snow hey oh

islossning

det är svårt att skriva eftersom det finns så mycket att skriva. det är svårt eftersom jag vet att det kommer att bli fult. det är för mycket för att bli fint. för att rymmas inom ramar, även inom mina stökiga sådana. det är svårt eftersom jag så gärna vill att det ska bli bra. svårt eftersom jag är rädd för att misslyckas, antar jag, för jag behöver det så sjukt sjukt mycket just nu.

öppnar fönstret.

jag har så mycket inom mig att jag bara vill gråta. så många otänkta tankar, så mycket onystat i det undermedvetna. mitt omedvetna är ett virrvar, en kaotisk oordning, och allt som oftast spolas någonting därifrån upp på medvetandestranden. ett fragment, något jag drar i, försöker förstå, en del av något större. och nu har det spolats upp så väldigt mycket som jag inte orkat ta tag i, inte haft tid för.

drar fingrarna genom mitt hår. det är nytvättat, mjukt och lurvigt. badat varmt, länge, i mörker. luktat på natten. kyla mot min hud. mjuk kyla. är insmörjd i hudlotion, mjukt, läpparna lypsylade, munsåret har inte spruckit idag.

jag har haft feber de senaste tre dagarna, som ångestvärmevallningar, fast inga ångestkänslor utom ibland. egentligen har jag haft feber till och från i flera veckor. inte haft tid för att bara stanna upp. nu har jag det. jag stannar upp. och tiden bara flyger iväg.

orden är svamlingar. är rostiga. are very much alive.
finns inga övergånar, inga logiska samband. strukturen finns i mig men jag orkar inte bemöda mig med att delge er den. mitt skrivande. mitt trassel.

jag är mycket trött. mina tankar jag inte orkar känna fullt ut blir till febervärme och febersömn. jag ska ändra på det. nu. och egentligen vet jag vad jag behöver. men nu är jag bara mycket, mycket trött och har ont i min kropp, i ben, axlar, mungipor. det stramar, sträcker.
gör mitt bästa för att läka kroppen, psyket. pysslar om, ställer inga krav. låter det ta tid.

det finns så många känslor, ögonblick som blivit en del av den grå massan för att jag inte orkat skriva ner dem.

jag har varit i paris. det var både jättejobbigt och extremt bra. knopparna slog ut. mötte våren. gick över kullerstensbeläggning, regnades på. solsken. chokolatrier. bagerier. kultur och fina kvarter, promenader, och bright eyes-konserten, och, punkt.

jag är hemma och det är jättestökigt överallt förutom i mitt rum. små öar av mögel i kaffet som var ingen hade hällt ut medan jag var i frankrike. hälften av klockorna har stannat och hälften har ingen ställt fram en timme. det är övergett och obebott här och jag trivs inte, jag trivs när jag är här själv och när alla är hemma, men när jag är här med min bror vill jag bara härifrån. inte för att jag inte älskar honom, det gör jag, men för att den ordning han skapar raserar jag, och den ordning jag skapar raserar han. vi drar åt exakt motsatta håll och det funkar inte.

jag luktar som jag igen, igår luktade mina fingrar och händer, hur mycket jag än tvättade dem, som allt annat än jag.

projektarbetet är klart och det blev hur bra som helst. nu är det allt som allt tretton saker kvar att göra i skolan: prov, slutprov, labbrapporter, projektrapport, framställningar, uppsatsinlämningar. det kommer att gå bra. jag ser fram emot det. jag ser fram emot studenten och mot det andra som ska ta vid efter.

jag vill känna känslans hela räckvidd. jag vill utforska vidden av tanken.
jag har ett dilemma i huvudet jag inte blir av med, eller snarare flera utav dem. jag vill bli fri, lätt, jag skulle önska att jag vore mer carefree, mer mig, mer tillräcklig i mig själv. det jag skulle önska var min frihet blir mina bojor, och det gör mig ledsen. jag är en maskros under asfalten som inte vågar bryta igenom.
jag skulle önska att delar av mitt liv ville släppa för gott, släppa taget om det som varit, gå vidare och lämna mig fri. för jag kan tamigfan inte ta mig någonstans såhär. det gör mig rastlös, arg och frustrerad. kanske är det redan så, jag vet inte, det kan bara tiden bevisa.

jag vill så gärna och behöver så mycket ha någon som jag vågar väcka mitt i natten när tankarna blir till en stor bubbla som spricker snart, när jag ligger med klaustrofobi och vill klösa mig ut ur mig själv. jag behöver någon jag kan dumpa känslorna hos utan att jag hatar mig själv i processen. jag behöver det, jag har aldrig haft det, men jag önskar att du kunde bli. jag vet att problemet är mitt, och jag vill kunna ändra på det. jag vill ha någon jag vågar behöva och vågar vara jobbig hos, någon jag vågar gråta hos som jag kan gråta hos mig själv. jag behöver prata mycket mer än jag vågar, eller snarare kommunicera, behöver veta andras version av mig, av situationen, av hur jag beter mig.
det som gör mig arg och frustrerad och villrådig gällande det här är att jag ju har människor nära mig, ändå får de mig inte att må bättre när jag mår dåligt, och då gör det ondare att ha dem nära än att inte ha dem alls.
tämj mig. gör mig till din ros. hjälp mig växa.

