rörsel

det kanske måste göra ont

jag har så många ord

regndroppar av kyla piskar mig i ansiktet när jag går med en av världens vackraste människor hand i hand kungsgatan fram, skrattar oss tokiga och säger att snart är det sommar. jag gråter fördämning och det börjar snöa. världen är kylan mellan bussfönstret och min kind. men alltid.
alltid.
rörelsen framåt.

så oerhört, oerhört tacksam för alla som lyfter mig. jag är så lyckligt lottad. jag vore ingenting, ingenstans, utan er. så klyschigt, och så fruktansvärt sant.