snow hey oh

islossning

det är svårt att skriva eftersom det finns så mycket att skriva. det är svårt eftersom jag vet att det kommer att bli fult. det är för mycket för att bli fint. för att rymmas inom ramar, även inom mina stökiga sådana. det är svårt eftersom jag så gärna vill att det ska bli bra. svårt eftersom jag är rädd för att misslyckas, antar jag, för jag behöver det så sjukt sjukt mycket just nu.

öppnar fönstret.

jag har så mycket inom mig att jag bara vill gråta. så många otänkta tankar, så mycket onystat i det undermedvetna. mitt omedvetna är ett virrvar, en kaotisk oordning, och allt som oftast spolas någonting därifrån upp på medvetandestranden. ett fragment, något jag drar i, försöker förstå, en del av något större. och nu har det spolats upp så väldigt mycket som jag inte orkat ta tag i, inte haft tid för.

drar fingrarna genom mitt hår. det är nytvättat, mjukt och lurvigt. badat varmt, länge, i mörker. luktat på natten. kyla mot min hud. mjuk kyla. är insmörjd i hudlotion, mjukt, läpparna lypsylade, munsåret har inte spruckit idag.

jag har haft feber de senaste tre dagarna, som ångestvärmevallningar, fast inga ångestkänslor utom ibland. egentligen har jag haft feber till och från i flera veckor. inte haft tid för att bara stanna upp. nu har jag det. jag stannar upp. och tiden bara flyger iväg.

orden är svamlingar. är rostiga. are very much alive.
finns inga övergånar, inga logiska samband. strukturen finns i mig men jag orkar inte bemöda mig med att delge er den. mitt skrivande. mitt trassel.

jag är mycket trött. mina tankar jag inte orkar känna fullt ut blir till febervärme och febersömn. jag ska ändra på det. nu. och egentligen vet jag vad jag behöver. men nu är jag bara mycket, mycket trött och har ont i min kropp, i ben, axlar, mungipor. det stramar, sträcker.
gör mitt bästa för att läka kroppen, psyket. pysslar om, ställer inga krav. låter det ta tid.

det finns så många känslor, ögonblick som blivit en del av den grå massan för att jag inte orkat skriva ner dem.

jag har varit i paris. det var både jättejobbigt och extremt bra. knopparna slog ut. mötte våren. gick över kullerstensbeläggning, regnades på. solsken. chokolatrier. bagerier. kultur och fina kvarter, promenader, och bright eyes-konserten, och, punkt.

jag är hemma och det är jättestökigt överallt förutom i mitt rum. små öar av mögel i kaffet som var ingen hade hällt ut medan jag var i frankrike. hälften av klockorna har stannat och hälften har ingen ställt fram en timme. det är övergett och obebott här och jag trivs inte, jag trivs när jag är här själv och när alla är hemma, men när jag är här med min bror vill jag bara härifrån. inte för att jag inte älskar honom, det gör jag, men för att den ordning han skapar raserar jag, och den ordning jag skapar raserar han. vi drar åt exakt motsatta håll och det funkar inte.

jag luktar som jag igen, igår luktade mina fingrar och händer, hur mycket jag än tvättade dem, som allt annat än jag.

projektarbetet är klart och det blev hur bra som helst. nu är det allt som allt tretton saker kvar att göra i skolan: prov, slutprov, labbrapporter, projektrapport, framställningar, uppsatsinlämningar. det kommer att gå bra. jag ser fram emot det. jag ser fram emot studenten och mot det andra som ska ta vid efter.

jag vill känna känslans hela räckvidd. jag vill utforska vidden av tanken.
jag har ett dilemma i huvudet jag inte blir av med, eller snarare flera utav dem. jag vill bli fri, lätt, jag skulle önska att jag vore mer carefree, mer mig, mer tillräcklig i mig själv. det jag skulle önska var min frihet blir mina bojor, och det gör mig ledsen. jag är en maskros under asfalten som inte vågar bryta igenom.
jag skulle önska att delar av mitt liv ville släppa för gott, släppa taget om det som varit, gå vidare och lämna mig fri. för jag kan tamigfan inte ta mig någonstans såhär. det gör mig rastlös, arg och frustrerad. kanske är det redan så, jag vet inte, det kan bara tiden bevisa.