det sista stycket fick mig att gråta. jag vet inte varför.
det är vår och det gror lycka i mina vrår. jag ska börja springa den här veckan, löpsteg mot skogsväg, vill åka inlines, har så mycket inom mig jag vill göra verkligt. jag vill vädra ut dammet, bekymren, inte bry mig så förbaskat mycket och bli min bara min. nog vet jag egentligen.

det här blir min sista text jag publicerar här. sen jag var några veckor mer än femton har jag skrivit så att människor i min närhet kan läsa, och det har hjälpt mig att säga mycket, hjälpt mig att göra problem, rädslor och smärta till minnen, erfarenheter, till en stadigare grund att stå på. det har varit bra. jag har behövt det. men jag behöver det inte längre. det håller mig kvar, det gör mig hämmad och jag tänker ideligen på saker jag vill skriva om men inte kan skriva om eftersom människor läser. eftersom jag inte kan skriva om det kan jag heller inte ens själv förstå det, göra det begripligt, göra det till mitt. till viss del beror det på att jag inte vågar säga det till andra, men till störst del beror det på att man faktiskt sårar med mycket man skriver. skulle jag skriva rakt igenom ärligt och följa ögonblickets ingivelse, ögonblickets känsla, skulle ingenting funka. folk skulle göra ögonblickets sinnesstämning till helheten. det är så lätt och så fatalt. så trött på att hela tiden behöva ta hänsyn och på att bli bedömd, jag vill inte det mer. kommer heller inte läsa bloggar av människor jag känner eller känt längre.
jag värker av ett trängande behov att beröra det som är allra mest tabu inom mig, att utforska varför jag fortfarande kan må sådär jättedåligt, kaotiskt och villrådigt ibland. att skriva för bara min skull, att skriva fult och ocensurerat.
lämnar det här. klart.

explosion.

inte den vanliga listan av saker att göra följande dag innan sänggåendet, för att på något vis rättfärdiga att att man sover fastän man inte gjort detdär. inte den. inte rättfärdigandet av en stress som inte finns där, som finns där på ett annat sätt.

istället ett andningshål. smått ont om dem på sistone. en osammanhängande fristad. tankevimmel, låt mig skriva mig fri. tankevimmel, lär mig lyssna. att föra en dialog med sig själv. hej jag finns. hej du är viktig. hej let’s break this silence.

ja. ungefär så.

klockan är kvart över elva en fredag i mitten av mars år tvåtusensju och jag är trött som vanligt, som jag alltid är på fredagskvällar. jag är trött, jag är naken, jag har nyss duschat i skålhett vatten ganska länge. rakat bort en del hår jag inte ville ha. nopprat ögonbrynen, tvättat håret, smörjt in vaderna så de inte blir torra som fnöske. slags frihetskänsla. borstat tänderna, lypsylat dem för att de alltid blir så torra av det. jag är ren. jag är så hopsamlad man kan bli i ett tillstånd i rum och tid som mitt. en vattenflaska jag aldrig lämnade tillbaka och en mobil på min röda musmatta, med musen jag stör sönder mig på. det är lite rörigt. det är plockigt. men att försöka bringa ordning i det vore ett spel för gallerierna. det är egentligen röran inuti jag vill komma åt, och det är en illusion att det skulle gå genom att städa mitt rum. det funkar som så att det håller kaoset på avstånd. men det är ingen långsiktig lösning.

jag går ner i vikt. långsamt, men det enda som räknas är att det går åt rätt håll. jag trodde inte jag kunde gå ner i vikt utan att investera sjukt mycket energi och tid i det. och jag lovar mig själv att inte hålla mig ifrån något. att inte pusha mig. en verklig förändring kommer av sig självt, långsamt och förankrar sig stadigt i världen. ännu bättre blir det när jag börjar springa med johanna och sen maratonträna och åka inlines och cykla. det blir frihet för kropp och själ, sammanlänkade.

rör vid mina bröst. så mycket kontroll som möjligt. det kommer att ordna sig. paris är en skiljepunkt. slutet på något och början på något annat. livet efter frankrikeresan existerar inte riktigt ännu, jag måste koncentrera mig på att överleva det här först.

det blåser ute. satt i soffan själv och läste bok som inspirerar. myskänsla. jag är hemma, jag är själv och jag trivs som fisken i vattnet i denna tystnaden.

det finns så många tankar. åker spårvagn och tåg och buss med dem. de frodas i musiken jag shufflar fram i öronen, lever sitt liv där. sen springer jag. mellan alla kollektivtraffiksmöten. sicksackar mellan tidningsutdelare. för att hinna. alltid är det knappt.

känslan av att vara trasig i kanterna. min kropp är krasslig. jag har munsår jag inte får bukt med, mina vårtor orkar jag inte ta tag i och de verkar leva sina egna liv. min kondition suger efter feberdagarna. mina naglar växer, håret växer och blir fett, grått och stripigt. läpparna är bara torra hela tiden. det står hårfärg på mitt skrivbord. jag ska färga håret sprudlande rött snart. och klippa av skiten. bli lite friare. lite lättare. och jag ska inte vara rädd, inte den här gången. det måste förändras nu.

