det måste finnas ord.
kräks på mig. vaknar lugn. marianergravsdjup så tätt intill, jag faller om jag inte aktar mig. håll mig. värm mig. jag måste finna orden. måste finna modet.

vi kommer att gå genom livet smått halva, lite trasliga och lite knasiga, ständigt mitt uppe i och i bästa fall kommer vi att under korta små ögonblick kunna befinna oss i orkanens öga. men för det mesta kommer vi att blåsa runt, stötas, blötas, formas och ständigt vara påväg, ständigt vara ofärdiga, okompletta, och vi kommer att söka, irra och ständigt bli. och förhoppningsvis i detta bli också finna ett varande. stillheten i rörelsen. trivseln i resan och i att nötas. detta har jag förstått. att man aldrig blir "klar". att man får tycka om att vara mitt uppe i det ofärdiga, i allt brus. eller inte tycka om alls.

det är morgon. jag är inte så trött. klockan är bara tolv minuter över sju. älskling sover en vägg härifrån. jag har ätit havregrynsgrötsfrukost och blev jättemätt och dövar mättnaden med en flaska kallt vatten. théet står på köksbordet och svalnar. bortglömt. jag vill inte ha det. jag ser ut. det finns ett stort fint fönster här i vardagsrummet. det börjar ljusna i fönstrena runtomkring och färgerna börjar komma tillbaka. lovet är slut nu. det gör mig glad och oglad. därför att det inte varit ett bra lov, därför att något annat vore bra nu. oglad därförsom jag inte har någon glöd, lust, ork, engagemang, you name it, vill stanna i min varma trygghetsvärld, kokong, safe within my womb. måste jag möta världen? om jag inte orkar, vill? egentligen vet jag nog vad jag vill. bygga världar inuti. vackra världar byggda av tankar och känslor, skyddsnät då jag faller, små flyktvägar&gångar inuti. vill bygga små fina trevande känslor av lycka, rörsel, framåt, nyfött, nysått. inte något stort. inte något magnifikt och perfekt. bara något litet att börja med. ett frö, och något för det att gro i. jag har så mycket framför mig. jag kan inte uppleva det utan känslor av magkittel och av att det betyder något. jag vill sluta känna såhär nu. sluta känna en massa varma meningslösa dagar passera genom mig. jag vill uppleva luften jag andas och det jag känner som jag, jag vill embrace:a mig. det är inte något orden kan nå direkt. de kan bara cirkulera kring det jag egentligen vill skriva om. gestikulera om det. hinta om det. för jag tror inte riktigt att det vill skrivas i sådana här ord.

det finns bra saker också. som att jag gjorde elin glad med semlor och röd hårfärg. som att en frenger (not quite friends, not quite strangers) började prata med mig på mölndals bro i väntan på spårvagn. fina ord och leenden. som fina sms från finaste älsklingen. som orden som ligger och kurar i huvudet. på andra sidan illamåendet och stanken av rädsla.
diskmaskinen låter. folk sover. mamma snarkar. ge mig en ny frisyr och ljust rött hår, fler hål i öronen och en piercad underläpp, några doser modighet och en lyft blick, så ska jag inte klaga på ett tag till.

det här suger relativt mycket.

(get me away I'm dying)

som grus i ögonen och jag kan inte sova

mer än halva februari har gått och fåglarna har börjat kvittra




axlar orden. (I would like to wear your love.) with pride. tiden bär iväg mig, tvingar mig vidare. nöter förändring. jag är en kamel som färdas genom ett nålsöga. tiden är en osynlig hand som för mig framåt vare sig jag inte vill eller inte. min farkost. havet som formar stranden, vinden som nöter bergen.
varm kall trött pigg hungrig mätt. contradictions. ska jag ut och andas natt eller ska jag sova bort ångesten här i den drypande värmen? dagar som dessa är jag allt annat än tillräcklig. det är stökigt och det är rörigt, runt mig och i mig. så rädd för känslorna. vilka är målen? vad är gränsen som definierar mig? mitt hår växer sig alldeles för långt och färgen ger upp, det känns liksom så representativt för allt just nu. som så ofta. tyvärr.

vill inte vara stum
längre.

so eager to pack my bags. when I really want to stay.

för att jag inte vet vart jag annars ska göra av det.
det är bara kaos och jag vill avskärma mig från alla tills jag är stabil. jag har ont igen. på detdär destruktiva viset. inte som att fördämningar brister. som sårskorpor som dras bort och gör gamla sår variga. jag hatar mig. jag vet inte vart annars göra av de här känslorna. jag spyr på allt jag borde och måste göra, för det går inte när jag mår såhär. mina käkar är stela. jag mår illa. lätt huvudvärk. klamrar mig fast vid en thékopp. om jag slutar skriva kommer tårarna. jag kan inte fortsätta såhär i all evighet. det gör ont. jag har ont. det värker, och det är cirklar och spiraler och det slutar aldrig, varje tanke är ett snäpp nedåt, varje mening jag skriver ut är ett slag i magen. hjälp.