jag vill så gärna och behöver så mycket ha någon som jag vågar väcka mitt i natten när tankarna blir till en stor bubbla som spricker snart, när jag ligger med klaustrofobi och vill klösa mig ut ur mig själv. jag behöver någon jag kan dumpa känslorna hos utan att jag hatar mig själv i processen. jag behöver det, jag har aldrig haft det, men jag önskar att du kunde bli. jag vet att problemet är mitt, och jag vill kunna ändra på det. jag vill ha någon jag vågar behöva och vågar vara jobbig hos, någon jag vågar gråta hos som jag kan gråta hos mig själv. jag behöver prata mycket mer än jag vågar, eller snarare kommunicera, behöver veta andras version av mig, av situationen, av hur jag beter mig.
det som gör mig arg och frustrerad och villrådig gällande det här är att jag ju har människor nära mig, ändå får de mig inte att må bättre när jag mår dåligt, och då gör det ondare att ha dem nära än att inte ha dem alls.
tämj mig. gör mig till din ros. hjälp mig växa.

det sista stycket fick mig att gråta. jag vet inte varför.
det är vår och det gror lycka i mina vrår. jag ska börja springa den här veckan, löpsteg mot skogsväg, vill åka inlines, har så mycket inom mig jag vill göra verkligt. jag vill vädra ut dammet, bekymren, inte bry mig så förbaskat mycket och bli min bara min. nog vet jag egentligen.

det här blir min sista text jag publicerar här. sen jag var några veckor mer än femton har jag skrivit så att människor i min närhet kan läsa, och det har hjälpt mig att säga mycket, hjälpt mig att göra problem, rädslor och smärta till minnen, erfarenheter, till en stadigare grund att stå på. det har varit bra. jag har behövt det. men jag behöver det inte längre. det håller mig kvar, det gör mig hämmad och jag tänker ideligen på saker jag vill skriva om men inte kan skriva om eftersom människor läser. eftersom jag inte kan skriva om det kan jag heller inte ens själv förstå det, göra det begripligt, göra det till mitt. till viss del beror det på att jag inte vågar säga det till andra, men till störst del beror det på att man faktiskt sårar med mycket man skriver. skulle jag skriva rakt igenom ärligt och följa ögonblickets ingivelse, ögonblickets känsla, skulle ingenting funka. folk skulle göra ögonblickets sinnesstämning till helheten. det är så lätt och så fatalt. så trött på att hela tiden behöva ta hänsyn och på att bli bedömd, jag vill inte det mer. kommer heller inte läsa bloggar av människor jag känner eller känt längre.
jag värker av ett trängande behov att beröra det som är allra mest tabu inom mig, att utforska varför jag fortfarande kan må sådär jättedåligt, kaotiskt och villrådigt ibland. att skriva för bara min skull, att skriva fult och ocensurerat.
lämnar det här. klart.

explosion.

inte den vanliga listan av saker att göra följande dag innan sänggåendet, för att på något vis rättfärdiga att att man sover fastän man inte gjort detdär. inte den. inte rättfärdigandet av en stress som inte finns där, som finns där på ett annat sätt.

istället ett andningshål. smått ont om dem på sistone. en osammanhängande fristad. tankevimmel, låt mig skriva mig fri. tankevimmel, lär mig lyssna. att föra en dialog med sig själv. hej jag finns. hej du är viktig. hej let’s break this silence.

ja. ungefär så.

klockan är kvart över elva en fredag i mitten av mars år tvåtusensju och jag är trött som vanligt, som jag alltid är på fredagskvällar. jag är trött, jag är naken, jag har nyss duschat i skålhett vatten ganska länge. rakat bort en del hår jag inte ville ha. nopprat ögonbrynen, tvättat håret, smörjt in vaderna så de inte blir torra som fnöske. slags frihetskänsla. borstat tänderna, lypsylat dem för att de alltid blir så torra av det. jag är ren. jag är så hopsamlad man kan bli i ett tillstånd i rum och tid som mitt. en vattenflaska jag aldrig lämnade tillbaka och en mobil på min röda musmatta, med musen jag stör sönder mig på. det är lite rörigt. det är plockigt. men att försöka bringa ordning i det vore ett spel för gallerierna. det är egentligen röran inuti jag vill komma åt, och det är en illusion att det skulle gå genom att städa mitt rum. det funkar som så att det håller kaoset på avstånd. men det är ingen långsiktig lösning.

