PAS SI SIMPLE

(vad var det som gjorde mig till mig nu igen? vad gör mig bra, vad gör mig värd och inte ovärd? i vad finner jag meningen? vem är jag när ingen ser mig?)

fruset hjärta, liten i världen, sårbar&obetydlig och jag har precis fått mitt schema. det är nog förändringarna som skälver mig, hösten som hänger i luften och kylan som kryper in under kläderna om natten, mörkret som lägger sin arm om staden. missförstå mig inte, jag älskar hösten mer än någon annan årstid, men jag blir alltid så liten när jag står inför något nytt. så mycket att bära upp, så mycket att forma och göra till något bra. och om det blir som förra hösten? om jag känner mig ensammast och mest malplacerad i hela världen, med så många som älskar mig men ingen som kan nå mig? på något konstigt vis skrämmer det mig att det är mig det hänger på, att det är så skrämmande lätt (let go. bara tänk inte.) men att jag ibland gör det så skrämmande svårt. det är inte kurserna i sig som är jobbiga, tvärt om. det är människor och relationer och räcka till och hålla saker på plats och ordning och oordning (inga riktningar. vem håller om mig och stannar min värld när jag inte vet någonting längre? vem vaggar mig lugn och drar mig ur min slutenhet?) och jag, mest mest jag, som skaver.
jag vill inte mer nederlag i mig. jag vill tanklöshet och bekymmerslöshet och lycka. jag vill villkorslös kärlek, se och bli sedd på riktigt, jag vill våga pröva att räcka till för mig och för dig och för er utan att försöka göra rätt på mallens vis, försöka vara något jag inte är, utan prestationsångest och utan att rikta taggarna inåt. jag vill vara min egen, gå min väg utan att oroa mig för rätt och för fel och för vad andra ser och tycker.
jag vill vända ryggen åt allt det som sticker inuti. hänge mig åt lyckan. (det finns utrymme att vara lycklig. det finns alltid utrymme att vara lycklig.)
men ändå - här inatt i mig - mörkret är liksom kallt och påträngande. det här är en av de få gånger jag verkligen önskar mig hopkrupen i en famn.