nauseous

nauseous, feeling scattered. everything is very quiet. the ambivalent silence of a choked scream.
det är en deprimerad dag. tårar och villrådighet och känsla av overklighet. av menlöshet, och av skuld och rädsla. jag är sju år och begraver huvudet i kuddar. jag är sju år och jag är så rädd att de är arga på mig.
sväljer luft sväljer klumpar. den här dagen är en febrig dröm som rinner genom mig. ser ner i marken, blundar, vill inte vara med, inte just nu.
det är så mycket som inte blir skrivet. det är så mycket som ryms i mina ögon som inte blir sagt. det... är så splittrat, och det känns som att allt glider ifrån mig. momentana känslor, tro inte att jag inte vet det. yet, lika påtagligt.
morgonens solsken byttes i en gråmulen himmel som tynger mina axlar.
vad som är kvar av det här året är ett slags undantagsexistens.
jag gråter, och jag önskar att jag skrev mer.

idag ska vi uttrycka oss väldigt kort. jag står mig själv upp i halsen. jag är en väldigt, väldigt rädd person. it hurts to think about it. jag tycker inte om mina fundament. klumpar i halsen och jag känner mig så jävla otillräcklig.

and this is how we smile this is how we start it this is how we breathe

freedom yells, it don't cry (so don't look so worried)

a celebration upon completion.
jag har korsett och assnygga röda skor och jag ska hem till johanna och dricka vin och följa med henne och hennes vänner ut nånstans och... det blir nog bra. livet här och nu består inte av en känsla utan av tusen och en känsla och jag känner att jag skriver för fort och för mycket och med för lite eftertanke för jag har lite bråttom men
det jag vill säga är nog
att jag är rotad, lycklig, för massa bra dialoger i huvudet, två fötter på jorden, omgiven av människor som jag ser upp till och älskar.


yes you will be loved

yes you will be loved

ju längre det går mellan skrivstunderna, desto längre ifrån mig själv hamnar jag. och det är inte på något vis samma sak att skriva för sig själv, när ingen utom det egna hjärtat lyssnar. jag skriver bäst då jag vet att någon läser, om än bara någon, samtidigt som jag skriver bäst då jag skiter i hur det uppfattas.
skriver i word, vill inte se åt min blogg, jag vet inte varför. det enda jag bryr mig om är ordet jag skriver ut precis nu. lika fragmentariskt som alltid.
jag mår konstigt. ont i halsen, fast ändå inte. trött, men pigg, och mätt som ett as fastän att jag inte ätit speciellt mycket. sprungen&duschad. känner mig... dispassioned. dislocated, disconnected. det är ingen fara alls, det känns bara lite grått och lite kallt. jag vill göra något men jag vet inte vad.
(spruckna läppar och stramande hud)
sovit till tio idag. började tio i tolv, skrev franskprov. det gick bra, såsom det alltid gör när jag är i rätt sinnesstämning. gick till centralen, åkte tåg, gick till tandläkaren, åkte hem, kaffade och läste, åkte och sprang, duschade. jag ska stretcha, och läsa, och ringa annamaria och planera morgondagens matteredovisning.
det är nerförsbacke i skolväg nu. nitton skoldagar kvar, och varenda en känns som ett undantagstillstånd. två slutprov, två redovisningar och lite såntdär arbete som man är menad att göra hela tiden fast sällan gör, och det är ingenting. det är ingenting. nästa vecka är utnämnd till pluggvecka. för att det känns så. for some reason.
jag har köpt världens finaste skor. röda. precis sådana som jag alltid velat ha <3 <3
och jag... känner mig halvytlig idag, men helt okej. helt okej. halvytlig och halvlycklig med ett par röda skor på mitt skrivbord.