jag går ner i vikt. långsamt, men det enda som räknas är att det går åt rätt håll. jag trodde inte jag kunde gå ner i vikt utan att investera sjukt mycket energi och tid i det. och jag lovar mig själv att inte hålla mig ifrån något. att inte pusha mig. en verklig förändring kommer av sig självt, långsamt och förankrar sig stadigt i världen. ännu bättre blir det när jag börjar springa med johanna och sen maratonträna och åka inlines och cykla. det blir frihet för kropp och själ, sammanlänkade.

rör vid mina bröst. så mycket kontroll som möjligt. det kommer att ordna sig. paris är en skiljepunkt. slutet på något och början på något annat. livet efter frankrikeresan existerar inte riktigt ännu, jag måste koncentrera mig på att överleva det här först.

det blåser ute. satt i soffan själv och läste bok som inspirerar. myskänsla. jag är hemma, jag är själv och jag trivs som fisken i vattnet i denna tystnaden.

det finns så många tankar. åker spårvagn och tåg och buss med dem. de frodas i musiken jag shufflar fram i öronen, lever sitt liv där. sen springer jag. mellan alla kollektivtraffiksmöten. sicksackar mellan tidningsutdelare. för att hinna. alltid är det knappt.

känslan av att vara trasig i kanterna. min kropp är krasslig. jag har munsår jag inte får bukt med, mina vårtor orkar jag inte ta tag i och de verkar leva sina egna liv. min kondition suger efter feberdagarna. mina naglar växer, håret växer och blir fett, grått och stripigt. läpparna är bara torra hela tiden. det står hårfärg på mitt skrivbord. jag ska färga håret sprudlande rött snart. och klippa av skiten. bli lite friare. lite lättare. och jag ska inte vara rädd, inte den här gången. det måste förändras nu.

en del av mig värker av längtan efter något varande som inte är så darn flyktigt. en frisyr, ett lugn, en glädje, what the fuck ever.

jag vill inte leva livet som om det vore en radda hinder att ta sig över. jag vill inte leva så. jag behöver inte leva så. jag har makt att göra vad jag vill med mitt liv och forma det så som jag trivs att leva. nu är jag dock bara trött. trött i tankarna, huden, lederna, huvudet. jag behöver sova och jag behöver sova tills jag vaknar av mig själv. jag ska låsa dörren och dra ner rullgardinerna och sova naken. det finns fler tankar som vill vara med och finnas till men de får vänta. jag ska sova och läka nu. imorgon stundar diverse skolarbete, men det som hör morgondagen till ska lämnas åt morgondagen.

nu. nakenhet mot lakan, vissheten om att imorgon är en helt ny dag. vissheten om att vara älskad och i början av en uppsjö av möjligheter, små stigar att vandra på.

för att bryta isen i mig.


jag är hemma, mina fingrar luktar konstigt, inte som mig, och rummet är ett myller av oreda, min mamma är hemma, jag ska handla till middag, städa, vika tvättat och kolla jobbös, och skriva uttömmande, skriva uttömmande, skriva bort febern, tömma ut skiten, skriva hel, skriva ren,

lycklig och trött, det är vad jag är just nu. så mycket att skriva och så lite tid.

trött.
lycklig.

är det farligt att känna sig rörig?

tankar om att man borde låta hjärtat tala varje dag. och då pratar jag om förbindelsen mellan hjärta&fingrar. tangentsmatter, en meditativ tankeström som cirkulerar och flödar utåt. det var längesen jag skrev nu, tror jag. vågskålen väger över där det står livet och skrivandet får stå över. ändå är livet något jag grott i skrivandet. jag skulle önska att jag tog mig några andetag varje dag jag fyllde med tankar. det behöver ju inte ens bli bra. det behöver ju bara höras. jag drömmer om en värld där jag slipper censurera. där jag skriver precis det som känns och tar itu med det.

jag är uppfylld av musik. toner som ett vibrerande berg som forcerar min gåshud, mina blundande ögon. gick genom natten, log mig själv hela vägen hem. jag är lycklig och jag är mitt uppe i livet. det finns så mycket att berätta om, men egentligen räcker det så.

jag är mitt uppe i livet. jag är lycklig.

det här tänkte jag för ganska många kvällar sedan.