en del av mig värker av längtan efter något varande som inte är så darn flyktigt. en frisyr, ett lugn, en glädje, what the fuck ever.

jag vill inte leva livet som om det vore en radda hinder att ta sig över. jag vill inte leva så. jag behöver inte leva så. jag har makt att göra vad jag vill med mitt liv och forma det så som jag trivs att leva. nu är jag dock bara trött. trött i tankarna, huden, lederna, huvudet. jag behöver sova och jag behöver sova tills jag vaknar av mig själv. jag ska låsa dörren och dra ner rullgardinerna och sova naken. det finns fler tankar som vill vara med och finnas till men de får vänta. jag ska sova och läka nu. imorgon stundar diverse skolarbete, men det som hör morgondagen till ska lämnas åt morgondagen.

nu. nakenhet mot lakan, vissheten om att imorgon är en helt ny dag. vissheten om att vara älskad och i början av en uppsjö av möjligheter, små stigar att vandra på.

för att bryta isen i mig.


jag är hemma, mina fingrar luktar konstigt, inte som mig, och rummet är ett myller av oreda, min mamma är hemma, jag ska handla till middag, städa, vika tvättat och kolla jobbös, och skriva uttömmande, skriva uttömmande, skriva bort febern, tömma ut skiten, skriva hel, skriva ren,

lycklig och trött, det är vad jag är just nu. så mycket att skriva och så lite tid.

trött.
lycklig.

är det farligt att känna sig rörig?

tankar om att man borde låta hjärtat tala varje dag. och då pratar jag om förbindelsen mellan hjärta&fingrar. tangentsmatter, en meditativ tankeström som cirkulerar och flödar utåt. det var längesen jag skrev nu, tror jag. vågskålen väger över där det står livet och skrivandet får stå över. ändå är livet något jag grott i skrivandet. jag skulle önska att jag tog mig några andetag varje dag jag fyllde med tankar. det behöver ju inte ens bli bra. det behöver ju bara höras. jag drömmer om en värld där jag slipper censurera. där jag skriver precis det som känns och tar itu med det.

jag är uppfylld av musik. toner som ett vibrerande berg som forcerar min gåshud, mina blundande ögon. gick genom natten, log mig själv hela vägen hem. jag är lycklig och jag är mitt uppe i livet. det finns så mycket att berätta om, men egentligen räcker det så.

jag är mitt uppe i livet. jag är lycklig.

det här tänkte jag för ganska många kvällar sedan.

hurricanelåten vibrerar i mig och orden finns inte nu, vill inte finnas, inte skrivna på papper på stelhet i rader uppstaplade, precis som jag, precis som jag känner mig nu, obestämbar, flyter ut, flyktig substans, inte konkret, inga referenspunkter, ingen blogghelhetsbild men ändå så mycket, så mycket att skriva, så många punkter att strunta i, och ett slags hejdå, och jag känner mig verkligen som en annan nu, och det finns så många småprojekt överallt&hela tiden and I do do do love you, och visst känns det fint att va vid liv e n d a g t i l l

mitten av en hurricane

(I need you)

det finns en sorts magi. det finns en absurditet i varandet. det finns tårar bakom ögonblocken och det finns ord som aldrig slutar rinna. ikväll är en kväll är en kväll då jag kunde sagt allt som rör sig innanför bröstet utan att skämmas, är en kväll är en kväll med kväljning och magi i en enda röra, virvel, virvle röra, röra virveln. vill gråta, av den simpla anledningen att det finns något som måste ut. det är inte något ledset. något vemodigt kanske. inte olyckligt. några blåmärken kanske, och väldigt väldigt mycket att göra. ingen ordning. ingen stabilitet. nyckeln till allt: att finnas nu, att låta det som är här räcka. men jag vill famna allt. ha kontrollen. inte känna att det flyter ut. flyktig substans. det. jag. det. som slutar och börjar var?
dricker kaffe fastän att det får mig att må illa. jag vill andas i din famn och bara lyssna och lyssnas till. den där stämningen. den där stämningen.

det måste finnas ord.
kräks på mig. vaknar lugn. marianergravsdjup så tätt intill, jag faller om jag inte aktar mig. håll mig. värm mig. jag måste finna orden. måste finna modet.

vi kommer att gå genom livet smått halva, lite trasliga och lite knasiga, ständigt mitt uppe i och i bästa fall kommer vi att under korta små ögonblick kunna befinna oss i orkanens öga. men för det mesta kommer vi att blåsa runt, stötas, blötas, formas och ständigt vara påväg, ständigt vara ofärdiga, okompletta, och vi kommer att söka, irra och ständigt bli. och förhoppningsvis i detta bli också finna ett varande. stillheten i rörelsen. trivseln i resan och i att nötas. detta har jag förstått. att man aldrig blir "klar". att man får tycka om att vara mitt uppe i det ofärdiga, i allt brus. eller inte tycka om alls.