mina frostbitna kinder brinner. dricker iskallt vatten. det röda och det gröna ljuset faller fint. har ett hjärta på min underarm. träffade en gammal klasskamrat och följde honom halva vägen hem. ringde älskling. gick genom natten och kylan och tystnaden hem, la mig ner på gräsmattan, kroppen som ett kryss på marken. himlen välvde sig över mig och både gräsmattan och stjärnorna tindrade.

känslan av att inte nås. är det ni som inte vill vara en del i mitt liv eller är jag rädd att släppa in er? jag vet inte vilket som är värst.

learning to live

hej. en till bild på mig. jag är fin. ofta tycker jag det. det finns tussilagoblommor och vitsippor i bröstkorgen på mig som börjar gro, sträcka på sig. de är känslan av självförtroende. av att känna sig bra, och fin, och som sig själv. ofta när jag tänker och känner så känns det som att något tas ifrån mig. kroppsångesten och det självdestruktiva tankesättet har varit ett sätt att hantera mycket på. en metod som tas ifrån mig. och så tänker jag att jag var inte klar med att ogilla mig själv. jag var inte klar med att plåga min kropp och att svälta den. jag var inte klar med kontrollen och med ilskan riktad inåt. som något outrättat, något jag borde dragit till sin gräns tills det blev "klart". jag tror att det är ett manipulerande tankesätt som har sin grund i att det är svårt att förändras, erövra ny mark. att det är bekvämt att stanna kvar i det gamla.
men. det är ohejdbart. jag kan inte stoppa det, jag börjar bli kompis med mig själv på riktigt, på sant. slungas in i det, dalar sakta ner. som ett maskrosfrö. som sakta. dalar. ner
mot
sommarängen.
landar. slår rot

don't let me slip

hej orden

det var så fint ljus ute idag. det är en bra dag. livet är okej. jag är trött och frusen och fragmentarisk, men det är också okej. jag kan mer och mer acceptera känslan av att vara mitt upp i något, och inte bara koncentrera mig på att komma förbi det. som vore det ett hinder, det där livet. eller en sak i en lista att bocka för. man kommer alltid att vara mitt uppe i, och man måste lära sig tycka om det.

mycket tankar och lite trassel. jag ska bada bort frusenheten snart och jag ska inte gå utanför dörren mer idag. jag har gått så sjukt mycket idag, säkert mellan två och tre timmar. jag tror jag slutar där. jag ska ordna upp mig nu. städa fint och sortera rätlinjigt. kanske baka kanelbullar. kanske läsa ut boken.

jag skulle vilja stänga av tankarna såsom man stänger av en vattenkran. det kan jag emellertid inte. solen skiner ute. jag har varit ute och gått en bit. snart ska jag ta bussen och spårvagnen till skolan, men jag vill inte vara med idag. ont i magen och synapserna. det maler på inne i huvudet. får ingen rätsida. letar riktning, finner ingen. jag vill klösa sönder mina ögon och krossa mina knäskålar. varje tanke är fel. dömer dem, fördömer dem. ingen objektivitet. man får inte känna såhär. man får inte det. det är förbjudet. allt tornar upp sig, blir så definitivt och överväldigande. önskar jag kunde hålla käft iallafall. önskar att jag kunde hålla en känsla inom mig och agera utifrån den och inte utifrån varenda känslospillra. jag klarar inte det här. jag vill inte vara med. vill inte vara med.

jag är passivt stressad och väldigt väldigt spänd i käkarna. mätt på ett konstigt sätt och vill mest att den här dagen ska ta slut. slösurfar och förtränger vad jag borde göra egentligen. törstig. kök och vatten. get me away I'm dying. fast bara litegrann. imorgon blir bra.