hurricanelåten vibrerar i mig och orden finns inte nu, vill inte finnas, inte skrivna på papper på stelhet i rader uppstaplade, precis som jag, precis som jag känner mig nu, obestämbar, flyter ut, flyktig substans, inte konkret, inga referenspunkter, ingen blogghelhetsbild men ändå så mycket, så mycket att skriva, så många punkter att strunta i, och ett slags hejdå, och jag känner mig verkligen som en annan nu, och det finns så många småprojekt överallt&hela tiden and I do do do love you, och visst känns det fint att va vid liv e n d a g t i l l

mitten av en hurricane

(I need you)

det finns en sorts magi. det finns en absurditet i varandet. det finns tårar bakom ögonblocken och det finns ord som aldrig slutar rinna. ikväll är en kväll är en kväll då jag kunde sagt allt som rör sig innanför bröstet utan att skämmas, är en kväll är en kväll med kväljning och magi i en enda röra, virvel, virvle röra, röra virveln. vill gråta, av den simpla anledningen att det finns något som måste ut. det är inte något ledset. något vemodigt kanske. inte olyckligt. några blåmärken kanske, och väldigt väldigt mycket att göra. ingen ordning. ingen stabilitet. nyckeln till allt: att finnas nu, att låta det som är här räcka. men jag vill famna allt. ha kontrollen. inte känna att det flyter ut. flyktig substans. det. jag. det. som slutar och börjar var?
dricker kaffe fastän att det får mig att må illa. jag vill andas i din famn och bara lyssna och lyssnas till. den där stämningen. den där stämningen.

det måste finnas ord.
kräks på mig. vaknar lugn. marianergravsdjup så tätt intill, jag faller om jag inte aktar mig. håll mig. värm mig. jag måste finna orden. måste finna modet.

vi kommer att gå genom livet smått halva, lite trasliga och lite knasiga, ständigt mitt uppe i och i bästa fall kommer vi att under korta små ögonblick kunna befinna oss i orkanens öga. men för det mesta kommer vi att blåsa runt, stötas, blötas, formas och ständigt vara påväg, ständigt vara ofärdiga, okompletta, och vi kommer att söka, irra och ständigt bli. och förhoppningsvis i detta bli också finna ett varande. stillheten i rörelsen. trivseln i resan och i att nötas. detta har jag förstått. att man aldrig blir "klar". att man får tycka om att vara mitt uppe i det ofärdiga, i allt brus. eller inte tycka om alls.

det är morgon. jag är inte så trött. klockan är bara tolv minuter över sju. älskling sover en vägg härifrån. jag har ätit havregrynsgrötsfrukost och blev jättemätt och dövar mättnaden med en flaska kallt vatten. théet står på köksbordet och svalnar. bortglömt. jag vill inte ha det. jag ser ut. det finns ett stort fint fönster här i vardagsrummet. det börjar ljusna i fönstrena runtomkring och färgerna börjar komma tillbaka. lovet är slut nu. det gör mig glad och oglad. därför att det inte varit ett bra lov, därför att något annat vore bra nu. oglad därförsom jag inte har någon glöd, lust, ork, engagemang, you name it, vill stanna i min varma trygghetsvärld, kokong, safe within my womb. måste jag möta världen? om jag inte orkar, vill? egentligen vet jag nog vad jag vill. bygga världar inuti. vackra världar byggda av tankar och känslor, skyddsnät då jag faller, små flyktvägar&gångar inuti. vill bygga små fina trevande känslor av lycka, rörsel, framåt, nyfött, nysått. inte något stort. inte något magnifikt och perfekt. bara något litet att börja med. ett frö, och något för det att gro i. jag har så mycket framför mig. jag kan inte uppleva det utan känslor av magkittel och av att det betyder något. jag vill sluta känna såhär nu. sluta känna en massa varma meningslösa dagar passera genom mig. jag vill uppleva luften jag andas och det jag känner som jag, jag vill embrace:a mig. det är inte något orden kan nå direkt. de kan bara cirkulera kring det jag egentligen vill skriva om. gestikulera om det. hinta om det. för jag tror inte riktigt att det vill skrivas i sådana här ord.

det finns bra saker också. som att jag gjorde elin glad med semlor och röd hårfärg. som att en frenger (not quite friends, not quite strangers) började prata med mig på mölndals bro i väntan på spårvagn. fina ord och leenden. som fina sms från finaste älsklingen. som orden som ligger och kurar i huvudet. på andra sidan illamåendet och stanken av rädsla.
diskmaskinen låter. folk sover. mamma snarkar. ge mig en ny frisyr och ljust rött hår, fler hål i öronen och en piercad underläpp, några doser modighet och en lyft blick, så ska jag inte klaga på ett tag till.

det här suger relativt mycket.