det är morgon. jag är inte så trött. klockan är bara tolv minuter över sju. älskling sover en vägg härifrån. jag har ätit havregrynsgrötsfrukost och blev jättemätt och dövar mättnaden med en flaska kallt vatten. théet står på köksbordet och svalnar. bortglömt. jag vill inte ha det. jag ser ut. det finns ett stort fint fönster här i vardagsrummet. det börjar ljusna i fönstrena runtomkring och färgerna börjar komma tillbaka. lovet är slut nu. det gör mig glad och oglad. därför att det inte varit ett bra lov, därför att något annat vore bra nu. oglad därförsom jag inte har någon glöd, lust, ork, engagemang, you name it, vill stanna i min varma trygghetsvärld, kokong, safe within my womb. måste jag möta världen? om jag inte orkar, vill? egentligen vet jag nog vad jag vill. bygga världar inuti. vackra världar byggda av tankar och känslor, skyddsnät då jag faller, små flyktvägar&gångar inuti. vill bygga små fina trevande känslor av lycka, rörsel, framåt, nyfött, nysått. inte något stort. inte något magnifikt och perfekt. bara något litet att börja med. ett frö, och något för det att gro i. jag har så mycket framför mig. jag kan inte uppleva det utan känslor av magkittel och av att det betyder något. jag vill sluta känna såhär nu. sluta känna en massa varma meningslösa dagar passera genom mig. jag vill uppleva luften jag andas och det jag känner som jag, jag vill embrace:a mig. det är inte något orden kan nå direkt. de kan bara cirkulera kring det jag egentligen vill skriva om. gestikulera om det. hinta om det. för jag tror inte riktigt att det vill skrivas i sådana här ord.

det finns bra saker också. som att jag gjorde elin glad med semlor och röd hårfärg. som att en frenger (not quite friends, not quite strangers) började prata med mig på mölndals bro i väntan på spårvagn. fina ord och leenden. som fina sms från finaste älsklingen. som orden som ligger och kurar i huvudet. på andra sidan illamåendet och stanken av rädsla.
diskmaskinen låter. folk sover. mamma snarkar. ge mig en ny frisyr och ljust rött hår, fler hål i öronen och en piercad underläpp, några doser modighet och en lyft blick, så ska jag inte klaga på ett tag till.

det här suger relativt mycket.

(get me away I'm dying)

som grus i ögonen och jag kan inte sova

mer än halva februari har gått och fåglarna har börjat kvittra




axlar orden. (I would like to wear your love.) with pride. tiden bär iväg mig, tvingar mig vidare. nöter förändring. jag är en kamel som färdas genom ett nålsöga. tiden är en osynlig hand som för mig framåt vare sig jag inte vill eller inte. min farkost. havet som formar stranden, vinden som nöter bergen.
varm kall trött pigg hungrig mätt. contradictions. ska jag ut och andas natt eller ska jag sova bort ångesten här i den drypande värmen? dagar som dessa är jag allt annat än tillräcklig. det är stökigt och det är rörigt, runt mig och i mig. så rädd för känslorna. vilka är målen? vad är gränsen som definierar mig? mitt hår växer sig alldeles för långt och färgen ger upp, det känns liksom så representativt för allt just nu. som så ofta. tyvärr.

vill inte vara stum
längre.

so eager to pack my bags. when I really want to stay.

för att jag inte vet vart jag annars ska göra av det.
det är bara kaos och jag vill avskärma mig från alla tills jag är stabil. jag har ont igen. på detdär destruktiva viset. inte som att fördämningar brister. som sårskorpor som dras bort och gör gamla sår variga. jag hatar mig. jag vet inte vart annars göra av de här känslorna. jag spyr på allt jag borde och måste göra, för det går inte när jag mår såhär. mina käkar är stela. jag mår illa. lätt huvudvärk. klamrar mig fast vid en thékopp. om jag slutar skriva kommer tårarna. jag kan inte fortsätta såhär i all evighet. det gör ont. jag har ont. det värker, och det är cirklar och spiraler och det slutar aldrig, varje tanke är ett snäpp nedåt, varje mening jag skriver ut är ett slag i magen. hjälp.

mina frostbitna kinder brinner. dricker iskallt vatten. det röda och det gröna ljuset faller fint. har ett hjärta på min underarm. träffade en gammal klasskamrat och följde honom halva vägen hem. ringde älskling. gick genom natten och kylan och tystnaden hem, la mig ner på gräsmattan, kroppen som ett kryss på marken. himlen välvde sig över mig och både gräsmattan och stjärnorna tindrade.

känslan av att inte nås. är det ni som inte vill vara en del i mitt liv eller är jag rädd att släppa in er? jag vet inte vilket som är värst.

