in a wordless conundrum

och

när jag

ligger på golvet och skakar av gråt och håller om mig själv är det som att något påtagligt brister, som att någon slags barriär i känslorna löses upp och diffunderar ut i min stela kropp, mina spända käkar, my wind up mind. jag tycker om när jag kan gråta utan att det späs på av självförebråelser och självföraktstankar, jag tycker om när sorgen tillåts vara sorg och inte går över i förtvivlan och frustration. (softly now, you owe it to yourself.)
den här världen står mig stundtals upp i halsen. jag tappar bort det som är jag bland allt som ska göras, bland alla trivialiteter, bland allt grånat folk. vakuum mellan deras glasbubbla och min. och de når inte in, jag når inte ut.
(vad var det som var viktigt nu igen? bland all röra av tid, bland allt folk med sina inskränkta världar? vad säger spegelbilden? tillskriver jag rätt saker betydelse, vad är det som gör mig lycklig, vad gör mig bra, vad gör mig till mig?)

bryt. tankefack. sortera.
tystnad tagning.

ibland: allt jag ser är ett stycke väg, en lista med saker att göra och allt blir mig oöverkomligt. fullkomligt glädjelöst. vari ligger meningen, står jag ut med denna jobba/plugga-sova-äta-träna-karusell? hur värja sig från otillräcklighetstankarna och tröttheten, hur skilja min vilja från andras viljor, hur vara tillräcklig för sig själv? hur kan jag vara stark nog att bära upp den här tillvaron på mina axlar, när jag ibland (sällan? ofta? så subjektiva begrepp) bara vill släppa taget och låta det falla och inte bry mig? jag fullkomligen avskyr att leva halvdant.

jag tror och nästan vet att jag bara ska vänta ut mig själv. jag måste sätta mig över alla destruktiva tankegångar som bara leder till smärre apati och uppgivenhet, måste sätta mig över inutistressen och glasbubblorna och zooma ut, byta perspektiv, leva mitt liv, vårda min lycka, mitt välmående. förändringar har alltid varit stressande i mig, och att vara mitt bland en massa människor, och jag antar att det är skolstarten som ruckar på mig. min värld ser så annorlunda ut jämfört med deras. jag fungerar annorlunda, är annorlunda. jag kan inte formulera det bättre än att jag tappar bort mig själv i världar som skär sig med mig, som inte är mina. jag måste ställa mig över det, ha mig själv som referenspunkt, knutpunkt, början&slut.

softly now.
you owe it to the world.

read me

E:\Documents and Settings\Fluffina\Mina dokument "Du"

onsdag eftermiddag och jag väntar på att hanna ska sluta så jag kan krama henne och följa henne en bit påväg till bussen.
jag försöker hålla fast vid det som är jag bland alla intryck och alla människor och folk. (klamrar mig fast vid min thé-kopp, vid förnimmelsen av dina händer trevande över mig. fastetsade känslor.)
jag drar fingrarna genom håret, försvinner in i skriften en stund eller två.
igår var bra. (du lyfter mig, du balanserar mig.) jag köpte kängor (<3 <3), vi köpte thé-kanna och thé och thé-filter. jag bakade scones. jag sprang i rudalen för första gången och lyssnade på glad musik. vi handlade, vi såg scrubs, åt wook.
...
trivialiteter. jag är bara trött och rörig inuti.
those dead words.

vill krypa ur mitt skinn, vill inte kännas vid mig. jag mår inte så bra, men jag bortser från det och gör saker ändå, trots total brist på lust. jag vill inte gå i skolan. inte nu. jag vill inte leva halvdant. aldrig.
jag känner mig stressad utan anledning, fruktansvärt tjock, ganska så menlös. men som sagt, jag ignorerar till stor del.
lite fragmentariskt om dagen. vaknade, var i skolan en timme för tidigt p.g.a. sinnesförvirring. fysik, meningslöst. för lång kö till bamba, gick till centralen med elin. provade en kjol, tittade på ett par kängor. köpte lunch på pressbyrån - bröd och keso. hämtade ut p-piller för nio månader, var på vårdcentralen, skickade ett paket till en vän i tyskland. handlade äpplen, aprikoser, groddar och en fudge. åkte inte tillbaka till franskan, gick hem, sa hejdå till mor&far som åker till cypern, stökade lite i mitt rum, träffade tre indier som tittade på ett rum i underhuset, lagade linssoppa och åt med brödet jag gjorde igår. pratade med bror, pratade med hanna. drack thé. packade en väska för imorgon.
nu vet jag inte riktigt vart jag vill göra av mig. jag ogillar den här olustkänslan som jag återvänder till. det är allt jag inte är som skaver, allt det jag vill vara, all ork som inte finns.
konstighetsmående. för några dagar sedan äcklades jag av allt rött omkring mig, nu smakar allt lakrits, mer eller mindre.
the strangeness.
bös.