den här dagen är konstig, absolut inte på ett dåligt sätt men... udda. jag vaknade för två timmar och fem minuter sen av att middagen var klar (som för övrigt var rester av mat jag gjorde för två dagar sedan. jag vet inte hur länge sen det var mina föräldrar gjorde middag som alla åt. några månader sedan? det är inte deras starka sida). hade sovit i tre timmar, från det att jag kom hem klockan tre. jag är verkligen trött. sådär sömnigt trött.
jag gick upp vid tio över sju idag, efter att ha snoozat i fyrtio minuter. gjorde kaffe i pressobryggaren och råggröt med linfrön och hällde upp ett glas apelsinjuice, och åt frukost vid det nya köksbordet i pojkväns lägenhet. jag bara vet att jag kommer att älska det bordet.
begav mig till skolan vid åtta och gick från järntorget till bellmansgatan. naturkunskap. som användes till att prata om biologi, förutom de tjugo sista minuterna, men dem har jag föga minne av. fick våra slutprov och jag hade tydligen fått mvg på slutprovet. förvånande. jag ägnade en kvart åt att förbereda mig på att öppna det där hopvikta pappret och smälta att jag sabbat detdär tjugo komma noll-betyget. det är faktiskt på riktigt inte viktigt längre, jag vet inte om det någonsin varit det egentligen. men på något sätt är ändå dendär stunden då man sabbar det, jag vet inte... . jag är dock övertygad om att den stunden kommer snart. jag vet inte varför. but it's ok.
fick även resultatet på slutprovet för halva bilogi A-kursen (som jag skrev för över ett år sedan, snacka om försenat betygssnack..) och det hade gått jättebra. och min fysiklärare sa att fysikprovet gått hur bra som helst. fyra kapitel och jag hade inte en enda anteckning från någon lektion. vart kom det här flytet ifrån?
jag ska sluta prata så mycket om skolan nu, jag är bara glad att det funkar. och jag trivs verkligen med det, för det är inte så mycket och jag har verkligen tid till väldigt mycket, även fast jag är väldigt trött. jag har fått tag på en person till projektarbetet också, det verkar också lösa sig. och jag har haft den här veckans lektioner nu. nästa lektion har jag inte förrän om två veckor.
btw verkar det som att jag kommer stanna i paris för att se bright eyes. jag höll på att slita av mitt hår när jag upptäckte att han spelar i stockholm samma dag som jag åker till paris, och i paris samma dag som jag åker hem. men jag ska försöka flytta hemresedatumet. jag kommer dö och återfödas igen på den konserten, om det nu blir så. jag hoppas.
sitter i mitt rum och sjunger med i REM's It's the end of the world as we know it. känner mig fri från jobbig hårväxt, brasilianskvaxade mig idag (fast hon som gjorde det sa att det hette "hollywood" vilket var smått jätteroligt eftersom hon bröt på franska och inte kan uttala "h", så jag fick en "ollywood"-vaxning"), och rakade benen. borde klippa håret lite också men jag orkar inte.
det är rätt stökigt och jag har lite att göra. ska skriva loggbok och maila min idrottslärare. tänkte dessutom försöka komma i säng elva så jag får sova åtta timmar, jag skulle behöva det.

så väldigt ickelitterärt och opoetiskt det blev den här gången :) men jag tycker om det. också. en annan sorts tankerensning.

ibland har jag lycka i ögonen.

I want to be clean

det är något som gör ont men jag vet inte riktigt vad. (dendär känslan.) något skaver, mitt jag mitt jag mitt jag som tränger bort det hela tiden. gör det förbjudet. jag är trött och jag... är en mjuk hand över ett skrovligt underlag. mindrevärdeskänslan och den förbjudna otillåtna osäkerheten. (om jag pratar om den kommer allt förändras och bli som förbytt.) jag är trött på att se ut som jag gör, jag är trött på att vilja väga mindre utan att göra något åt det, bara för att jag inpräntat ett så satans hälsosamt förhållningssätt till mat i synapserna på mig. (vore jag smal skulle jag tycka om mig själv. vore jag smal skulle alla tycka om mig.) jag trivs samtidigt som jag längtar härifrån. tankarna sviktar, och jag måste börja skrika min tystnad.

lite huvudvärk, lite gladglimt

promenerat sju och en halv kilometer med finaste johannan. lagat sugergod fisksoppa. nu är jag mätt och har huvudvärk trots kaffedrickande. jag är sugen på chokladpraliner och på att ta studenten.
bara lite vardag. det är lördag och jag är hemma och det är tyst, förutom diskmaskinen i köket. bara lite strömeningar. jag vill ha rödare hår och starkare benmuskler. lite vilja, lite vardagstänk. räknar dagar, städar rent.
jag ska göra något åt huvudvärken nu.

to love and to be loved, is the greatest thing you'll ever know

det finns en rytm i mig som forcerar sig framåt. det finns en ohejdhet. en ocensur. ett skrik som skriks som skriks som triumfvibrerar mitt bröst. ett ord som förökar sig. min bröstkorg spränger sig utåt. gränser utåt. lycka inåt. min hud är min är min är min avgränsning är känslan av gränslöshet. fingertoppar mot fingertoppar. acceptans och öppna ögon. det är känsla av sommaräng och vårens första tussilago. det är en lycka som bor i alla dessa ord. som jag inte vill stoppa in i konkreta ord. betongord. tråkighet. dom rymmer den inte. den rymmer – flyr dem. att fånga en fjäril (vi kallar den lycka den är svår att fånga den vill slita och rycka
som vilka
mänskor som helst
vilken kärlek som helst
eller hur)

man kan inte stoppa våren.

jag trivs när jag sitter längst bak i klassrummet vid ett fönster och ser fram på klassen. jag trivs när jag vet att jag kommer att sakna det om några månader. jag trivs med mitt smått röda hår och med mina strumpbyxor kängor kjolar. jag trivs med min trivsel. jag trivs med det jag orkar göra i skolan. jag trivs när jag sitter i mitt rum med ett flackande levande ljus, med det röda och det gröna ljuset från fönsterbrädet. kontraster, sammansmältningen av motsatser. med tulpaner på bordet. med det rena, utstädade, platsen för det nya. här. och inuti. som att fatta något äntligen. det är så annorlunda nu. det gör ont på ett annat sätt. världen i mig och jag i den och jag har så mycket att gråta ut, leva ut, skriva. det här är jag. något jag hittat.

en fjäril som vill

fälla vingarna ut över världen