dimman. lägger kinden mot känslan. hemma och kaffe.

surrande självklart. jag kan. bli lycklig. på riktigt.

oktoberskrivet (?)

(bara för att det är värt att publiceras. skrivet i... oktober? kanske)




jag vill ta precis de saker till mig som jag tillåter komma nära mig. jag pratar inte om fasader. jag pratar om rum av harmoni och självtillit. jag vill inte stöpas och blötas av precis vartenda ord som sägs mig. jag vill inte att andra ska äga makten att stjälpa mig.
ställer mig upp, skriker till, den här böjligheten är inte jag. den här känslan av att vilja foga sig är inte jag. jag är inte rädslan andra är arga på mig. jag är jag. min. min livskraft i mina lungor. lägger landskapet som är jag under mig. på flera plan. så låt mig leva som jag vill. säger jag till allt det som gör ont inuti. så respektera min förvirring. jag behöver inte låta mig påverkas av era ord. jag vill inte vara rädd längre. en känsla av energi förskjuten mot ilska. inte förbittring. bara levande strömmande energi som griper tag i mig. förvandlar, blåser bort damm och ingrott. ställer mig över ångesten.
jag vill pulsera av energi och jag vill ta mig an livet, leva det såsom det var menat att levas. jag vill ha livet med dess tårar, dess rysning, dess smärta och glädje. förankrad i mig. jag vill inte vara rädd längre.

la rage.
si simple. si simple.
cette fois, si si simple.


............................................


armarna utsträckta i ett skrik upp mot himlen. andas in den klarblå himmelsnyansen. andas luften rakt in i det pulserande jaget.
välkomnar skriket. välkomnar ropet. den stundtala känslan av att stå utanför självet.
solglitter, skimrande silhuetter över den membrantunna ytan mellan mig och universum. dansande, lekfulla, gäckande.
jag är lycklig för jag får somna med någons hjärtslag mot min rygg. jag är lycklig för att jag får känna det bitterljuva i att leva, varje dag.
finner skärvor av mig själv i andra. hel, stark, opåverkbar.

hej världen, jag vill mest bara hitta en kanal ut för all sprittande lyckoenergi som studsar runt i mig. jag mår bra, jag känner, jag... bygger grunder. bygger axiom, pelare, självklarheter. och här och nu: ensam i ett hus, och tystnaden rymmer all den vibrerande nästaneuforin som finns i mig. det har varit jul, och det har varit en bra jul. fina julklappar, fin omtanke. nu har jag jättemånga skrivblock till nästa år (förra årets, och alla andra års, är instuvade i bastun, mitt förvaringsutrymme) som jag är grymt sugen på att skriva i. jag vill skriva, berätta för hela världen, hur hand i hand allt går, hur gränserna sakta vidgar sig ut ur mig.

det finns
inte så mycket mer
att säga, än
right here, right now, I'm just so darn happy

jag saknar dina sinnen.

Äter kladdkaka mycket långsamt med händerna. Jag gråter ut mig själv, med ögonen munnen pennan musiken inte bara tårarna. Snörvel på en buss. Vänjer mig vid lyckan. Hör ni det? Vänjer mig vid lyckan. Känsla av tussilago som slår ut i bröstkorgen. Har ni någonsin känt så? En trevande kittlande känsla av nytt och av andra ögon. Ögon som slår ut i en kaskad av nyfött. Och nu blev det visst sådär igen. Meningarna tumlar om varandra. Finns jag någonstans bland dem? Glasruta, regnfall, gulskimmer. Betong som av ensamhet. Glasruta, kind, grimaserar på en buss. Inte av olycka. Av förlossning. Gråter förvandling. Grimaserar fördämning. Krackelera mina underarmar avtecknade flyktvägar minns du? Kan du älska allt som är jag? Det här virrvarret av inkonsekvens och svammel?
Världen passerar i mig. Julgranar, trafikljus, asfalt. Vågar jag lyckan? Ja.
Vänder det. Även skulden och skammen och självhatet är en känsla som söker någon slags tillfredställelse. Den kommer inte. Den finns inte. Den är ett försvar. En mekanism. Ett tankesätt jag vandrat för ut. Vet du hur rädd jag är? Hur stundtals paralyserad jag är

slår knytnävarna blodiga mot skrovlig betongvägg, för att det river och klöser och river upp och klöser blodigt. mentalt. inte självhat, känsloförlossning.
en del av mig - so darn detached. får man vara arg? teach me, teach me.

dricker svart kaffe och lightjulmust (men inte blandade), lyssnar på mr obersts röst som krackelerar av känslor gång på gång, slår in julklappar, myser i min luva i min röda skoltröja, lyssnar till mjukpunkten som visklyckoskriker i mitt bröst, håller fast i, treasure it, för det här är något äkta, en förändring i varma nyanser som mjukt lägger sitt väsen om mig, omhuldar mig, andas trygghetsenergier rakt in i bröstkorgen på mig. jag är lycklig. på ett sådant där självklart, naturligt, varmt vis. vågor som kluckar stilla i bröstet på mig. inte gäckande, flyktigt. äkta, genuint.

genom din kärlek förälskar jag mig i livet. finner jag vägar att börja ta mig själv i handen. dina ögon, dina kinder, dina händer, din mage, ditt hjärta, ditt sinne, hela du. symboler för allt det jag värdesätter. trygghet, att samtidigt som man lever av känslan att stå med båda fötterna på jorden, av att man inte kan falla längre, att det inte är så farligt, att det finns något beständigt, varande, tryggt, som inte går i tusen bitar när jag bäst behöver det; att samtidigt som det leva med småäventyrskänsla i maggropen, trevande lyckoruskänslor, luft i stegen och lungorna.

jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att det känns som ett pussel. och att jag börjar se vad som framträder. och att jag verkligen, verkligen tycker om det jag ser. att pusslet aldrig tar slut, att pusslet är jag och att det är jag som pusslar. flyttar gränserna. bit för bit. hittar försvunna bitar, byter plats på några som med våld tryckts samman och fått sönder lite i kanterna. placerar dem där de ska vara.