learning to live

hej. en till bild på mig. jag är fin. ofta tycker jag det. det finns tussilagoblommor och vitsippor i bröstkorgen på mig som börjar gro, sträcka på sig. de är känslan av självförtroende. av att känna sig bra, och fin, och som sig själv. ofta när jag tänker och känner så känns det som att något tas ifrån mig. kroppsångesten och det självdestruktiva tankesättet har varit ett sätt att hantera mycket på. en metod som tas ifrån mig. och så tänker jag att jag var inte klar med att ogilla mig själv. jag var inte klar med att plåga min kropp och att svälta den. jag var inte klar med kontrollen och med ilskan riktad inåt. som något outrättat, något jag borde dragit till sin gräns tills det blev "klart". jag tror att det är ett manipulerande tankesätt som har sin grund i att det är svårt att förändras, erövra ny mark. att det är bekvämt att stanna kvar i det gamla.
men. det är ohejdbart. jag kan inte stoppa det, jag börjar bli kompis med mig själv på riktigt, på sant. slungas in i det, dalar sakta ner. som ett maskrosfrö. som sakta. dalar. ner
mot
sommarängen.
landar. slår rot

don't let me slip

hej orden

det var så fint ljus ute idag. det är en bra dag. livet är okej. jag är trött och frusen och fragmentarisk, men det är också okej. jag kan mer och mer acceptera känslan av att vara mitt upp i något, och inte bara koncentrera mig på att komma förbi det. som vore det ett hinder, det där livet. eller en sak i en lista att bocka för. man kommer alltid att vara mitt uppe i, och man måste lära sig tycka om det.

mycket tankar och lite trassel. jag ska bada bort frusenheten snart och jag ska inte gå utanför dörren mer idag. jag har gått så sjukt mycket idag, säkert mellan två och tre timmar. jag tror jag slutar där. jag ska ordna upp mig nu. städa fint och sortera rätlinjigt. kanske baka kanelbullar. kanske läsa ut boken.

jag skulle vilja stänga av tankarna såsom man stänger av en vattenkran. det kan jag emellertid inte. solen skiner ute. jag har varit ute och gått en bit. snart ska jag ta bussen och spårvagnen till skolan, men jag vill inte vara med idag. ont i magen och synapserna. det maler på inne i huvudet. får ingen rätsida. letar riktning, finner ingen. jag vill klösa sönder mina ögon och krossa mina knäskålar. varje tanke är fel. dömer dem, fördömer dem. ingen objektivitet. man får inte känna såhär. man får inte det. det är förbjudet. allt tornar upp sig, blir så definitivt och överväldigande. önskar jag kunde hålla käft iallafall. önskar att jag kunde hålla en känsla inom mig och agera utifrån den och inte utifrån varenda känslospillra. jag klarar inte det här. jag vill inte vara med. vill inte vara med.

jag är passivt stressad och väldigt väldigt spänd i käkarna. mätt på ett konstigt sätt och vill mest att den här dagen ska ta slut. slösurfar och förtränger vad jag borde göra egentligen. törstig. kök och vatten. get me away I'm dying. fast bara litegrann. imorgon blir bra.

den här dagen är konstig, absolut inte på ett dåligt sätt men... udda. jag vaknade för två timmar och fem minuter sen av att middagen var klar (som för övrigt var rester av mat jag gjorde för två dagar sedan. jag vet inte hur länge sen det var mina föräldrar gjorde middag som alla åt. några månader sedan? det är inte deras starka sida). hade sovit i tre timmar, från det att jag kom hem klockan tre. jag är verkligen trött. sådär sömnigt trött.
jag gick upp vid tio över sju idag, efter att ha snoozat i fyrtio minuter. gjorde kaffe i pressobryggaren och råggröt med linfrön och hällde upp ett glas apelsinjuice, och åt frukost vid det nya köksbordet i pojkväns lägenhet. jag bara vet att jag kommer att älska det bordet.
begav mig till skolan vid åtta och gick från järntorget till bellmansgatan. naturkunskap. som användes till att prata om biologi, förutom de tjugo sista minuterna, men dem har jag föga minne av. fick våra slutprov och jag hade tydligen fått mvg på slutprovet. förvånande. jag ägnade en kvart åt att förbereda mig på att öppna det där hopvikta pappret och smälta att jag sabbat detdär tjugo komma noll-betyget. det är faktiskt på riktigt inte viktigt längre, jag vet inte om det någonsin varit det egentligen. men på något sätt är ändå dendär stunden då man sabbar det, jag vet inte... . jag är dock övertygad om att den stunden kommer snart. jag vet inte varför. but it's ok.
fick även resultatet på slutprovet för halva bilogi A-kursen (som jag skrev för över ett år sedan, snacka om försenat betygssnack..) och det hade gått jättebra. och min fysiklärare sa att fysikprovet gått hur bra som helst. fyra kapitel och jag hade inte en enda anteckning från någon lektion. vart kom det här flytet ifrån?
jag ska sluta prata så mycket om skolan nu, jag är bara glad att det funkar. och jag trivs verkligen med det, för det är inte så mycket och jag har verkligen tid till väldigt mycket, även fast jag är väldigt trött. jag har fått tag på en person till projektarbetet också, det verkar också lösa sig. och jag har haft den här veckans lektioner nu. nästa lektion har jag inte förrän om två veckor.
btw verkar det som att jag kommer stanna i paris för att se bright eyes. jag höll på att slita av mitt hår när jag upptäckte att han spelar i stockholm samma dag som jag åker till paris, och i paris samma dag som jag åker hem. men jag ska försöka flytta hemresedatumet. jag kommer dö och återfödas igen på den konserten, om det nu blir så. jag hoppas.
sitter i mitt rum och sjunger med i REM's It's the end of the world as we know it. känner mig fri från jobbig hårväxt, brasilianskvaxade mig idag (fast hon som gjorde det sa att det hette "hollywood" vilket var smått jätteroligt eftersom hon bröt på franska och inte kan uttala "h", så jag fick en "ollywood"-vaxning"), och rakade benen. borde klippa håret lite också men jag orkar inte.
det är rätt stökigt och jag har lite att göra. ska skriva loggbok och maila min idrottslärare. tänkte dessutom försöka komma i säng elva så jag får sova åtta timmar, jag skulle behöva det.

så väldigt ickelitterärt och opoetiskt det blev den här gången :) men jag tycker om det. också. en annan sorts tankerensning.

ibland har jag lycka i ögonen.

