in a wordless conundrum

och

när jag

ligger på golvet och skakar av gråt och håller om mig själv är det som att något påtagligt brister, som att någon slags barriär i känslorna löses upp och diffunderar ut i min stela kropp, mina spända käkar, my wind up mind. jag tycker om när jag kan gråta utan att det späs på av självförebråelser och självföraktstankar, jag tycker om när sorgen tillåts vara sorg och inte går över i förtvivlan och frustration. (softly now, you owe it to yourself.)
den här världen står mig stundtals upp i halsen. jag tappar bort det som är jag bland allt som ska göras, bland alla trivialiteter, bland allt grånat folk. vakuum mellan deras glasbubbla och min. och de når inte in, jag når inte ut.
(vad var det som var viktigt nu igen? bland all röra av tid, bland allt folk med sina inskränkta världar? vad säger spegelbilden? tillskriver jag rätt saker betydelse, vad är det som gör mig lycklig, vad gör mig bra, vad gör mig till mig?)

bryt. tankefack. sortera.
tystnad tagning.

ibland: allt jag ser är ett stycke väg, en lista med saker att göra och allt blir mig oöverkomligt. fullkomligt glädjelöst. vari ligger meningen, står jag ut med denna jobba/plugga-sova-äta-träna-karusell? hur värja sig från otillräcklighetstankarna och tröttheten, hur skilja min vilja från andras viljor, hur vara tillräcklig för sig själv? hur kan jag vara stark nog att bära upp den här tillvaron på mina axlar, när jag ibland (sällan? ofta? så subjektiva begrepp) bara vill släppa taget och låta det falla och inte bry mig? jag fullkomligen avskyr att leva halvdant.

jag tror och nästan vet att jag bara ska vänta ut mig själv. jag måste sätta mig över alla destruktiva tankegångar som bara leder till smärre apati och uppgivenhet, måste sätta mig över inutistressen och glasbubblorna och zooma ut, byta perspektiv, leva mitt liv, vårda min lycka, mitt välmående. förändringar har alltid varit stressande i mig, och att vara mitt bland en massa människor, och jag antar att det är skolstarten som ruckar på mig. min värld ser så annorlunda ut jämfört med deras. jag fungerar annorlunda, är annorlunda. jag kan inte formulera det bättre än att jag tappar bort mig själv i världar som skär sig med mig, som inte är mina. jag måste ställa mig över det, ha mig själv som referenspunkt, knutpunkt, början&slut.

softly now.
you owe it to the world.