upp fem och elin och jag ska spinna), öppna en dörr till kylan, kura ihop mig bland täckena i mammas och pappas dubbelsäng och hoppas på drömlös sömn.
(jag saknar dem. ge mig mina föräldrar tillbaka nu.)
if you wish to love me, love me for this. for this unsecurity, my uncertainty, this search for some clarity, for these words in search of a context. love me for this mess of thoughts that composes me.
det var riktigt angenämt att stiga upp klockan sex, faktiskt. jag har hängt tvätt, gjort frukost - havregrynsgröt, kiwi, ägg, thé, packat en väska, skrivit ett mail till mor och far och satt på en diskmaskin. jösses, köket ser helt acceptabelt ut, trots att det bara är jag som städar. otippat.
nu dricker jag ett glas vatten, lyssnar på bright eyes (road to joy) och gillar morgonkänslan. en varm känsla i maggropen av att vara älskad och uppskattad.
nu ska jag gå till tåget.
The sun came up with no conclusions
Flowers sleeping in their beds
The city's cemetery's humming
I'M WIDE AWAKE, IT'S MORNING!
springturen blev inte riktigt den endorfindos jag hade hoppats på, men det var ändå på plussidan. fyra kilometer, 3*8 armhävningar (förr gjorde jag 5*20), plankan 2*40 sekunder (förr gjorde jag 2*3 minuter). ibland känner jag mig aningen dekadent.
och jag är stretchad, och duschad, och tandborstad och avsminkad. jag sitter i stora mjukisbyxor och min brors stora skjorta. jag är ensam i huset och det är tyst och ensligt. bror jobbar.
glömda thé-koppar på skrivbordet och fingrarna genom håret är inte oviktigheter. det är smålycka, det är vardagssmått. ovktigheter är hur många centimeter det är runt magen, hur bra det går på prov (visst får man glädja sig, men det ska inte vara skäl till att må dåligt, åtminstone inte sålänge man blir godkänd). oviktigheter är allt det som är klätt i invand grånad; oviktigtheter är de känslor som bara gröper ur: prestationsångesten, mindrevärdeskomplexen, tråkighetskänslan, kroppsföraktet. johanna, älskade, jag önskar jag kunde se det vardagsvackra, det små, lika bra som du kan. det är inte oviktigheter du fyller ut dina texter med. inte alls.
jag känner mig lite ensam på ett ganska ensamt sätt, vilket känns lite ovant. but anyways, jag ska sätta på en tvättmaskin, måla mina naglar lite och se till att sova vid tio. jag vill ha en höst utan sömnbrist, och gosh, jag vet ju egentligen hur mycket bättre jag mår av att sova tillräckligt. hur mycket klarare världen blir, hur mycket lättare dagarna blir. och ju tidigare jag börjar, desto mer tid behöver jag på morgonen. imorgon väcker min mobil mig 05.55. tid till morgonthé och till att gnugga natten ur ögonen.
(hold my head between your hands, breathe your soft whispers into my ears. let me fall asleep curled up in warmth and tenderness.
softened. safe in your arms.)
Andas, fylla lungorna med septemberluft, med himmel, med solsken.
Uppdämt. Nya språkkoder. För varje ord lite lättare att skriva.
Uppblött. Sänka garden. Sänka kraven, förväntningarna. Livet för vad det är.
Uppfläkt. Ett steg i taget, stund för stund, ögonblick för ögonblick. Jag måste sluta försöka ställa mig över tillvarons oberäknelighet, ta dag för dag, bli ett med slumpen och infallen. Jag försöker kontrollera, effektivisera, planera också det som var menat att vara spontant. Jag måste bli fri från den här strävan efter att ha allt i huvudet hela tiden. Översikt och kontroll i all ära, men man ska inte bli besatt av det. Det som finns här och nu måste vara tillräckligt utan att morgondagens händelser späckas in i tankeverksamheten. Släpp taget, njut. Släpp taget, älska det som blir. Det som är.