I want to be clean

det är något som gör ont men jag vet inte riktigt vad. (dendär känslan.) något skaver, mitt jag mitt jag mitt jag som tränger bort det hela tiden. gör det förbjudet. jag är trött och jag... är en mjuk hand över ett skrovligt underlag. mindrevärdeskänslan och den förbjudna otillåtna osäkerheten. (om jag pratar om den kommer allt förändras och bli som förbytt.) jag är trött på att se ut som jag gör, jag är trött på att vilja väga mindre utan att göra något åt det, bara för att jag inpräntat ett så satans hälsosamt förhållningssätt till mat i synapserna på mig. (vore jag smal skulle jag tycka om mig själv. vore jag smal skulle alla tycka om mig.) jag trivs samtidigt som jag längtar härifrån. tankarna sviktar, och jag måste börja skrika min tystnad.

lite huvudvärk, lite gladglimt

promenerat sju och en halv kilometer med finaste johannan. lagat sugergod fisksoppa. nu är jag mätt och har huvudvärk trots kaffedrickande. jag är sugen på chokladpraliner och på att ta studenten.
bara lite vardag. det är lördag och jag är hemma och det är tyst, förutom diskmaskinen i köket. bara lite strömeningar. jag vill ha rödare hår och starkare benmuskler. lite vilja, lite vardagstänk. räknar dagar, städar rent.
jag ska göra något åt huvudvärken nu.

to love and to be loved, is the greatest thing you'll ever know

det finns en rytm i mig som forcerar sig framåt. det finns en ohejdhet. en ocensur. ett skrik som skriks som skriks som triumfvibrerar mitt bröst. ett ord som förökar sig. min bröstkorg spränger sig utåt. gränser utåt. lycka inåt. min hud är min är min är min avgränsning är känslan av gränslöshet. fingertoppar mot fingertoppar. acceptans och öppna ögon. det är känsla av sommaräng och vårens första tussilago. det är en lycka som bor i alla dessa ord. som jag inte vill stoppa in i konkreta ord. betongord. tråkighet. dom rymmer den inte. den rymmer – flyr dem. att fånga en fjäril (vi kallar den lycka den är svår att fånga den vill slita och rycka
som vilka
mänskor som helst
vilken kärlek som helst
eller hur)

man kan inte stoppa våren.

jag trivs när jag sitter längst bak i klassrummet vid ett fönster och ser fram på klassen. jag trivs när jag vet att jag kommer att sakna det om några månader. jag trivs med mitt smått röda hår och med mina strumpbyxor kängor kjolar. jag trivs med min trivsel. jag trivs med det jag orkar göra i skolan. jag trivs när jag sitter i mitt rum med ett flackande levande ljus, med det röda och det gröna ljuset från fönsterbrädet. kontraster, sammansmältningen av motsatser. med tulpaner på bordet. med det rena, utstädade, platsen för det nya. här. och inuti. som att fatta något äntligen. det är så annorlunda nu. det gör ont på ett annat sätt. världen i mig och jag i den och jag har så mycket att gråta ut, leva ut, skriva. det här är jag. något jag hittat.

en fjäril som vill

fälla vingarna ut över världen

rörsel

det kanske måste göra ont

jag har så många ord

regndroppar av kyla piskar mig i ansiktet när jag går med en av världens vackraste människor hand i hand kungsgatan fram, skrattar oss tokiga och säger att snart är det sommar. jag gråter fördämning och det börjar snöa. världen är kylan mellan bussfönstret och min kind. men alltid.
alltid.
rörelsen framåt.

så oerhört, oerhört tacksam för alla som lyfter mig. jag är så lyckligt lottad. jag vore ingenting, ingenstans, utan er. så klyschigt, och så fruktansvärt sant.

we are nowhere and it's now

jag skriver i word. det är alltid lite mer seriöst när jag skriver i word. och inte direkt i bloggrutan. hastigt och lustigt. det här är också hastigt och lustigt. men ärligt. nära.
jag har druckit ur ett vattenglas. på skrivbordet ligger en trubbig penna, en annan penna, ett skrivblock, två borstar, en minnescd, en deodorant, ett paket. och mer. golvet är belamrat. känslan jag vill fly från. det fragmentariska. den fragila ordningen. skenordning. räta vinklar och prydliga högar. ge mig rena ytor och dammade lådor.

