i realtid. jag hoppas på ocensur. jag saknar bob. jag borde ha honom i min väska hela tiden. sida efter sida med okej och gladglimmer magvimla sig ända in i torggråtet och torgskrattet och få vara med. poesin är inte längre närvarande. förutom i duggregnsmellanblicken i luften och inte i blocket i pennan. bakom pannben innanför fingertoppar bortom skiljetecken. det är synd. det är en saknad. det är något av det finaste jag fått tillsammans med någon. jag är trött och otymplig. jag är min egen parasit. vimlande vacklande säkerhet, tunn hinna över ett skrovligt undre. bygger, snubblar balansgången. att älska någon och samtidigt spräcka sitt skal. kanske upptäcka ny himmel. jag längtar ny himmel. längtar skrik och överrumpling. svinga mig lätt. inte mer otymplig. inte mer tunnelseende, gråa almanackor och fullbokade asfalter.