learning to live

hej. en till bild på mig. jag är fin. ofta tycker jag det. det finns tussilagoblommor och vitsippor i bröstkorgen på mig som börjar gro, sträcka på sig. de är känslan av självförtroende. av att känna sig bra, och fin, och som sig själv. ofta när jag tänker och känner så känns det som att något tas ifrån mig. kroppsångesten och det självdestruktiva tankesättet har varit ett sätt att hantera mycket på. en metod som tas ifrån mig. och så tänker jag att jag var inte klar med att ogilla mig själv. jag var inte klar med att plåga min kropp och att svälta den. jag var inte klar med kontrollen och med ilskan riktad inåt. som något outrättat, något jag borde dragit till sin gräns tills det blev "klart". jag tror att det är ett manipulerande tankesätt som har sin grund i att det är svårt att förändras, erövra ny mark. att det är bekvämt att stanna kvar i det gamla.
men. det är ohejdbart. jag kan inte stoppa det, jag börjar bli kompis med mig själv på riktigt, på sant. slungas in i det, dalar sakta ner. som ett maskrosfrö. som sakta. dalar. ner
mot
sommarängen.
landar. slår rot