nytt vattenglas. regina spektors “on the radio”. rensar rum på smuts och bös och saker. det ska bort. det ska ut. prydnadssaker. fotografier. kärleksförklaringar i dess olika former. saker som håller mig kvar. jag ska inte slänga dem, men de ska heller inte täcka rena ytor. jag behöver utrymme att växa. porösa löv från två höstar. koppar. stipendium. ljus. gammalt thé. nallar. små böcker jag skrivit ner kanske häflten av tre års sms som jag velat spara. lådor fulla med minnen. vykort i drivor. papper och anteckningsblock. känslokrig. torkade rosblad. massor med brev. prydnadssaker. överallt ord.
nya ytor för något nytt att spränga sig in i. man kan inte förvänta sig att förändras om man inte bereder plats i det gamla.

jag tänker och jag tänker att jag är glad. jag minns inte att jag har varit så här stadig någonsin, sen jag var... tolv. båda mina fötter är på jorden, och blicken fäst på himlen och med himlen i ögonen, i hjärtat. jag andas. det slår mig hur längesedan det var jag grät såsom jag brukade gråta. hur längesedan det var jag grät destruktivt. nu faller jag in i någons mjuka famn, och jag säger mig själv att det är okej. jag famnar känslan. säger hej. säger du får vara med. det slår mig plötsligt. det är en insikt som dalar ner som ett maskrosfrö. det känns bra. jag har en grund att växa i, att bygga något av. jag går genom dagarna och känner mig jättefin och nöjd med mig själv. jag är inte lika rädd längre.

slår ut.

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

i realtid. jag hoppas på ocensur. jag saknar bob. jag borde ha honom i min väska hela tiden. sida efter sida med okej och gladglimmer magvimla sig ända in i torggråtet och torgskrattet och få vara med. poesin är inte längre närvarande. förutom i duggregnsmellanblicken i luften och inte i blocket i pennan. bakom pannben innanför fingertoppar bortom skiljetecken. det är synd. det är en saknad. det är något av det finaste jag fått tillsammans med någon. jag är trött och otymplig. jag är min egen parasit. vimlande vacklande säkerhet, tunn hinna över ett skrovligt undre. bygger, snubblar balansgången. att älska någon och samtidigt spräcka sitt skal. kanske upptäcka ny himmel. jag längtar ny himmel. längtar skrik och överrumpling. svinga mig lätt. inte mer otymplig. inte mer tunnelseende, gråa almanackor och fullbokade asfalter.

jag ska bli stål.

tillåter gråten. hur mycket jag än skulle vilja vara stor, stark och stolt tornar allt allt som oftast upp sig framför mig. det är så väldigt och jag är så liten. det är så skrämmande och jag är så rädd. men det är okej. det är okej. jag skulle vilja andas tårar i någons famn och bara kramas.

stream of consciousness. in broken pieces.

tyst hus, regina spektor, rivig hals, nytvättat hår, hopplockat rum, känslan av en ihålig, innehållslös januariverklighet i gråskala. jag skriver utan eftertanke. det här är en av dedär dagarna då jag konstant skrivit poesi och texter i huvudet. på varje spårvagn. varje blick en ny poesirad.
(jag sväljer luft. inflated. skrapa skrapa skrapa bort känslan av innehållstomhet)
skriva. känslan hela tiden, uppfylld av den, drops of magic in a concrete world.

det är januari. kalla, kala, döda och nakna januari med dess kyla som letar sig in innanför kläderna. kalla händer och kalla fötter och riviga halsar. jag ogillar bristen på liv. ogillar den karga världen utanför den som slutar ungefär där min hud möter luft. dött. grått. början på bördan vi ska bära. det är i början den tynger våra axlar, mina axlar. innan jag fått axla den. innan jag är mitt uppe i. januari är första steget, är grogrunden i vilken jag ska odla andra månaders hopp och lycka.
känslan av... öoverkomlighet i liten dos, måttlig oöverstiglighet, men framförallt av att inte nå ut. rädd att nå ut fullkomligt. livrädd att bli kvar här inne. jag vill inte vara mitt fängelse, jag vill vara min farkost.

det här är mest vilken texttappning som helst istället för ingen alls. om det som kunde varit. men väntade ut känslan. de olika sinnesstämningarna snörjdes ihop i varandra och blev ett lock i medvetandet.

skolan är mer seriös än någonsin. (såhär seriös har jag inte fått tillfälle att vara sen jag var fysiknörd i åttan.) jag skulle vilja skriva lite om den. ledarskap, fysik, biologi, naturkunskap, projektarbete, franska, religion, psykologi. sjuhundrafemtio poäng. det jag skulle vilja frammana (och som jag känner kittlar lite i maggropen) är en känsla av entusiasm, motivation. för jag förlorar inte mig själv på fem månader. och är det egentligen inte det jag vill, bli ett med det jag gör och glömma mig själv i uppgiften? jo. men jag vill inte splitter. vill inte orimliga planeringar och huvudkortslut. dendär nyfikna, trevande, genuina känslan av att vilja lära sig något, vart tog den vägen?
min önskan: att göra det på mina premisser. att acceptera mig. att jobba hand i hand med mig själv, men att göra det. att göra det bra. att i mina ögon göra det bra.

det är lustigt, för på ena sidan av mig väntar januari/februarideppressionen med dess apati, håglöshet, villrådighet. på andra sidan gladglimmer, känslan av precis rätt och detdär lilla som stämmer, dansa sig fram som en röd fläck över gatustensgrått.