(get me away I'm dying)

som grus i ögonen och jag kan inte sova

mer än halva februari har gått och fåglarna har börjat kvittra




axlar orden. (I would like to wear your love.) with pride. tiden bär iväg mig, tvingar mig vidare. nöter förändring. jag är en kamel som färdas genom ett nålsöga. tiden är en osynlig hand som för mig framåt vare sig jag inte vill eller inte. min farkost. havet som formar stranden, vinden som nöter bergen.
varm kall trött pigg hungrig mätt. contradictions. ska jag ut och andas natt eller ska jag sova bort ångesten här i den drypande värmen? dagar som dessa är jag allt annat än tillräcklig. det är stökigt och det är rörigt, runt mig och i mig. så rädd för känslorna. vilka är målen? vad är gränsen som definierar mig? mitt hår växer sig alldeles för långt och färgen ger upp, det känns liksom så representativt för allt just nu. som så ofta. tyvärr.

vill inte vara stum
längre.

so eager to pack my bags. when I really want to stay.

för att jag inte vet vart jag annars ska göra av det.
det är bara kaos och jag vill avskärma mig från alla tills jag är stabil. jag har ont igen. på detdär destruktiva viset. inte som att fördämningar brister. som sårskorpor som dras bort och gör gamla sår variga. jag hatar mig. jag vet inte vart annars göra av de här känslorna. jag spyr på allt jag borde och måste göra, för det går inte när jag mår såhär. mina käkar är stela. jag mår illa. lätt huvudvärk. klamrar mig fast vid en thékopp. om jag slutar skriva kommer tårarna. jag kan inte fortsätta såhär i all evighet. det gör ont. jag har ont. det värker, och det är cirklar och spiraler och det slutar aldrig, varje tanke är ett snäpp nedåt, varje mening jag skriver ut är ett slag i magen. hjälp.

mina frostbitna kinder brinner. dricker iskallt vatten. det röda och det gröna ljuset faller fint. har ett hjärta på min underarm. träffade en gammal klasskamrat och följde honom halva vägen hem. ringde älskling. gick genom natten och kylan och tystnaden hem, la mig ner på gräsmattan, kroppen som ett kryss på marken. himlen välvde sig över mig och både gräsmattan och stjärnorna tindrade.

känslan av att inte nås. är det ni som inte vill vara en del i mitt liv eller är jag rädd att släppa in er? jag vet inte vilket som är värst.

learning to live

hej. en till bild på mig. jag är fin. ofta tycker jag det. det finns tussilagoblommor och vitsippor i bröstkorgen på mig som börjar gro, sträcka på sig. de är känslan av självförtroende. av att känna sig bra, och fin, och som sig själv. ofta när jag tänker och känner så känns det som att något tas ifrån mig. kroppsångesten och det självdestruktiva tankesättet har varit ett sätt att hantera mycket på. en metod som tas ifrån mig. och så tänker jag att jag var inte klar med att ogilla mig själv. jag var inte klar med att plåga min kropp och att svälta den. jag var inte klar med kontrollen och med ilskan riktad inåt. som något outrättat, något jag borde dragit till sin gräns tills det blev "klart". jag tror att det är ett manipulerande tankesätt som har sin grund i att det är svårt att förändras, erövra ny mark. att det är bekvämt att stanna kvar i det gamla.
men. det är ohejdbart. jag kan inte stoppa det, jag börjar bli kompis med mig själv på riktigt, på sant. slungas in i det, dalar sakta ner. som ett maskrosfrö. som sakta. dalar. ner
mot
sommarängen.
landar. slår rot

don't let me slip

hej orden

det var så fint ljus ute idag. det är en bra dag. livet är okej. jag är trött och frusen och fragmentarisk, men det är också okej. jag kan mer och mer acceptera känslan av att vara mitt upp i något, och inte bara koncentrera mig på att komma förbi det. som vore det ett hinder, det där livet. eller en sak i en lista att bocka för. man kommer alltid att vara mitt uppe i, och man måste lära sig tycka om det.

mycket tankar och lite trassel. jag ska bada bort frusenheten snart och jag ska inte gå utanför dörren mer idag. jag har gått så sjukt mycket idag, säkert mellan två och tre timmar. jag tror jag slutar där. jag ska ordna upp mig nu. städa fint och sortera rätlinjigt. kanske baka kanelbullar. kanske läsa ut boken.