Från klarhet till klarhet.

Måndag. Den tjugosjunde. Augusti. Kaffedoft & nybakat bröd, mjukisbyxor och stor tröja.
Regnsmatter mot mitt fönster. Fingersmatter mot mitt tangentbord. Mot känsloströmmen, medvetandestranden – min sinnevärld och dess kaos, dess brus. Jag vill skriva mer. Jag vill öppna upp. Jag vill nosa på det förflutnas ackumulerade förråd av gammalt groll, jag vill värdesätta och förvalta kanalen mellan hjärta&hjärna och jag vill gestalta sinnesrörelser i ord, jag vill väva det vackraste av liv genom text. Jag vill vara brutalt ärlig, skriva knivskarpa sanningar, skriva sönder fördämningarna, brista&läka, krackelera, ömsa skinn. Detta mitt syre – hur ofta påpekar jag inte det? Jag vill skriva utan hämningar, utan att försöka skriva bra eller vackert eller stilfyllt eller whatever, utan att oroa mig för hur jag uppfattas, utan att försöka dölja det innersta, det svåraste, mig själv, det jag inte vill kännas vid alltsomoftast.

Och detta känslorus som inte får rinna genom fingrarna på mig. Dessa böljande bräckliga färgskiftningarna i mig, som jag kan välja att ignorera eller förändras av. Stup, kasta sig ut, falla, fångas, börja om. Detta nuet är en bro mellan då och sen. Jag är formbar, vi är formbara, och jag vill skulptera trygghet, tillförsikt, vackerheter. Broar till andra perspektiv; jag vill jobba med allt, varje känslofragment av skam&skuld&inteduga&kaosartad tystnad ska bytas i självförtroende, ärlighet, styrka, relationsband.
Och.
Det finns utrymme att vara lycklig. Det finns alltid utrymme att vara lycklig. Lyckan som ett uppror, lyckan som en självklarhet, lyckan som default-känsloläget. Var det inte så det var menat att vara?

Jag vill vända ryggen åt alla känslor som handlar om hur andra uppfattar mig, vilka tankar som far runt i deras huvud. Reaktionsberäkningar, dugerjagtankar, en foglighetskänsla jag inte kan sätta fingret på. I “fel” känsloläga påverkas jag extremt av människor – folk – runtomkring. Ytligheten och kylan suger musten ur mig och jag blir totalt kraftlös och färglös i mängden. Jag är trött på grånad, så evinnerligt trött på att skrapa yta. Jag måste vara min, jag måste vara den som gör mig lycklig. Jag måste leva på mitt sätt, jag måste tro på min vilja, välja det som känns rätt i mig. Inte ge efter för mainstreambetygsångest, mainstreamsbetygsstress, vardagsstress, bara för att det är mallen. Inte leva andras liv, leva mitt med mina mått, mina förutsättningar.

Jag vill inte ägna mer tid åt att må dåligt. Och jag vill inte skämmas över att må dåligt, eller över att inte må dåligt nog, eller över att må dåligt på fel sätt. Jag vet inte riktigt vad jag menar. (Please keep in mind that I obviously don’t know what I’m talking about.) Det är egentligen fel att säga så, det är klart att jag kommer att må dåligt av och till i framtiden också, men på något plan vill jag ändå att det ska finnas en riktning framåt, vidare. Jag vill inte sluta ögonen, spänna käkarna och hänge mig åt katastroftänkandet, kaoset. Jag vill inte sluta mig, tänka avgrundstankar, tappa bort allt i cirklar&spiraler, kontrollera mig, behärska mig. When it starts spinning inside I close my eyes, I close myself, I give away myself to the silence since I can’t bring myself to even start trying to explain. The contrast – my insides are screaming but my outside is seemingly indifferent. Låt mig inte sluta mig. Låt mig säga fel saker. Börja nysta med mig, även när jag inte vill. Jag vill våga ty mig, jag vill vilja vara din också när jag hatar allt jag är, när jag tappat bort allt vad fotfäste heter.

