saltvatten i håret och på huden. skrikande i höga vågor. att blunda och slappna av; kastas handlöst allt närmare stranden. leka i vågorna.
det regnar idag, det har det inte gjort på flera månader. det doftar av nyfött och friskt. faller små små droppar över ett dammigt, torrt landskap. döende, törstande.
jag tycker mycket om att sitta vid havet och lyssna till hur stenarna skaver mot varandra varje gång en våg bryter stranden.
solen skiner nu. bryter fram mellan molnformationer. en slö stämning som ligger som ett sovande lock över byn.
i tystnaden och stillheten gror något nytt. bortom rastlösheten, känslan av att vara uttråkad, villrådigheten, börjar något att andas. något som behöver långt mer än en vecka för att ta sitt fäste.
jag är mätt och smutsig. händerna över kroppen, huden, konturerna och jag tänker jag tycker om jag tycker om. läst ut två böcker. "pilgrimsresan" av paulo coelho. det anmärkningsvärda med honom är att hans stil inte är speciellt vacker; det är innehållet som utgör skönheten. vilket är ganska ovanligt. språket och strukturen är enkla, utan utsvävningar. för de vanliga människorna. jag tycker om det, mycket, även om jag kanske oftast föredrar komplexitet och själv se enkelheterna. men paulo coelho är bra. mycket. jag har bara en bok kvar att läsa av honom tror jag.
jag kan inte nog uttrycka min glädje över att bara ha en termin kvar av gymnasiet. suktar frihet och ögonblicksingivelser. trängtar leva. längtar annat. tittar förstrött på olika hemsidor om att hyra lägenheter. jag kan inte bo hemma mer, det går inte.

som dunkar som dunkar som bultar och rädsla är bara en känsla. ja. bara en känsla. trevar trivselkänsla. saknar hud att lägga frusna fingrar mot. jag vill bygga framtider och friheter. utvidna områden. vidga gränser, vidga tisdagar. lätt, flygande, mina ögon i dina. respektera känslor.

på söndag ska jag gå i berg.