let go of me, summer

ett leende på läpparna. vaknar jag med. skriver jag med.

klockan är några minuter i två, och det är dream theater och åska i luften. (blixt&dunder, riv upp allt det gamla under, runt om och i mig, blås genom luften och genom mig och blås bort allt det gamla&ingrodda, skaka liv i det känslokallaste livlösa, det avtrubbade onda, riv upp oron&ängsligheten med rötterna och låt mig bygga upp något nytt, oförstört, vackert ur kaoset.)

jag steg upp halv nio, rädd att sova bort för mycket av dagen, duschade sömnen och tröttheten av kroppen och ur håret, åt frukost, stökade rent i mitt rum (hängde in kläder, tvättade, dammsög, slängde sopor, diskade koppar), och johanna kom hit och fick diagnosen stressfraktur (been there. done that. got the t-shirt.) och vi gick (nåväl. hon cyklade) till centrum där jag bokade klipptid. yay, kortare och busigare och rufsigare och ljusare hår. hoppas vi på.

den här dagen är mjuk mot min hud. tangentbordet och musiken och möjligheterna i en blank sida utlagda framför mig. farmor dammsuger, farfar är på sjukhus (tänker någon här åka dit med mig? verkar inte så.) och pappa och pojkarna är och simmar. jag ska yoga ikväll. sen kommer hanna hit. det blir nog jättebra.

---

ibland stannar man upp litet och ser tillbaka på sitt liv, hur många steg det har varit framåt, och hur många bakåt. och man upptäcker att man står inte timmar framför spegeln och måttar med blicken längre, försöker inte se bortom bilden i ens huvud.
jag tänker att ångestkaoset nuförtiden inte alls är olikt de anorexipräglade tankarna när jag ätit för mycket, mer än planerat, när jag kände hur innanlåren bara växte när jag såg på dem. när allt inte var som det skulle, när pappa hade köpt alldeles fel sorts ost, när man var borta på nån tillställning och var tvungen att äta. avsaknaden av kontroll och hela världen faller ihop, kaoset kryper under huden på mig och ingenting stämmer, är begripligt, och jag vill (ville, that is) bara svälta bort det, så att allt är på rätt plats igen, så att allt är under kontroll.
det handlar inte så mycket om kroppsångest längre egentligen, men avgrundskänslan och känslan av brist på kontroll är densamma. och avskyr jag min kropp är det bara för att det varit en naturlig reaktion på ångest och mådålighet så länge, det är en ångest jag vet hur man känner. jag kan inte förklara det bättre än så.
men det är några steg varje dag. jag kanske kan tycka om mig själv som jag ser ut nu även om jag i mina ögon väger tio kg för mycket. (du får inte tro att dina ord faller pladask till marken, jag tar dem till mig och de lyfter mig en liten bit vart och ett av dem. jag känner mig aldrig vackrare än i dina ögon.)

---

jag har tusen fler saker att skriva, men meningarna blir inte riktigt som jag vill att de ska bli. fingrarna är inte lika självklart kopplade till hjärtat&hjärnan och ärligorden och skrivarsinnet. men det var längesen jag skrev regelbundet nu. klart det är rörigt.

we’ll take it from here.