& det är kärlek, mjuka insikter och eftertänksamhet.
it's a golden life.

jag sjukanmäler mig för morgonen och känner mig jätteduktig.
jag går med en kaffe latte från café vasa i handen över grå asfalt och med duggregn på ansiktet. väldigt mycket bra, harmoniska, mjuka tankar cirkulerar i huvudet och bildar klustrar av varmt, tryggt. det är inte jag som lyfter livet, det är livet som lyfter mig. vänster ben, höger ben, andetag. och insikten som forcerar sin väg genom mig: jag är så totalt tillräcklig och fullkomlig i min ofullkomlighet. december, kaffe latte, sovmorgon, det räcker. lite lyckligare för varje dag. jag älskar det här.

jag vill spy upp mig själv. jag vill drämma mitt huvud i något hårt. skriver man sånt här, eller undertrycker man det? är vägen att först låtsas och sedan besanna? med psykiskt våld befästa ny självsyn?

hej världen, hej alla vackra hjärtan som lyssnar. dricker lightjulmust, känner mig sliten och grå och med en böjd rygg, fast inuti. gör lite smånyttiga saker. har sprungit fem kilometer. och tvättat. nu liksom rensar jag rummet. på gammalt. på damm. på sånt som det är viktigt att lägga bakom sig. har läst igenom alla gamla anteckningsblock, de ska bort nu. ska citera några passager. sen. för att det känns så, för att de förtjänar att skrivas. jag har huvudvärk, myskläder, struntar totalt i radbrytningar och om jag orkar ska jag snart klippa håret lite och tona det. jag skriver inte så mycket här nu. det kanske inte gör så mycket. det viktigaste kanske är att det man skriver tar en någonstans. fast bristen på publicerade texter betyder inte att det är mindre ord som cirkulerar i hjärnan. kanske tvärt om. de bildar en barriär, en blockad, en röra jag inte ens kan börja att trassla upp. rädd att vidröra. rädd att sticka hål på en damm som kan brista. både ja och nej. jag... längtar mycket efter det nya året. nytt, rent, fräscht, ett bra år. jag lovar mig, jag lovar lovar lovar mig. (grumlat med vemod behagar livet oss bäst så nej, jag eftersträvar inte något slags perfektionstillstånd, bara någon sorts utlevnadsexistens, där alla delar av mig får andas och finnas, mod&djärvhet.)

"Och varför kan jag bara tänka på hur hans hår kändes mellan mina fingrar? Isn't it funny how the mind remembers the small, subtle touches, feelings, breaths? The feeling of his hair between my fingertips. His warmth. The way he held me close. You recall, man minns det där lilla, de ofantligt små ögonblicken, fraserna, ryckta ur sina sammanhang. Man tänkar att detta måste man komma ihåg, och hjärnan minns.
A simple song of hope.
Det går över."

"My thoughts revolving around the concept of the self, every word I choose as a path towards each direction possible. Every thought a journey. The self as a dynamic force. Thought. Concept. Direction in time, in identity."

det är december, och det är snart jul, och december betyder utvecklas betyder reflektera betyder smågrubbel betyder lämna bakom sig. i rutaler, i verklighet, märklighet.
julpynt här och var, glöggkvällar, julklappsfunderingar, julklappspyssel, doft av nybakade lussekatter på seven eleven. jullatte på coffee cup, pepparkaksmuffiner på espressohouse. julskyltningen på NK. och stämningen, värmen i kylan i luften, ljusen, kryddofterna, jag myser. jag myser.

jag vill berätta att jag mår bra. chokladbit från julkalendern i munnen, nyss hemkommen. genom stan med lost in translation-soundtracket i öronen och regn på ansiktet. stundtals paralyserad, men massa distans också.
att ta en sak i taget, att uppfyllas av den och glömma bort sig själv. och genom det också bli.
ljus i fönstret. jul. jag myser inuti. små små ljusglimtar varje dag.
avsked, rysning, avsked, rening, avslut, rensning. släpar inga bojor. lite friare. lite nyare. vi ses någon gång igen, klädda i nya liv.

bara lite meningar.

känsla av att frysa inuti. det är för mycket nu, för mycket att skriva om, för mycket trådar att dra i och jag vet att om jag verkligen börjar kommer jag aldrig att sluta. låter virrvarret vara. en stund till. väntar ut det oundvikliga. förföljd av samma känsla som alltid lurar. scattered around the room. scattered around the words. scatter around the world. ordningen, knutpunkten, klarheten, pelaren som hindrar allt från att falla. som inte hindrar från att falla men som bär upp, stolt, starkt, oändligt upp mot blå himmel och vidare. det som inte är falskt. som inte är att skapa falska tryggheter och sätt att se system i allt. det som är sant, genuint, det som är att leva nu likväl som för helheten, som är att älska det som bryter av. ett sinne som inte får syntax error och palpitationer och blir paralyserat. som är, som inte grubblar sönder sig självt, som kan vara fullkomlig i sprickorna. som inser att det inte existerar ett sådant tillstånd där allt är komplett och totalt rätt. det ska vara roligt att bygga, och leva livet med allt det som bryter av.

all I ask for you is to keep the memory clean.