Jag avskyr det faktum att jag till stor del trampat vatten. Några krav, lite instabilitet inom mig, en kommentar från pappa. och jag är femton år igen och jag ligger på hallgolvet och gråter och drar i mitt hår och det enda som är verkligt är räslan att min pappa hatar mig. Att han är arg på mamma. Att det är mitt fel. Att jag förstör.
Jag är fjorton år och min värld håller på att ramla isär för att innanlåren bara sväller. Jag är en fjortonårig artonåring och sliter ner en stor helkroppsspegel hemma hos en gammal dam för att kunna spegla mig bakifrån. Jag måttar med ögonen. Min värld krymper till en reflektion. Jag är inget mer än centimetrarna runt min midja.
Jag är åtta år, jag är på maskeraddisko, jag är törnrosa bland baby spice, sporty spice och robyn. Det är kallt, ingen pratar med mig, jag är den fula ankungen, jag är ensammast och tråkigast i hela världen. Jag står i ett hörn; tårar i halsen; ingen prins kommer någonsin väcka mig ur min värld.
Jag har aldrig stått upp för mig själv. Jag har dömt ut mig själv som dum, ful, fet, otillräcklig, någon som förstör. Man ställer sig inte på sin egen sida i en handvändning.

Detta jag slungas tillbaka i. Det jag vill orka ta mig an. Det jag inte vill avsky, det jag vill greppa, det jag vill kontrollera. Dessa skrik jag inte vill möta med tystnad.

come here. share some silence.

give me a reason to cry that is not me

allt känns olustigt i mig, jag är otrygg, jag spänner käkarna hårt mot varandra, och jag vet, vet vet vet, att det är för att förändringar ruckar på mig (nejnejnej jag klarar inte det här, människor överallt och jag jämför mig krymper jämför mig med dem och det suger ut all min energi, alla orosmoln, all ork dräneras). men jag vet också att det går över. det känns bara jävligt olustigt nu; uppgivet och ängsligt och i grund och botten också rätt meningslöst. vari ligger betydelsen, drivkraften, det jag brinner för? nåväl. I guess it'll come to me. än så länge ignorerar jag känslan, tillskriver den inte så mycket betydelse. väntar ut. jag vill inte att dagarna ska vara hinder att ta sig över, passera, vill inte att tillvaron ska kunna reduceras till en lista på saker att göra som bockas av.

nåväl. jag har ändå fått gjort en hel del idag. vaknat, gjort frukost till mig&hanna, varit i skolan, fikat med vänner, åkt hem, åkt med mor och far och köpt tvättkorg, kudde, tyghyllstjoss, väska och kuvert, och tinat kort och tränat på fysiken med mike. (få påverkar mitt humör med sitt som du gör. på gott och ont. for what it's worth, så kan jag relatera till känslan, förstå. and I do care.)

--

jag älskar att du skickar sms på kvällen och undrar om jag lever och hur jag mår när vi inte hörts av under hela dagen. jag vill bara krypa ihop under ett täcke och strunta i världen, krypa ihop och vara precis så liten som jag känner mig, och veta att jag är alldeles, alldeles älskad. thanks for letting me share your warmth, your love.

PAS SI SIMPLE

(vad var det som gjorde mig till mig nu igen? vad gör mig bra, vad gör mig värd och inte ovärd? i vad finner jag meningen? vem är jag när ingen ser mig?)

