mina frostbitna kinder brinner. dricker iskallt vatten. det röda och det gröna ljuset faller fint. har ett hjärta på min underarm. träffade en gammal klasskamrat och följde honom halva vägen hem. ringde älskling. gick genom natten och kylan och tystnaden hem, la mig ner på gräsmattan, kroppen som ett kryss på marken. himlen välvde sig över mig och både gräsmattan och stjärnorna tindrade.
känslan av att inte nås. är det ni som inte vill vara en del i mitt liv eller är jag rädd att släppa in er? jag vet inte vilket som är värst.
1 kommentar:
det kan vara en jämnvikt:
att dom inte vill vara en del av ditt liv för att du inte släpper in dom, och du släpper inte in dom för att dom inte vill vara i ditt liv. och så går det runt runt.
fast klart, nånstans började det. om det nu faktiskt är så att det är ett Det till att börja med.
Jag tycker iallafall om de stunder jag finns i ditt liv.
Skicka en kommentar