är valet en förbannelse eller en ynnest?

saltvatten i håret och på huden. skrikande i höga vågor. att blunda och slappna av; kastas handlöst allt närmare stranden. leka i vågorna.
det regnar idag, det har det inte gjort på flera månader. det doftar av nyfött och friskt. faller små små droppar över ett dammigt, torrt landskap. döende, törstande.
jag tycker mycket om att sitta vid havet och lyssna till hur stenarna skaver mot varandra varje gång en våg bryter stranden.
solen skiner nu. bryter fram mellan molnformationer. en slö stämning som ligger som ett sovande lock över byn.
i tystnaden och stillheten gror något nytt. bortom rastlösheten, känslan av att vara uttråkad, villrådigheten, börjar något att andas. något som behöver långt mer än en vecka för att ta sitt fäste.
jag är mätt och smutsig. händerna över kroppen, huden, konturerna och jag tänker jag tycker om jag tycker om. läst ut två böcker. "pilgrimsresan" av paulo coelho. det anmärkningsvärda med honom är att hans stil inte är speciellt vacker; det är innehållet som utgör skönheten. vilket är ganska ovanligt. språket och strukturen är enkla, utan utsvävningar. för de vanliga människorna. jag tycker om det, mycket, även om jag kanske oftast föredrar komplexitet och själv se enkelheterna. men paulo coelho är bra. mycket. jag har bara en bok kvar att läsa av honom tror jag.
jag kan inte nog uttrycka min glädje över att bara ha en termin kvar av gymnasiet. suktar frihet och ögonblicksingivelser. trängtar leva. längtar annat. tittar förstrött på olika hemsidor om att hyra lägenheter. jag kan inte bo hemma mer, det går inte.

som dunkar som dunkar som bultar och rädsla är bara en känsla. ja. bara en känsla. trevar trivselkänsla. saknar hud att lägga frusna fingrar mot. jag vill bygga framtider och friheter. utvidna områden. vidga gränser, vidga tisdagar. lätt, flygande, mina ögon i dina. respektera känslor.

på söndag ska jag gå i berg.

det närmaste magi jag varit

katten stryker sig mot mina ben. han lever, jamar, och jag är glad och lättad.

som om ingenting hänt. lika verklig och vardagligt snygg som igår.
nu har jag mitt, och du ditt, revir.

nej, jag pratar inte om katten. och jag vet inte ens om det är så det känns. inte egentligen. bara fragment av det.du vet, allt har tusen sidor, jag väljer ett sätt att se på det. bejakar det. jag vet att du vet.

nytt år och det känns bra, lite symboliskt, lite ritualistiskt. om förra året var året då livet, världen, jag, detet, whatever, slet upp några rötter, drog ut proppen, välvde min mark, då är det här året då nytt får gro, då slemmet&smutsen&dammet får färdas, flöda, fritt ut; då marken får lägga sig igen, nya landskap i hjärtat, en mark mina fötter, drömmar, blickar ska färdas över.

några dagar efter jag supit mig ganska så - relativt, måttligt, mer eller mindre - jättefull har jag alltid svårt att stava. backspace hela tiden. ändra om, rätta till.

det kunde ha varit nån annan, men det var vi.

nyår, tolvslag och jag satt med älskling i dörrkarm till en balkong/altan (vad är skillnaden?), drack champagne, åt jordnötsringar och pussades. det var fint.
vaknade kvart i fyra dagen efter. det var ett bra nyårsfirande.

lyssnar på skivan (här skrev jag "skickan" först. innan jag skrev om. gör så konstant nu) att minnas till. 44444444324wweeeeeeeeeeeeeeee4 (<-- där hoppade katten upp på tangentbordet)
småtårar och rysningar och --- minnen från en annan skymning ---
en skymning jag kommer att blicka tillbaka till allt som oftast. jag är så jävla glad att det var du, och inte någon annan. hälften av det jag är nu är du, eller inte riktigt så, men har sitt fäste i det vi var.
jag vill alltid se tillbaka på det som jag gör när jag lyssnar till skivan. frigjort, klart, rena ögon. en dag kommer jag att le utan att nostalgisvidande i ögonvrån.
det finaste jag fått. tack.

känslan av att vilja omfamna alla jag älskar. nu, här, omhulda, säga allt jag har att säga, ge er, ta till mig. gråter. svidande, brännande, varma ömhetskänslor. det är kärlek, blandat med sorg, vemod. intensitet brinner. bänder känner skriker. ibland rymmer jag så mycket känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
(and i remember to relax, just relax, let it pass through me)

stundtals konstant rädd. men att göra lite mer än man egentligen vågar.
tänkte skriva något organiserat om året som gått, året som kommer, drömmar instängda i listor. nej. äckel. bort.
bara. ett litet löfte. om att våga lite mer, bejaka allt som är jag och våga harbour:a känslan att folk väl får resa sig och gå om det inte passar dem. det som är jag. att våga, bejaka, varje dag minnas att jag ska dö. genom begränsningen försöka nå gränslösheten.
leva. lite mer.