fruset hjärta, liten i världen, sårbar&obetydlig och jag har precis fått mitt schema. det är nog förändringarna som skälver mig, hösten som hänger i luften och kylan som kryper in under kläderna om natten, mörkret som lägger sin arm om staden. missförstå mig inte, jag älskar hösten mer än någon annan årstid, men jag blir alltid så liten när jag står inför något nytt. så mycket att bära upp, så mycket att forma och göra till något bra. och om det blir som förra hösten? om jag känner mig ensammast och mest malplacerad i hela världen, med så många som älskar mig men ingen som kan nå mig? på något konstigt vis skrämmer det mig att det är mig det hänger på, att det är så skrämmande lätt (let go. bara tänk inte.) men att jag ibland gör det så skrämmande svårt. det är inte kurserna i sig som är jobbiga, tvärt om. det är människor och relationer och räcka till och hålla saker på plats och ordning och oordning (inga riktningar. vem håller om mig och stannar min värld när jag inte vet någonting längre? vem vaggar mig lugn och drar mig ur min slutenhet?) och jag, mest mest jag, som skaver.
jag vill inte mer nederlag i mig. jag vill tanklöshet och bekymmerslöshet och lycka. jag vill villkorslös kärlek, se och bli sedd på riktigt, jag vill våga pröva att räcka till för mig och för dig och för er utan att försöka göra rätt på mallens vis, försöka vara något jag inte är, utan prestationsångest och utan att rikta taggarna inåt. jag vill vara min egen, gå min väg utan att oroa mig för rätt och för fel och för vad andra ser och tycker.
jag vill vända ryggen åt allt det som sticker inuti. hänge mig åt lyckan. (det finns utrymme att vara lycklig. det finns alltid utrymme att vara lycklig.)
men ändå - här inatt i mig - mörkret är liksom kallt och påträngande. det här är en av de få gånger jag verkligen önskar mig hopkrupen i en famn.

let go of me, summer

ett leende på läpparna. vaknar jag med. skriver jag med.

klockan är några minuter i två, och det är dream theater och åska i luften. (blixt&dunder, riv upp allt det gamla under, runt om och i mig, blås genom luften och genom mig och blås bort allt det gamla&ingrodda, skaka liv i det känslokallaste livlösa, det avtrubbade onda, riv upp oron&ängsligheten med rötterna och låt mig bygga upp något nytt, oförstört, vackert ur kaoset.)

jag steg upp halv nio, rädd att sova bort för mycket av dagen, duschade sömnen och tröttheten av kroppen och ur håret, åt frukost, stökade rent i mitt rum (hängde in kläder, tvättade, dammsög, slängde sopor, diskade koppar), och johanna kom hit och fick diagnosen stressfraktur (been there. done that. got the t-shirt.) och vi gick (nåväl. hon cyklade) till centrum där jag bokade klipptid. yay, kortare och busigare och rufsigare och ljusare hår. hoppas vi på.

den här dagen är mjuk mot min hud. tangentbordet och musiken och möjligheterna i en blank sida utlagda framför mig. farmor dammsuger, farfar är på sjukhus (tänker någon här åka dit med mig? verkar inte så.) och pappa och pojkarna är och simmar. jag ska yoga ikväll. sen kommer hanna hit. det blir nog jättebra.

---

ibland stannar man upp litet och ser tillbaka på sitt liv, hur många steg det har varit framåt, och hur många bakåt. och man upptäcker att man står inte timmar framför spegeln och måttar med blicken längre, försöker inte se bortom bilden i ens huvud.
jag tänker att ångestkaoset nuförtiden inte alls är olikt de anorexipräglade tankarna när jag ätit för mycket, mer än planerat, när jag kände hur innanlåren bara växte när jag såg på dem. när allt inte var som det skulle, när pappa hade köpt alldeles fel sorts ost, när man var borta på nån tillställning och var tvungen att äta. avsaknaden av kontroll och hela världen faller ihop, kaoset kryper under huden på mig och ingenting stämmer, är begripligt, och jag vill (ville, that is) bara svälta bort det, så att allt är på rätt plats igen, så att allt är under kontroll.
det handlar inte så mycket om kroppsångest längre egentligen, men avgrundskänslan och känslan av brist på kontroll är densamma. och avskyr jag min kropp är det bara för att det varit en naturlig reaktion på ångest och mådålighet så länge, det är en ångest jag vet hur man känner. jag kan inte förklara det bättre än så.
men det är några steg varje dag. jag kanske kan tycka om mig själv som jag ser ut nu även om jag i mina ögon väger tio kg för mycket. (du får inte tro att dina ord faller pladask till marken, jag tar dem till mig och de lyfter mig en liten bit vart och ett av dem. jag känner mig aldrig vackrare än i dina ögon.)