Jag tycker om vinden mot min hud. Jag tycker om mina kängor mot kullerstenarna i stan. Jag tycker om att blunda och känna hur dagarna smakar mer och mer av höst, jag tycker om min röda lugg, min gröna ögonskugga, den försiktiga trippande trevande lekfullheten i ögonen. Tycker om min gröna ögonskugga, mina orangeröda naglar; tycker om smaken av kaffe och lugn och ensamhet och en bok full av ord som får mig att sjunga inombords.
Jag söker ständigt en utgångspunkt. En klar, definierad början och specifika mål, specificerade egenskaper som ska erövras, tankefack märkta med etiketter att stoppa in tankarna, måstena, bordena i. Samtidigt skyr jag allt det dött konkreta och önskar mig tanklöshet och kontrollös lycka. De två tankesätten går inte ihop, resultanten av dem är noll och jag står kvar och trampar vatten.
Jag har så svårt att bestämma mig.
Jag har så lätt för att pressa ihop käkarna och glömma bort vad det var som var viktigt egentligen, där bakom trivialiteterna, oviktigheterna.
Nåväl.
Idag har jag hunnit vakna, göra mig havregrynsgrötsfrukost, gå till tåget och träffa en Elin, en Johan, en Sofia och två indier, promenera till skolan, träffa en glad Hanna i entrén, vara på mattelektion, äta lunch med en Anna-Maria och en Vanessa, gå genom stan med Hanna, prova en tröja som var ack så fin men ack så dyr, sitta på fik med kaffe och bok, köpa thé-kulor och earl grey, ta tåget hem, tokspringa med en vilsen asiat till en buss hon skulle med, gå hem och göra earl grey-thé med mycket mjölk och mycket honung, köpa dragkedja och tråd till min kjol och handla en väldans massa saker.
Nu ska jag gå ut och springa. Fart och svidande muskler.
Och en känsla av himmel i lungorna.
jag känner mig lite liten inuti, lite ensam i datorsurret och med blåsten utanför fönstret. jag skulle vilja ligga hopkurad mot din värme och hud och trygghet, jag skulle vilja vara ordströmmen från hjärtat&hjärnan till pappret, jag skulle vilja ha mitt huvud i dina händer och bli en del av kärleken i orden du viskar i mitt öra, jag skulle vilja andas i takt med mig och klättra mig uppåt i en förvissning om att det är okej att vara ledsen, att bara må ledset och förtvivlat utan nederlagstänkandet (även i andras ögon), att det är okej utan att jag försöker behärska mig. att det till och med kanske är okej att jag inte förstår alltsomoftast. att det enda jag förstår är att den här världen reduceras till en börda på mina axlar som viker mina knän.
jag flyr från mig genom att stänga ute mig från andra. jag behöver bli en boll av kaos och förvirring utan kontroll och fasader i din säng, och jag behöver pressa ögonlocken mot varandra, vräka ur mig all ologik och förvirring, öppna ögonen och se att du fortfarande sitter kvar med öppna armar. I owe it to myself, så många gånger som jag stängt dörren till någon jag älskat, sjunkit ihop med ryggen mot väggen och låtit mitt ansikte förvridas i gråt, så många tårar med huvudet mot ett kallt spårvagnsfönster. så mycket inom mig som jag dömt ut som ovärt och ohanterligt och oälskbart. I owe it to myself.
I come in packages. ungefär så enkelt är det. någonstans på vägen blev det såhär komplicerat att finnas till, det var inte meningen, och det är ingenting jag tycker om. det är ingen känsla jag på något plan finner givande slash betryggande slash annat. det handlar inte om uppmärksamhetssökande; jag vill inte ha med mig själv att göra när jag mår som sämst, än mindre med andra, allra minst med dem jag älskar. det är nog både frågan och svaret, låset och nyckeln, att hulka mot axlar, beautiful and grotesque, till synes utan anledningar och i all min förvirring. för att det gör ont, för att jag gör ont, kanske för det som hänt, kanske för det som aldrig hänt. och jag kommer skämmas, jag kommer hata mig själv för hur jag gör, för vad jag gör och för vad jag är, men kanske lite mindre för varje gång, kanske lite mindre grumlade känslor för kväll iklädd rakryggad ångest.
