det är morgon. jag är inte så trött. klockan är bara tolv minuter över sju. älskling sover en vägg härifrån. jag har ätit havregrynsgrötsfrukost och blev jättemätt och dövar mättnaden med en flaska kallt vatten. théet står på köksbordet och svalnar. bortglömt. jag vill inte ha det. jag ser ut. det finns ett stort fint fönster här i vardagsrummet. det börjar ljusna i fönstrena runtomkring och färgerna börjar komma tillbaka. lovet är slut nu. det gör mig glad och oglad. därför att det inte varit ett bra lov, därför att något annat vore bra nu. oglad därförsom jag inte har någon glöd, lust, ork, engagemang, you name it, vill stanna i min varma trygghetsvärld, kokong, safe within my womb. måste jag möta världen? om jag inte orkar, vill? egentligen vet jag nog vad jag vill. bygga världar inuti. vackra världar byggda av tankar och känslor, skyddsnät då jag faller, små flyktvägar&gångar inuti. vill bygga små fina trevande känslor av lycka, rörsel, framåt, nyfött, nysått. inte något stort. inte något magnifikt och perfekt. bara något litet att börja med. ett frö, och något för det att gro i. jag har så mycket framför mig. jag kan inte uppleva det utan känslor av magkittel och av att det betyder något. jag vill sluta känna såhär nu. sluta känna en massa varma meningslösa dagar passera genom mig. jag vill uppleva luften jag andas och det jag känner som jag, jag vill embrace:a mig. det är inte något orden kan nå direkt. de kan bara cirkulera kring det jag egentligen vill skriva om. gestikulera om det. hinta om det. för jag tror inte riktigt att det vill skrivas i sådana här ord.