---

jag har tusen fler saker att skriva, men meningarna blir inte riktigt som jag vill att de ska bli. fingrarna är inte lika självklart kopplade till hjärtat&hjärnan och ärligorden och skrivarsinnet. men det var längesen jag skrev regelbundet nu. klart det är rörigt.

we’ll take it from here.

you've got sunshine in the palms of your hands

Tack för alla thé-stunder, för de vi haft och de vi kommer att ha, tack för alla kramar och alla självklarheter du berättat för mig gång på gång. Som jag önskar att jag kunde vara lika genuint lycklig som du, lika skuttande, trippande självklart förälskad i livet som du.
Take me by the hand, and stay a while longer.
Jag älskar dig, det hoppas jag att du vet.

when wrong will you scold me?

hold me
lay your head lowly
softly then boldly
carry me there

lead me
love me and feed me
kiss me and free me
i will feel blessed

carry
carry me boldly
lift me up slowly
carry me there

(been here before, haven't I?)

trött. sliten. utnött. några andetag för att komma ikapp mig själv. nyduschad. bara två dagar till. sen ska jag andas, och leva, och andas, och hitta rätt i mig själv igen. kom höst. kom höst, jag ska bygga tryggheter och broar till andra perspektiv. med dig. med dig. en kopp thé, en soffa, dina ögon att vila mina tankar i. allt jag behöver. allt jag begär.

from a balance dream

måste bygga tillflykt och trygghet. göra till mitt, ett ställe att vila sina tankar i. min hamn, mitt gissel, min röra, min kontroll. blicka tillbaka. men se framåt.
jag ska älska den här kanalen ut.

tillflykt. känslospyor.

hatar att jag har så sjukt nära till gråten och taggarna inåt.

upprepningar jag hört tusen gånger förut. ytliga. sinnliga. walk away.

alla som behöver som behöver och jag jag som hatar älskar hatälskar mina ord.

bara ett minnesmärke.
bara ett minnesmärke.

& bygga cirklar av lugn.

don't want to rot in my wounds.

where to start?
vi börjar om här.

rewind. reboot.

huvudvärken som sakta diffunderar ut från huvudet i kroppen, som sen rinner av mig. i takt till "dress up in you". nykär i belle och sebastian. fullkomligt.
jag har småsorterat, vikt tvätt, städat ut en garderob, jobbat och översiktligt kollat igenom tre års bilder. (bryt. avsky. jag vill radera, börja om. jag tycker inte om när mina ord är vardagliga, döda, utnötta. men jag måste komma ihåg att det är viktigare att skriva än att skriva bra. att det finns en massa bös i skrivarhörnan i huvudet som måste struktureras upp innan skrivandet klaffar igen.)
fan vad jag behöver det här. på så många plan. behöver skriva varje dag. jag har så mycket inom mig; hur ska jag annars kunna uttrycka det här, få kontroll på dessa tankar? att lära mig: det behöver inte bli perfekt. (ogrusad perfektion i oskrivna sidor. väntan.) tankegångar som blandas ihop. jag tänker i skrift. jag skriver ner lösryckta fragment och sätter ihop dem.
skriva för min skull. skriva mig ren, hel, skriva mig fram till kontroll och översikt. skriva framåt, bortom, från alla vinklar, också de motsägande, paradoxala. (ställa mig på min sida, ställa mig på min sida.) för min skull. (för min skull.)
så mycket att berätta, uttrycka, klä i ord. så mycket kärlek, känslor, virvlar, wah. (så mycket avsky, också genemot texten själv, här och nu, som ska accepteras/förstås/tvås bort.)

mitt huvud är trött, mina ögon svider. mina ord är osammanhängande på ett sammanhängande vis, vilket irriterar mig. men jag ska inte radera mer. det är flykt och det hjälper inte.

i've decided to start things from here.

jag vill vara ett förlåt.
jag klarar inte av människor. jag klarar inte av mig själv med dem och att skapa något bra någon gång. jag komplicerar saker och målar scenarion. målar scenarion. i'm repulsive. i'm repulsive. & det enda jag vill är att få gömma mig någonstans och gå sönder ifred och bygga upp mig själv ifred. det är säkert inte alls bra egentligen.