kanske har trasslet inget fäste i något konkret, kanske finns det inget att förstå. ändå är det något speciellt med ömsesidig förståelse, att försiktigt tillsammansnosa sig fram till klara punkter, knutar och överblicksstunder. att kartlägga det som kartläggas kan, att accentuera det som urskiljas kan. något speciellt med förståelse; först när ni förstår vad jag menar förstår jag vad jag skrivit. först när mitt hjärta talar samma språk som ditt förstår jag vad det säger.
nya infallsvinkar, nya, vackrare och kreativare livssyner. allt detta jag behöver se, acceptera och ta itu med. ta min hand, var mitt axiom, min självklarhet att klamra sig fast vid när inget annat är påtagligt nog att finnas kvar.
på alla mina villovägar.
håll om mig.
det blåser ute och det är fel, fel fel fel ljus, fel kväll, fel sorts tidssörja som rinner genom mina fingrar och blir en pöl vid mina fötter. klibbig stinkande substans. wasted days, wasted years, spent in loneliness and self degradation.
(RIKTNING)
oroskänslan som karvar sig in i bröstet, det är inte jag som kontrollerar den utan den som kontrollerar mig. känns det som. ibland. så nära till tårarna och stressreaktionerna. rucka på min värld och jag begraver ansiktet i händerna och dyker ner i mitt mig av självförebråelser och rädsla. ingen älskar mig när jag är sån, ingen fångar mig när jag faller, måste kontrollera&behärska. jag spänner mig, jag låser mig, jag är ett nederlag, jag spänner käkarna, pressar dem hårt mot varandra, spänner musklerna, förbannar mig, vill bort, helst ut ur mig själv.
(vikigare skriva än skriva bra viktigare skriva än skriva bra)
jag vill skriva något översiktligt något förståeligt, men det är svårt just nu. nästan svårt alltid. jag har alla förutsättningar i världen att må bra, det finns inga yttre omständigheter som skaver i mig, annat än de jag med mina tankesätt skapar. all oro och ångest och kaos bor inuti mig. och jag accepterar eller respekterar inte ens mitt mående.
men
så skulle vi ju också
kunna se det från den ljusa sidan. idag har, på det stora hela, varit jättebra. jag vaknade bredvid den vackraste varelsen på denna jord (nyvaken lycka, sömndrucken kärlek, jag älskar dig) och vi åt frukost och jag gick till bussen i hannas kjol, mina nya strumpbyxor och min nya gula tröja och träffade ylva och gick till skolan, där jag fick kaffe av elin, hade fysik och åkte och spinnade med mike. sen duschade jag, kände mig allmänt vardagssnygg och vi köpte baguetter och dricka. sen (efter min tre och en halv timme långa håltimma) hade jag franska. vi diskuterade politik på franska och hanna och jag drack varmt vatten med citron och honung. sen tog lektionen slut och jag följde hanna till bussen, tog tåget hem och nu sitter jag här. om man lägger in lite stök i mellanrummen som att vika tvätt, laga mat, dricka thé och två gånger inte hänge mig åt tårarna bakom ögonlocken.
en dag av litenheter. läraren (som jag inte har) som möter mig på innergården i skolan och ser på mig och leende säger att hon knappt känner igen mig. tjejen som väntar och håller uppe dörren för mig. mannen som spelar munspel på vasagatan och som ler mot mig, precis som han gjorde i våras. den gäspande kvinnan på caféet vars blick jag möter när jag går förbi, också gäspandes, och vi ser på varandra och andan går ur oss båda, och vi skrattar. luften i mina lungor, solskenet i mig, jag kan fokusera på det lilla när jag kommer ihåg och när jag hittar rätt i mig.
det finns ändå en frustration i skrivandet jag inte kan formulera, som jag inte vet om jag ska förbise eller uppmärksamma. well, maybe I’ll get back to it for real one day.