(för allt faller. förr eller senare faller allt.)

gardells mantra. gardells ständigt återkommande mening. förr eller senare faller allt. men det är inte det jag tänkte skriva om.

jag tänker på boken jag läst. “jenny”. av gardell. tänker på hur mycket jag faktiskt känner igen det som beskrivs. barndomen. blick ner i asfalten, grånad, rädd. vicious, cruel world. känslan av att dömas och att ges en roll. att väljas eller att inte väljas. (att inte väljas.) som barn stöptes jag i osäkerhet. jag minns ingenting om att det var lätt och lekfyllt och att man lekte tillsammans, jag minns inte dendär sorglösheten och lättheten. men jag minns världar i mitt huvud jag skapade åt mig själv att leva i, jag minns skogspromenader och att röra vid träd. jag minns att jag var ensam och goddamnit vad jag älskade ensamheten. detta är bra minnen, det är något jag saknar. min ensamhet, att leva inuti mitt huvud, att vara så totalt centrerad i mig själv. första halvan av min barndom älskade jag mig själv. eller älskade är fel ord, det var som en självklarhet att trivas i sig själv. förankrad i mig, helt enkelt självklart att jag och min kropp hörde ihop. jag älskade mitt utseende. andra halvan ser annorlunda ut.
som sagt. jag minns inte klingande skratt och bekymmerslöshet. jag minns en värld där man jagar eller jagas. folk som slår, spottar och pikar. där man passar in eller inte passar in. jag förväntar mig fortfarande att folk ska attackera, döma ut.

man slappnar inte av tillsammans med andra, man sänker inte sin gard, man lyssnar efter tonfall som skorrar falskt, man lyssnar efter det där kommandot: okej allesammans, på honom!
för man vet att det kommer.
för det kommer alltid, och man väntar bara på att få det bekräftat: att man är lurad igen, att man egentligen var oönskad, vad de än sa, att man egentligen aldrig var välkommen, vad de än försäkrade.

jag skriver för att förstå. för att förstå det mönster som är jag, och för att förstå det måste jag titta på när det skapades. hur det skapades. (jag förväntar mig fortfarande att människor är ute efter att såra.) hur man än ser på det lärde jag mig hur grym världen är och hur stor makt andra har över en. hur de kan reducera en till värdelös genom bara en blick. gissa om det var en chock att börja på gymnasiet. (vafan!? folk är snälla. vad är det som är fel? vad är haken?)
men “frågan är om änglar verkligen är särskilt intressanta om de aldrig fallit från sin himmel”. för att bli till någon måste man formas. att leva lämnar spår av liv. som gardell skriver:

det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont ska kunna sippra in. oskulden är inte ett tillstånd utan ett icketillstånd. det enda man kan göra med en oskuld är att förlora den.

jag känner mig handlingsförlamad och smått halvdöd. saker som borde göras ackumuleras och paralyserar. jag vill inte, jag orkar inte och go me! vad mycket positiv energi jag skickar ut ELLER INTE. jag vill skriva nåt jag vill skriva nåt jag vill vibrera från mitt hjärta fingrar datorskärm in i ögon tankemönster blodomlopp annat hjärta. transformation&förvandling och jag vill hjälpa människor i deras förtvivlade försök att haka sig fast vid livet, vill hjälpa dem i irring och förvirring och svammel och jag vet inte riktigt, men idag är bara tvivel och stå på samma plats och skrika inombord i kuddar. ljudlöst, stumt, trampa vatten. the calendar hung itself. fevers and mirrors down in a rabbit hole and you are the yellow bird that I've been waiting for and the end of paralysis

det mörknar ute
mörkt
paralysis

jag är trött, trött, trött och olika strukturer faller på olika plan. jag har inte tid att upprätthålla. springa runt med andan i halsen och försöka & försöka. that is not the way to do it.
läst ut "jenny". älskar gardells stil. ger mig alltid hopp, vilket kan tyckas konstigt med tanke på vad han skriver.

jag ska springa nu.

jag förlåter mig.

hej självet. försoning. jag förlåter mig själv. allt, allt förlåter jag mig själv.
självacceptans, självrespekt.

