stream of consciousness. in broken pieces.
tyst hus, regina spektor, rivig hals, nytvättat hår, hopplockat rum, känslan av en ihålig, innehållslös januariverklighet i gråskala. jag skriver utan eftertanke. det här är en av dedär dagarna då jag konstant skrivit poesi och texter i huvudet. på varje spårvagn. varje blick en ny poesirad.
(jag sväljer luft. inflated. skrapa skrapa skrapa bort känslan av innehållstomhet)
skriva. känslan hela tiden, uppfylld av den, drops of magic in a concrete world.
det är januari. kalla, kala, döda och nakna januari med dess kyla som letar sig in innanför kläderna. kalla händer och kalla fötter och riviga halsar. jag ogillar bristen på liv. ogillar den karga världen utanför den som slutar ungefär där min hud möter luft. dött. grått. början på bördan vi ska bära. det är i början den tynger våra axlar, mina axlar. innan jag fått axla den. innan jag är mitt uppe i. januari är första steget, är grogrunden i vilken jag ska odla andra månaders hopp och lycka.
känslan av... öoverkomlighet i liten dos, måttlig oöverstiglighet, men framförallt av att inte nå ut. rädd att nå ut fullkomligt. livrädd att bli kvar här inne. jag vill inte vara mitt fängelse, jag vill vara min farkost.
det här är mest vilken texttappning som helst istället för ingen alls. om det som kunde varit. men väntade ut känslan. de olika sinnesstämningarna snörjdes ihop i varandra och blev ett lock i medvetandet.
skolan är mer seriös än någonsin. (såhär seriös har jag inte fått tillfälle att vara sen jag var fysiknörd i åttan.) jag skulle vilja skriva lite om den. ledarskap, fysik, biologi, naturkunskap, projektarbete, franska, religion, psykologi. sjuhundrafemtio poäng. det jag skulle vilja frammana (och som jag känner kittlar lite i maggropen) är en känsla av entusiasm, motivation. för jag förlorar inte mig själv på fem månader. och är det egentligen inte det jag vill, bli ett med det jag gör och glömma mig själv i uppgiften? jo. men jag vill inte splitter. vill inte orimliga planeringar och huvudkortslut. dendär nyfikna, trevande, genuina känslan av att vilja lära sig något, vart tog den vägen?
min önskan: att göra det på mina premisser. att acceptera mig. att jobba hand i hand med mig själv, men att göra det. att göra det bra. att i mina ögon göra det bra.
det är lustigt, för på ena sidan av mig väntar januari/februarideppressionen med dess apati, håglöshet, villrådighet. på andra sidan gladglimmer, känslan av precis rätt och detdär lilla som stämmer, dansa sig fram som en röd fläck över gatustensgrått.
är valet en förbannelse eller en ynnest?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar