rörsel

det kanske måste göra ont

jag har så många ord

regndroppar av kyla piskar mig i ansiktet när jag går med en av världens vackraste människor hand i hand kungsgatan fram, skrattar oss tokiga och säger att snart är det sommar. jag gråter fördämning och det börjar snöa. världen är kylan mellan bussfönstret och min kind. men alltid.
alltid.
rörelsen framåt.

så oerhört, oerhört tacksam för alla som lyfter mig. jag är så lyckligt lottad. jag vore ingenting, ingenstans, utan er. så klyschigt, och så fruktansvärt sant.

we are nowhere and it's now

jag skriver i word. det är alltid lite mer seriöst när jag skriver i word. och inte direkt i bloggrutan. hastigt och lustigt. det här är också hastigt och lustigt. men ärligt. nära.
jag har druckit ur ett vattenglas. på skrivbordet ligger en trubbig penna, en annan penna, ett skrivblock, två borstar, en minnescd, en deodorant, ett paket. och mer. golvet är belamrat. känslan jag vill fly från. det fragmentariska. den fragila ordningen. skenordning. räta vinklar och prydliga högar. ge mig rena ytor och dammade lådor.

nytt vattenglas. regina spektors “on the radio”. rensar rum på smuts och bös och saker. det ska bort. det ska ut. prydnadssaker. fotografier. kärleksförklaringar i dess olika former. saker som håller mig kvar. jag ska inte slänga dem, men de ska heller inte täcka rena ytor. jag behöver utrymme att växa. porösa löv från två höstar. koppar. stipendium. ljus. gammalt thé. nallar. små böcker jag skrivit ner kanske häflten av tre års sms som jag velat spara. lådor fulla med minnen. vykort i drivor. papper och anteckningsblock. känslokrig. torkade rosblad. massor med brev. prydnadssaker. överallt ord.
nya ytor för något nytt att spränga sig in i. man kan inte förvänta sig att förändras om man inte bereder plats i det gamla.

jag tänker och jag tänker att jag är glad. jag minns inte att jag har varit så här stadig någonsin, sen jag var... tolv. båda mina fötter är på jorden, och blicken fäst på himlen och med himlen i ögonen, i hjärtat. jag andas. det slår mig hur längesedan det var jag grät såsom jag brukade gråta. hur längesedan det var jag grät destruktivt. nu faller jag in i någons mjuka famn, och jag säger mig själv att det är okej. jag famnar känslan. säger hej. säger du får vara med. det slår mig plötsligt. det är en insikt som dalar ner som ett maskrosfrö. det känns bra. jag har en grund att växa i, att bygga något av. jag går genom dagarna och känner mig jättefin och nöjd med mig själv. jag är inte lika rädd längre.

slår ut.

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took
And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood
And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

i realtid. jag hoppas på ocensur. jag saknar bob. jag borde ha honom i min väska hela tiden. sida efter sida med okej och gladglimmer magvimla sig ända in i torggråtet och torgskrattet och få vara med. poesin är inte längre närvarande. förutom i duggregnsmellanblicken i luften och inte i blocket i pennan. bakom pannben innanför fingertoppar bortom skiljetecken. det är synd. det är en saknad. det är något av det finaste jag fått tillsammans med någon. jag är trött och otymplig. jag är min egen parasit. vimlande vacklande säkerhet, tunn hinna över ett skrovligt undre. bygger, snubblar balansgången. att älska någon och samtidigt spräcka sitt skal. kanske upptäcka ny himmel. jag längtar ny himmel. längtar skrik och överrumpling. svinga mig lätt. inte mer otymplig. inte mer tunnelseende, gråa almanackor och fullbokade asfalter.

jag ska bli stål.

tillåter gråten. hur mycket jag än skulle vilja vara stor, stark och stolt tornar allt allt som oftast upp sig framför mig. det är så väldigt och jag är så liten. det är så skrämmande och jag är så rädd. men det är okej. det är okej. jag skulle vilja andas tårar i någons famn och bara kramas.

stream of consciousness. in broken pieces.

tyst hus, regina spektor, rivig hals, nytvättat hår, hopplockat rum, känslan av en ihålig, innehållslös januariverklighet i gråskala. jag skriver utan eftertanke. det här är en av dedär dagarna då jag konstant skrivit poesi och texter i huvudet. på varje spårvagn. varje blick en ny poesirad.
(jag sväljer luft. inflated. skrapa skrapa skrapa bort känslan av innehållstomhet)
skriva. känslan hela tiden, uppfylld av den, drops of magic in a concrete world.

det är januari. kalla, kala, döda och nakna januari med dess kyla som letar sig in innanför kläderna. kalla händer och kalla fötter och riviga halsar. jag ogillar bristen på liv. ogillar den karga världen utanför den som slutar ungefär där min hud möter luft. dött. grått. början på bördan vi ska bära. det är i början den tynger våra axlar, mina axlar. innan jag fått axla den. innan jag är mitt uppe i. januari är första steget, är grogrunden i vilken jag ska odla andra månaders hopp och lycka.
känslan av... öoverkomlighet i liten dos, måttlig oöverstiglighet, men framförallt av att inte nå ut. rädd att nå ut fullkomligt. livrädd att bli kvar här inne. jag vill inte vara mitt fängelse, jag vill vara min farkost.

det här är mest vilken texttappning som helst istället för ingen alls. om det som kunde varit. men väntade ut känslan. de olika sinnesstämningarna snörjdes ihop i varandra och blev ett lock i medvetandet.

skolan är mer seriös än någonsin. (såhär seriös har jag inte fått tillfälle att vara sen jag var fysiknörd i åttan.) jag skulle vilja skriva lite om den. ledarskap, fysik, biologi, naturkunskap, projektarbete, franska, religion, psykologi. sjuhundrafemtio poäng. det jag skulle vilja frammana (och som jag känner kittlar lite i maggropen) är en känsla av entusiasm, motivation. för jag förlorar inte mig själv på fem månader. och är det egentligen inte det jag vill, bli ett med det jag gör och glömma mig själv i uppgiften? jo. men jag vill inte splitter. vill inte orimliga planeringar och huvudkortslut. dendär nyfikna, trevande, genuina känslan av att vilja lära sig något, vart tog den vägen?
min önskan: att göra det på mina premisser. att acceptera mig. att jobba hand i hand med mig själv, men att göra det. att göra det bra. att i mina ögon göra det bra.

det är lustigt, för på ena sidan av mig väntar januari/februarideppressionen med dess apati, håglöshet, villrådighet. på andra sidan gladglimmer, känslan av precis rätt och detdär lilla som stämmer, dansa sig fram som en röd fläck över gatustensgrått.

är valet en förbannelse eller en ynnest?

saltvatten i håret och på huden. skrikande i höga vågor. att blunda och slappna av; kastas handlöst allt närmare stranden. leka i vågorna.
det regnar idag, det har det inte gjort på flera månader. det doftar av nyfött och friskt. faller små små droppar över ett dammigt, torrt landskap. döende, törstande.
jag tycker mycket om att sitta vid havet och lyssna till hur stenarna skaver mot varandra varje gång en våg bryter stranden.
solen skiner nu. bryter fram mellan molnformationer. en slö stämning som ligger som ett sovande lock över byn.
i tystnaden och stillheten gror något nytt. bortom rastlösheten, känslan av att vara uttråkad, villrådigheten, börjar något att andas. något som behöver långt mer än en vecka för att ta sitt fäste.
jag är mätt och smutsig. händerna över kroppen, huden, konturerna och jag tänker jag tycker om jag tycker om. läst ut två böcker. "pilgrimsresan" av paulo coelho. det anmärkningsvärda med honom är att hans stil inte är speciellt vacker; det är innehållet som utgör skönheten. vilket är ganska ovanligt. språket och strukturen är enkla, utan utsvävningar. för de vanliga människorna. jag tycker om det, mycket, även om jag kanske oftast föredrar komplexitet och själv se enkelheterna. men paulo coelho är bra. mycket. jag har bara en bok kvar att läsa av honom tror jag.
jag kan inte nog uttrycka min glädje över att bara ha en termin kvar av gymnasiet. suktar frihet och ögonblicksingivelser. trängtar leva. längtar annat. tittar förstrött på olika hemsidor om att hyra lägenheter. jag kan inte bo hemma mer, det går inte.

som dunkar som dunkar som bultar och rädsla är bara en känsla. ja. bara en känsla. trevar trivselkänsla. saknar hud att lägga frusna fingrar mot. jag vill bygga framtider och friheter. utvidna områden. vidga gränser, vidga tisdagar. lätt, flygande, mina ögon i dina. respektera känslor.

på söndag ska jag gå i berg.

det närmaste magi jag varit

katten stryker sig mot mina ben. han lever, jamar, och jag är glad och lättad.

som om ingenting hänt. lika verklig och vardagligt snygg som igår.
nu har jag mitt, och du ditt, revir.

nej, jag pratar inte om katten. och jag vet inte ens om det är så det känns. inte egentligen. bara fragment av det.du vet, allt har tusen sidor, jag väljer ett sätt att se på det. bejakar det. jag vet att du vet.

nytt år och det känns bra, lite symboliskt, lite ritualistiskt. om förra året var året då livet, världen, jag, detet, whatever, slet upp några rötter, drog ut proppen, välvde min mark, då är det här året då nytt får gro, då slemmet&smutsen&dammet får färdas, flöda, fritt ut; då marken får lägga sig igen, nya landskap i hjärtat, en mark mina fötter, drömmar, blickar ska färdas över.

några dagar efter jag supit mig ganska så - relativt, måttligt, mer eller mindre - jättefull har jag alltid svårt att stava. backspace hela tiden. ändra om, rätta till.

det kunde ha varit nån annan, men det var vi.

nyår, tolvslag och jag satt med älskling i dörrkarm till en balkong/altan (vad är skillnaden?), drack champagne, åt jordnötsringar och pussades. det var fint.
vaknade kvart i fyra dagen efter. det var ett bra nyårsfirande.

lyssnar på skivan (här skrev jag "skickan" först. innan jag skrev om. gör så konstant nu) att minnas till. 44444444324wweeeeeeeeeeeeeeee4 (<-- där hoppade katten upp på tangentbordet)
småtårar och rysningar och --- minnen från en annan skymning ---
en skymning jag kommer att blicka tillbaka till allt som oftast. jag är så jävla glad att det var du, och inte någon annan. hälften av det jag är nu är du, eller inte riktigt så, men har sitt fäste i det vi var.
jag vill alltid se tillbaka på det som jag gör när jag lyssnar till skivan. frigjort, klart, rena ögon. en dag kommer jag att le utan att nostalgisvidande i ögonvrån.
det finaste jag fått. tack.

känslan av att vilja omfamna alla jag älskar. nu, här, omhulda, säga allt jag har att säga, ge er, ta till mig. gråter. svidande, brännande, varma ömhetskänslor. det är kärlek, blandat med sorg, vemod. intensitet brinner. bänder känner skriker. ibland rymmer jag så mycket känslor att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
(and i remember to relax, just relax, let it pass through me)

stundtals konstant rädd. men att göra lite mer än man egentligen vågar.
tänkte skriva något organiserat om året som gått, året som kommer, drömmar instängda i listor. nej. äckel. bort.
bara. ett litet löfte. om att våga lite mer, bejaka allt som är jag och våga harbour:a känslan att folk väl får resa sig och gå om det inte passar dem. det som är jag. att våga, bejaka, varje dag minnas att jag ska dö. genom begränsningen försöka nå gränslösheten.
leva. lite mer.