dress yourself in light

lars demian - aldrig en syster. börjar lyssna där jag slutade imorse innan jag gick till tåget. låtar på repeat, alltid låtar på repeat.
jag är väldigt törstig. sushitörstig. hanna och jag åt sushi på bio. förortsungar. mina ben i hennes knä, det var mysigt.
föreläsning om ätstörningar idag på skolan från tjugo över åtta till tjugo över tolv. det var trevligt, ganska lärorikt, nåja lite iallafall, när inte undervisningen var på dagisnivå. kaffe och fika.
och lunch. och lämna in en labbrapport en dag innan den ska lämnas in och herrejösses. håltimme, biologi, håltimme, cafémacka, gympa & ledarskap. (lärt mig att inte ogilla badminton. roligt ju.)
det är väldigt stökigt. kläder, böcker, disk. mikroorganismer håller på att ta kontroll över köket.
hittat ännu mer kläder jag vill ha, som jag egentligen inte behöver. jag har ingen spärr när det gäller pengar känns det som. ingen kontroll över mig själv, inte för att jag känner att jag behöver någon, men i framtiden... ja.
lagt "halleluja" av bob hansson på nattduksbordet. för livskick varje kväll, lite mer levande i blodet. lite mer halleluja.
tänkte skriva lite mer om virvlarna innanför huden. i hjärtat, innanför pannbenet, det som betyder. rörsel.
rörsel.

vi lever i tron att våra bojor idag är valuta att köpa morgondagens frihet för. så sjukt fel vi har, så skev syn.

I would like to learn to be the best I can be. One day, I will wake to find tomorrow, and be content without perfection.

be content without perfection.

torka tårarna min vän, jag tror jag vet ungefär hur det känns

det känns annorlunda. på något sätt.
neskaffe, röd skoltröja, mjukisbyxor. det är böcker överallt (och allt bara trängs och alla bara pratar). lyssnar winnerbäck. ska springa till tåget om tretton minuter och åka till korsvägen och därifrån springa till fysiken och träna med johanna i en timme.
livet går i stort i ett. överallt och hela tiden. jag skulle önska mig lite mer andrum, lite mer överflöd av tid.
jag har varit väldigt arg idag, men inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt. beställt studentmössa, hämtat antibiotika på biblioteket, fikat med hanna. promenerat med elin och jennie, ätit lunch med ylva. somnat på en fransklektion och på en buss.
på något vis tillåter jag mig alla känslor på ett helt annat sätt nuförtiden.
och egentligen har jag så mycket att skriva och säga men så lite tid att göra det.
det känns tomt att inte vara hos dig nu, nära dig. stegen blir lite tyngre, allt lite gråare, trögare. saknar dig. så ofta att det skrämmer mig.

du hjälper mig upp, lyser upp den väg jag springer. du kan vagga mig lugn, du når in i mina dunkla rum.

tankeströssel om livet och ledan och lyckan. känsla av att nästan ha gnuggat de tröttsvidande ögonen ur sina hålor. jag sover jättemycket. varför då så trött? jag vet inte. jag vet bara att. jag vet bara att det enda jag vill just nu och här (ett här och ett nu som har ett visst, jag vet inte hur stort, spann) är att vara varm, att få sova och att få gråta. täcken och tårar. sömn. kärlek, villkorslöshet.
det är mörkret, det är slitenheten.

känslan av att vara frusen och trött. men jag gråter inte av självdestruktivitet. jag har inte känslan av att falla handlöst i en sorts förvirring. jag mår inte dåligt på ett ohanterligt sätt. på något vis kallar jag mig ändå lycklig.

jag grät igår. på spårvagnen, på brunnsparken, på drottningtorget, på spårvagnen. förlösande, på något sätt. även om jag vill bryta mig ur känslan av stagnation, grånad, eller inte riktigt. exotism, eskapism. metamorfos, ataraxi. jag skräms av alla relationer som inte funkar. jag skräms av allt som gör mig beroende och av allt som är beroende av mig. inte allt men en del. inte alltid men ibland.
jag vill ha luft under vingarna och i lungorna. frihetskänsla i stegen och andas andetagen med lätthet. otyngd. fri, i så många bemärkelser.

klippt. mörkhårig. mätt, min tyngd drar mig neråt. böckerna tynger mina axlar. kylan letar sig in under huden. jag rabblar ord och tappar tankar. screw structur.


fredagsorden. lite mer jag. av mig. av nu.
går på bio ensam i kungsbacka. benen uppdragna tätt intill kroppen. kalla fötter i kalla kängor. frusna fingrar klamrar sig fast vid en take away-mugg med thé från pressbyrån. på vägen dit blöta löv och sena tåg. mjukisbyxor, huva, människor som korsar varandra.
doftar av avklätt avhugget. tröttheten vandrar natten igenom.
det är november. kinden mot tågfönster. genom kungsbacka, tänker på alla gamla människor jag besökte i somras. tänker på deras liv. tänker på liv som sand som vätska som damm som sprids för vinden. dammkorn. kärlek. jag...
åker förbi skog. skogen åker förbi tåget jag sitter i. minnen. kommer ihåg då vi åkte där när jag var barn. liten. föreställde mig dedär ensliga ljusen i den mörka skogen som lägereldar runt vilka det satt riddare. fantiserade att de tog sina hästar och galopperade ikapp bilen och öppnade dörren och rövade bort mig. jag låste dörren och klamrade mig fast vid säkerhetsbältet. jag levde i mitt huvud som liten.
ensamhet. självhet. skälver i nyckelbenen i fingrarna i innanlåren. längesen jag gjorde någonting för mig, förutom i mellanrummet mellan något annat eller några andra. som trött i själen. visst gror det något väldigt äkta och något stabilt, det är mer sant än något jag förmår skriva. för jag tillåter mig tröttheten, utmattningen. jag vill lägga mig ner och sova bort den här känslan, sova bort mig.. aldrig har väl längtan bort varit större än nu samtidigt osm jag väl aldrig har älskat som nu. jag vill bortom mig själv, men enda gången jag glömmer mig är när jag är nära dig.
... vägkant. luva. mörker på båda sidor huvudet. lyssnar musik. fearless. gråter utan tårar.

det är kallt. jag är trött. grånaden som en slöja över mig. fredag och utryckslösheten.
rester av chokladsmak i munnen. flagat svart nagellack. steriliteten, vissnandet. för att morgonen ska födas måste stjärnhimlen dödas. för att nytt ska gro måste det gamla vissna och dö. november och november och höstvinter. kylan är taggar rakt in i huden. tröttheten är en barriär mellan mig och handlingen/medvetandet/whatever. but only in their minds can men be truly free. it was always thus, and always thus will be. luktar av mossa och brända möjligheter. smågrus, blöta löv. diktatorer och småsten i hjärnan. ring mig inte. jag har kastat min mobil i asfalten tre gånger.

idag saknar jag min mamma.

and live with what I did to you

lyssnar på something corporate - konstantine. musik som förlöser, musik som känns, musik som skälver mig, hela mig.

Wake up lying in a patch of four leaf clover
And you're restless
And I'm naked

jag har handlat. grännaknäcke, äpplen, bananer, avokado, mango, bröd, mjölk, mörk choklad. osv. jag har tränat med johanna. osv.
trivialt. men inte alls lika energikrävande längre.

So you say
the present's just a pleasant
Interruption to the past

jag mår stundtals väldigt bra, och mellan den stundtala intensiva livetförälskelsen mår jag faktiskt oftast helt okej. stabilt, med uppåttoppar. jordad, förankrad. förankrad i rörelsen framåt. livet är inte (längre) något som är fyllt med hinder, något som ska klaras av; avklaras; det något överväldigande oöverkomligt oöverstigligt. är inte negationer. är motiverande, lekfyllt, och också... liksom tryggt. liksom skyddsbarriär, fler än en fot på jorden, det finns självklarheter. det finns värme, kärlek, acceptans. runt mig, men framför allt i mig.

And there was hope in me
That I could take you there
But damn it you're so young
But I don't think I care

bussfönster, kind mot kall ruta. regndroppar nerför glasrutan. distorted world. vardagsmagiskt. trafikljus: rött, gult, grönt, grönt, grönt. världen smetas ut. färger i vatten, lägger händerna mot. min spegebild färdas parallellt med bussen utanför fönstret.

You'll always be my Konstantine
My Konstantine

jag vill kunna lägga ut mitt liv framför mig och vara stolt. jag vill kunna stryka handflatorna längs kroppen och vara stolt över mig. med vart jag tagit mig själv, med vart jag är påväg. stolt över lyckan och över att ha gjort lite mer än jag egentligen vågat, över att ha älskat bortom gränserna.

Spin around me like a dream
We played out on this movie screen
And I said,
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you
Did you know I miss you

I miss you

solskensord. genuine feelings.

ungefär såhär känns det.
lyfter slöjan från ögonen och ser. lyssnar, känner och förnimmer. jag har alla förutsättningar i världen att må bra, jag ser det och jag ser att det är sant. sålänge jag kan leva på mitt sätt inuti mina drömmar; sålänge jag lever för mig och utifrån mig själv kan det här bli bra, riktigt bra. saker och ting går hand i hand då jag slappar av. tid finns. sålänge den inte äts upp av självförebråelserna. jag skulle vilja släppa allt det oviktiga och fokusera på känslan av tillräcklighet och nuetlycka, tillfredställelsen som börjar i mig. och skriva om den, och göra den till en självklar del av mig. armarna mot himlen. lyfter, lyfts.

jag och kärleken

i lördags var det fest. det var lite längesen nu, men jag vill ändå posta några bilder.
jag var gothare, eller något åt det hållet, och kom dit i sällskap av en poppare och en indier. massor av härliga människor. mot slutet av festen hade de flesta svarta pussmärken :)

det här är jag innan












och det här är jag efteråt

in the corner of the eye - but not quite there yet

här

bryter mig loss. ur det. andas. blundar. rädslan är spänningar i min käke. men
någonstans handlar det ändå om att välja livet. om att bestämma sig för att pursue:a allt det som får en att vara ens egen största fiende, eller att välja att göra sig själv lycklig. jag blir så osäker ibland; och det som gör mig olyckligast är när jag gör min osäkerhet till taggar inåt. sticker hål på mjuklagren jag lagt i mitt inuti, och intalar mig själv att jag aldrig kommer att klara av att hantera mig själv, säger mig destruktivitet, eskalerar tankar. flyr. jag ogillar mig själv när jag nekar mig själv möjligheten att reparera. ogillar mig själv när jag inte ens föröker. jag lovar mig själv detta: jag tänker inte gömma mig igen; jag tänker inte gå för att jag känner tendenser till mådålighet och vill fly. jag vet inte vad för tillfredställelse jag söker i det; det finns ändå ingen. det blir uppochner och inochut, och inget gått kommer ur det. jag vill att du ska veta det. att jag vill nysta med dig, om du vill nysta med mig. jag har så många skrik att skrika ibland. en gång ska jag skrika dem. viskskrika dem.
jag skulle vilja vara fri. jag skulle vilja vara fri från allt det som binder mig till the self rejection, från allt som hindrar mitt liv från att vara precis så bra som det har förutsättningar att vara. fri från katastrofförväntningar. fri från blockeringar, hämningar, jag skulle vilja ta mig själv i handen, jag skulle vilja resa mig upp och helhjärtat sträcka ut armarna mot himlen i ett glädjeskrik. fullkomligen vara allt jag är och våga älskas.
jag skulle vilja låta all den kärlek du erbjuder genomsyra varje dag, såsom jag vet att den kan göra. jag skulle vilja ta varje uns av den till mig. du får mig att räta på min rygg. du gör mig starkare, lyckligare och tryggare. jag vill ge allt det du erbjuder till mig själv; något jag har svårt att göra när jag mår dåligt. jag nekar mig allt varmt&tryggt när jag mår dåligt, för när jag mår dåligt ogillar jag per definition mig själv. jag vill sluta göra det. jag vill ta dig till mig, om du vill vara hos mig.
jag skulle vilja vara fri.

