give me a reason to cry that is not me

allt känns olustigt i mig, jag är otrygg, jag spänner käkarna hårt mot varandra, och jag vet, vet vet vet, att det är för att förändringar ruckar på mig (nejnejnej jag klarar inte det här, människor överallt och jag jämför mig krymper jämför mig med dem och det suger ut all min energi, alla orosmoln, all ork dräneras). men jag vet också att det går över. det känns bara jävligt olustigt nu; uppgivet och ängsligt och i grund och botten också rätt meningslöst. vari ligger betydelsen, drivkraften, det jag brinner för? nåväl. I guess it'll come to me. än så länge ignorerar jag känslan, tillskriver den inte så mycket betydelse. väntar ut. jag vill inte att dagarna ska vara hinder att ta sig över, passera, vill inte att tillvaron ska kunna reduceras till en lista på saker att göra som bockas av.

nåväl. jag har ändå fått gjort en hel del idag. vaknat, gjort frukost till mig&hanna, varit i skolan, fikat med vänner, åkt hem, åkt med mor och far och köpt tvättkorg, kudde, tyghyllstjoss, väska och kuvert, och tinat kort och tränat på fysiken med mike. (få påverkar mitt humör med sitt som du gör. på gott och ont. for what it's worth, så kan jag relatera till känslan, förstå. and I do care.)

--

jag älskar att du skickar sms på kvällen och undrar om jag lever och hur jag mår när vi inte hörts av under hela dagen. jag vill bara krypa ihop under ett täcke och strunta i världen, krypa ihop och vara precis så liten som jag känner mig, och veta att jag är alldeles, alldeles älskad. thanks for letting me share your warmth, your love.