jag skulle vilja stänga av tankarna såsom man stänger av en vattenkran. det kan jag emellertid inte. solen skiner ute. jag har varit ute och gått en bit. snart ska jag ta bussen och spårvagnen till skolan, men jag vill inte vara med idag. ont i magen och synapserna. det maler på inne i huvudet. får ingen rätsida. letar riktning, finner ingen. jag vill klösa sönder mina ögon och krossa mina knäskålar. varje tanke är fel. dömer dem, fördömer dem. ingen objektivitet. man får inte känna såhär. man får inte det. det är förbjudet. allt tornar upp sig, blir så definitivt och överväldigande. önskar jag kunde hålla käft iallafall. önskar att jag kunde hålla en känsla inom mig och agera utifrån den och inte utifrån varenda känslospillra. jag klarar inte det här. jag vill inte vara med. vill inte vara med.

jag är passivt stressad och väldigt väldigt spänd i käkarna. mätt på ett konstigt sätt och vill mest att den här dagen ska ta slut. slösurfar och förtränger vad jag borde göra egentligen. törstig. kök och vatten. get me away I'm dying. fast bara litegrann. imorgon blir bra.

den här dagen är konstig, absolut inte på ett dåligt sätt men... udda. jag vaknade för två timmar och fem minuter sen av att middagen var klar (som för övrigt var rester av mat jag gjorde för två dagar sedan. jag vet inte hur länge sen det var mina föräldrar gjorde middag som alla åt. några månader sedan? det är inte deras starka sida). hade sovit i tre timmar, från det att jag kom hem klockan tre. jag är verkligen trött. sådär sömnigt trött.
jag gick upp vid tio över sju idag, efter att ha snoozat i fyrtio minuter. gjorde kaffe i pressobryggaren och råggröt med linfrön och hällde upp ett glas apelsinjuice, och åt frukost vid det nya köksbordet i pojkväns lägenhet. jag bara vet att jag kommer att älska det bordet.
begav mig till skolan vid åtta och gick från järntorget till bellmansgatan. naturkunskap. som användes till att prata om biologi, förutom de tjugo sista minuterna, men dem har jag föga minne av. fick våra slutprov och jag hade tydligen fått mvg på slutprovet. förvånande. jag ägnade en kvart åt att förbereda mig på att öppna det där hopvikta pappret och smälta att jag sabbat detdär tjugo komma noll-betyget. det är faktiskt på riktigt inte viktigt längre, jag vet inte om det någonsin varit det egentligen. men på något sätt är ändå dendär stunden då man sabbar det, jag vet inte... . jag är dock övertygad om att den stunden kommer snart. jag vet inte varför. but it's ok.
fick även resultatet på slutprovet för halva bilogi A-kursen (som jag skrev för över ett år sedan, snacka om försenat betygssnack..) och det hade gått jättebra. och min fysiklärare sa att fysikprovet gått hur bra som helst. fyra kapitel och jag hade inte en enda anteckning från någon lektion. vart kom det här flytet ifrån?
jag ska sluta prata så mycket om skolan nu, jag är bara glad att det funkar. och jag trivs verkligen med det, för det är inte så mycket och jag har verkligen tid till väldigt mycket, även fast jag är väldigt trött. jag har fått tag på en person till projektarbetet också, det verkar också lösa sig. och jag har haft den här veckans lektioner nu. nästa lektion har jag inte förrän om två veckor.
btw verkar det som att jag kommer stanna i paris för att se bright eyes. jag höll på att slita av mitt hår när jag upptäckte att han spelar i stockholm samma dag som jag åker till paris, och i paris samma dag som jag åker hem. men jag ska försöka flytta hemresedatumet. jag kommer dö och återfödas igen på den konserten, om det nu blir så. jag hoppas.
sitter i mitt rum och sjunger med i REM's It's the end of the world as we know it. känner mig fri från jobbig hårväxt, brasilianskvaxade mig idag (fast hon som gjorde det sa att det hette "hollywood" vilket var smått jätteroligt eftersom hon bröt på franska och inte kan uttala "h", så jag fick en "ollywood"-vaxning"), och rakade benen. borde klippa håret lite också men jag orkar inte.
det är rätt stökigt och jag har lite att göra. ska skriva loggbok och maila min idrottslärare. tänkte dessutom försöka komma i säng elva så jag får sova åtta timmar, jag skulle behöva det.

så väldigt ickelitterärt och opoetiskt det blev den här gången :) men jag tycker om det. också. en annan sorts tankerensning.