känslostorm, frustration mot dunket dunk dunk dunk jag mår illa, fysiskt illa; det eskalerar alltid; det eskalerar alltid; behöver prata i ord&röst&svagheter men inte till blogg inte till mig själv, har pratat alldeles för mycket med mig själv, till människa, till outgrundlighet närhet kärlek vågar inte, hatar mig själv för allt jag inte vågar och allt jag inte vågar be om, riktar det inåt, riktar mig inåt, stress adrenalin avstannad salivproduktion torra läppar adnhämtning hjärtslag illamående törst jag jag jag, tidsätande tidsslukande och dessa ologiska, onödiga tankar jag tänker tillbaka och hem igen, faller och faller alltid handlöst; ja, jag plockar upp mig igen men jag lär mig falla och jag lär mig plocka ihop mig själv lär mig inte söka tröst, i sådana här ögonblick är jag övertygad om att alla avskyr mig, övertygad om hur jobbig jag är, övertygad om hur mycket åt helvete allt kommer gå. tårar och ångest, tårar och ångest, jag hatar mig själv, jag hatar den här texten.

people hide in little invisible plastic scars

lyssnar på lost in translationsoundtracket. färgglad. gult, grönt, rött. körsbär på knäna. och kaffeeftersmak. och den molande oroskänslan i maggropen. liten & rädd. liten & rädd. är
ingenting utom musiken. är ingenting utom dendär basen och den sträva rösten och de mjuka&hårda&brutalsanna&eftertänksamma orden. jag är tonerna jag skriver i takt till. jag är rytmen och känslan och jag är inte rädslan i min maggrop.




frost på rutorna i köket. farmor som är skrynklig som ett russin mitt emot mig. fläckar på tröjan, som hon alltid har. skrattar, stammar, hittar inte orden. men glad. anar blå himmel mellan trädgrenarna därute. kupar händerna om kaffekoppen. kupar händerna om benen jag drar upp på stolen. luktar på mjölken innan jag dricker den. luktar på allting från kylskåpet innan jag äter det. mor&far på cypern, bror och småbarn här. kaotiskt.
kastanjer på skrivbordet. står på tå, når inte upp. benen intill kroppen. konflikträdsla. vill inte vill inte.

frost på ögonen, anar klarblått sinne bakom grenar av räddt. hittar inte meningen, hittar inte orden, stammar fram textfragment, men ganska lycklig i grunden ändå. granskar allt jag gör, är. svunna självklarheter, kom hem igen. kaktusar och diktatorer i hjärnan; kupar händerna om dem som älskar mig.
kupar händerna om dem som älskar mig.

morning time happiness

invirad i kärlek och saknad och i min egen morgonlycka. frukost. chai. stor ylletröja, fryser lite om fötterna, kurar ihop mig bland täcken och kuddar. liksom trivsel. liksom tycka om. snöpuder över fallna löv därute. krisp. klar himmel, klar luft. känslan av att vara lite i stormens öga. det känns så bra nu, det mesta. som hon sa, som solglitter på vattnet. lika skimrande och lekande. bara lite ord över hur bra allt känns runt mig, i mig. för någonstans måste man ändå bestämma sig för att det är livet och hela livet man vill ha. dit hör inte skammen and the self rejection. dit hör inte självförebråelsen och skuldkänslorna och tappafotfästetkänslorna. tar mig själv i handen, blundar, känner pusselbitar falla på plats.
som jag älskar.

trött & lycklig. duschad, mjukisbyxor. tröttheten är en mjuk, varm avslappning som sprider sig i kroppen. jag ska krypa till kojs snart tror jag bestämt.
mjuka tankar, förskjutna åt det konstruktiva hållet. bra saker följer varandra, tar varandra i hand. som framvaggad på dagarna. många klartankar tänkta. många känslor sedda och kända.
jag ska skriva ner det som behöver skrivas ner i mitt skrivblock nu.
kärlek, lugn och läkning. annanhet och omrört.
ja.